Min "halvfarbror" Alvar Sjöström, 97

Häromdagen frågade en granne, om jag möjligen var släkt med en viss Alvar Sjöström. Det enda jag kunde svara på hennes fråga var att namnet i vart fall låter bekant.

I dag har jag besökt honom i hans hem i Vännäsby äldrecentrum. Vi hade ett långt och trevligt samtal med varandra. I första hand gällde det för mig att reda ut släktskapsförhållandena en aning. Sedan fick jag höra honom berätta en mängd intressanta saker relaterade till hans och min släkt, som i stora delar är gemensam.

Hans otroliga minne för namn och detaljer från sitt långa liv fick mig själv att känna mig gammal och glömsk. Vi skrattade gott, när han före mig kom på saker, namn m.m., som vi först båda trodde att vi hade glömt helt.

Det visade sig att han är en halvbror till min far och hans sex syskon. Själv har han tre barn, som om jag nu inte tänker helt fel måste vara mina "halvkusiner", om det nu finns något som heter så förstås. Nu väljer jag analogt med detta att kalla Alvar för min "halvfarbror".

Denne hedersman med ett sådant otroligt väl bevarat intellekt är 97 år gammal. Av och till under samtalet trillade en tår från hans ögon. Det var när han nämnde sin nyligen bortgångne fru. Det hade varit gifta i sjuttioett (71) år!

– Det har blivit så ensamt här sedan hon gick bort, sa han medan han ansträngde sig för att hålla tårarna borta.

Skämmas bör jag nog, som inte hållit bättre kontakt med mina släktingar.

Under senare tid har vi kunnat läsa och höra att politikerna nu vill göra något för att öka patientsäkerheten inom vår hälso- och sjukvård.

I dagens VK illustreras behovet av detta på ett mycket belysande sätt. VK berättar om två händelser på NUS, där två patienter avled som en eventuell följd dels av ett icke fungerande larm och dels som en följd av en utlåst läkare.

Man tar sig för pannan (använder detta uttryck för första gången i mitt 70-åriga liv!)! Kan det verkligen vara så illa, att de läkare som har jour och vistas utanför sjukhuset inte kan ta sig in på jobbet, när de behövs där? Att jobbet i det här fallet råkade finnas i et nybyggt hus på området, är inte någon bra ursäkt.

Chefsläkaren, Ulf Segerberg, väljer som man så ofta gör i liknande situationer, nämligen att bara skylla på tekniken. Att tekniska finesser nästan alltid måste testas, innan man helt kan lita på dem, tycks vara en främmande tanke för honom.

Just hemkommen efter en "intressant" långpromenad, är jag tänd på ett nytt bloggämne. Vad som gjorde promenaden så intressant och dessutom så skön var dels ett radioprogram om just alternativ medicin och dels förstås det underbara vädret.

Inlägget kommer kanske att handla mer om det hopplösa i att vara så säker på en medicins effekt än om alternativ medicin. Jag skall ge några belysande exempel, belysande åtminstone enligt min mening.

För en 3-4 år sedan hade jag problem i mitt högra skulderparti. När jag gjorde "armar uppåt sträck", kunde jag t.ex. inte trycka högerarmen ända mot örat. Rörelseinskränkningen märktes även i andra sammanhang. En person, f.ö. leg. sjuksköterska, rekommenderade mig att gå till "hennes" jätteduktiga" akupunktör. Trots min inbitna tveksamhet inför den typen av behandling, tog jag ändå några behandlingar hos honom.

Jag fick då tillbaks min rörlighet i armen och var förstås primärt böjd att helt uppfattat detta som en lyckad behandling av akupunktören ifråga.

När jag tänker närmare på saken, inser jag att jag ju inte har en aning om hur armen skulle ha varit efter en månad utan behandling.

Ett annat exempel skulla kunna vara detta. Jag väljer en recepfri antiinflammatorisk medcin för att behandla något som jag lätt kan diagnosticera som en inflammation nogonstans i kroppen.

Efter några dagar är inflammationen borta. Möjligheten att avgöra om det var medicinen eller kroppens egen inneboende förmåga till självläkning som jag skall tacka, saknas totalt.

Ok, jag vet att det finns pågot som kallas "double blind test". Att jag i en sådan test skall vara både den som får en verksam substans och den som får en placebotablett låter sig ju inte göras.

Som alla förstår tjänar varken droghandeln i Vännäs eller homeopatmedicinförsäljaren i Vännäsby särskilt mycket pengar på mig.

 I söndags ägnades halva dagen åt musikövning. Per Lundholms kamera på stativ skötte filmandet och jag har redigerat filmsnutten här.

Jag vill bara påminna mina bloggläsare om arbetstidsfrågan vid Sterilen på NUS. Frågan väcktes i slutet av september 2010 men är ännu inte löst.

Förhandlingar med facket pågår liksom intensiva försök att få de anställda – liksom facket – att tro att i stort sett ingenting varit fel med den arbetstid de fullgjort under en 10-15 år. Om det blir någon kompensation för den arbetade och obetalda arbetstiden, så kommer den av allt att döma att bli ytterst blygsam.

Nu försöker man t.o.m. att få de anställda att avstå från den kortare veckan om 37 timmar och i stället fortsätta med den tidigare 40-timmarsveckan. Det gör man bl.a. genom att föra in en helt obegripligt regel, nämligen att lediga lätthelgdagar som infaller under en schemaperiod skall betalas antingen med en semesterdag eller med tid som man sparat i någon form av tidbank!

Nu frågar sig säkert läsaren, om de anställda på Sterilen verkligen HAR arbetat för många timmar per vecka. Frågan är klart berättigad, eftersom arbetsgivaren tydligen inte tänker ersätta de anställda för den arbetade övertiden.

Det mest märkliga i hela ärendet är utan tvekan den omständigheten att personalen fr.o.m. i går, den 7 mars, nu faktiskt HAR fått sin veckoarbetstid minskad till 37 timmar! Trots detta försöker arbetsgivaren få de anställda – och facket – att inse att arbetstiden inte varit för lång tidigare!

I mitt förra inlägg använde jag uttrycket "Bondfångeri".

Det uttrycket torde ha tillkommit en gång i tiden, när de högt utbildade och inbillade "bildade" människor ansåg att bönder var dumma och lättlurade.

Jag har naturligtvis inte den uppfattningen om bönder. Tvärtom har jag lärt känna många bönder med båda fötterna på jorden och ett välutrustat organ "under kepsen" (ett uttryck av en av kommunens bönder på ett fullmäktigesammanträde för många år sedan).

Detta fick jag som e-post två gånger hittills i dag. Jag känner dock inget behov av att "Skydda mitt kreditkort online".

Borde jag kanske ändå göra det? Avsändaradressen såg ut att vara äkta, men se det var den inte. Jag hoppas att ingen går i fällan. Jag har deletad en rad i brevet som jag antar var en länk till det formulär, där man skulle lämna ut såväl kontonummer som lösenord.

Skydda ditt kreditkort online Kära klient, Verified by Visa / Mastercard Secure Code är fria att ägarna kreditkort och har utvecklats för att förhindra obehörig användning av kreditkort på nätet. SecureCode skyddar kreditkort med personligt lösenord, vilket ger kortinnehavare försäkran om att endast de kan använda sina kreditkort. När ditt kort är aktiverad kommer ditt kortnummer skall erkännas när den används på deltagande onlinebutiker. En Verified by Visa / Mastercard SecureCode fönstret visas automatiskt och din bank kommer att be om ditt lösenord. Du ange ditt lösenord för att bekräfta din identitet och slutföra köpet. Butik som inte deltar i Verified by Visa / Mastercard SecureCode ännu, kommer ditt kreditkort fortsätta att arbeta som vanligt.

Sara Varga – både "cute" och "smart"

Jag blir alltid litet omtumlad, när slumpmässiga händelser inträffar i mitt liv. Här kommer den senaste.

Jag spelade Betapet med en jätteduktigt och högrankad kvinna vid namn Sara Varga. Namnet lät bekant, men kunde förstås ändå vara ett rent fantasimässigt valt namn.

Efter några sedvanliga artigheter i chatform, säger hon att jag kan se henne i TV i kväll klockan 20:00. Och när jag frågar var, får jag veta att hon är med i den s.k. Andra chansen från Sundsvall!!

Om jag skall vara riktigt ärlig, så tillhör inte Melodifestivalen mina favoritprogram men jag ser det ändå tillsammans med min fru. Men i kväll skall se på det med litet större intresse, nu när jag "känner" en av de tävlande, nämligen Sara Varga. Jag kanske t.o.m. för första gången också lämnar min röst.

Hur matchen slutade, undrar kanske någon? Hennes nickname är "Cute" men även "Smart" skulle kunna vara ett passade namn på henne. Jag fick alltså storstryk och för det behövs det verkligen smarthet i högsta grad hos motståndaren :-).

I förmiddags kändes den förestående dagen absolut tom på spännande saker. Jag nämnde för min fru att dagens enda höjd skulle bli att hämta in posten.

Som alla nog förstår är det troligen något fel med mig, som är så i behov att något spännande skall hända för att få dagen att gå. Jag menar när en så alldaglig sak som att hämta in posten är dagens höjdpunkt.

Inte blev det roligare sedan posten hämtats in. I den fanns nämligen inget spännande och inget som krävde någon som helst arbetsinsats av mig. Det mest "spännande" var ett erbjudande från TeliaSonera AB om återköp av mina 2 000 teliaaktier. Jag måste kolla närmare om det var så många :-).

En 15-sidig broschyr förklarar närmare vad det är frågan om, men vad man betalar för dem framgår inte. Är inte det konstigt att vilja köpa något av mig utan att säga, vad man betalar för det? Nu måste jag ringa och kolla.

Nu kom jag från ämnet litet… Vad jag behövde för att känna mig bättre till mods var att sätta upp speglar i ett av våra rum i källaren samt städa undan litet bråte där. Peggy behöver nämligen börja öva litet inför den workshop hon skall hålla för ABF i Östersund den 26-27 mars. Nu har gjort nå’n slags nytta i alla fall.

Som sagt, så litet jag behöver för bryta känslan av "utanförskap". Ja, jag tror faktiskt att det är ett slags utanförskap jag känner ibalnd här hemma i min ensamhet. Kanske ändå inte av den sorten som Moderaterna har sagt sig ska minska, men ändå ett slags utanförskap.

Jag bara undrar…

Avslöjar jag för mycket om min enkla personligthet och min oförmåga att ägna mig åt mera finstämda kulturyttringar än att just kolla på Family guy på Tv6?

I så fall glöm det här inlägget!