Misstrodda gode män

Efter några år som god man och förvaltare inser jag mer och mer, vilket stort ansvar samhället gett en i de rollerna. Men är vi ändå inte misstrodda i ett visst avseende?

Alla våra huvudmän har i dag olika bankkonton. I våra uppdrag ingår alltid att "förvalta egendom". När det gäller pengar behöver vi tillgång till dem för att betala våra huvudmäns räkningar. Vi skall även se till att huvudmannens medel är placerade så att de ger skälig avkastning.

Härvid råder klara begränsningar. Vi får självfallet inte hantera medlen hur som helst. Men att åtminstone se till att de finns insatta på räntebärande konton, ser jag som en självklarhet.

Det är naturligtvis övermod av mig att kritisera vad lagen säger, men gör det nu ändå. Lagen tillåter nämligen inte att vi, vare sig om vi är gode män eller förvaltare, har tillgång till huvudmannens alla bankkonton. Vi får bara använda ett av dem för vederbörandes transaktioner. Behöver vi pengar från något av de övriga kontona, måste vi fråga överförmyndare om det 14 kap. 8 § FB).

Möjligen är jag överdrivet känslig, när jag i och med detta känner mig misstrodd av samhället. Man vågar riskera att jag stjäl från transaktionskontot, där max 20 000 bör finnas. Den risken tar man däremot inte, vad gäller något av huvudmannens övriga konton, där det kanske finns 15 000 eller mindre.

Alla konton utom ett skall alltså vara "överförmyndarspärrade" och detta gäller även i de fall, då jag är förvaltare, även om banken vid ett tillfälle menade att det inte gällde då.

Uppdrag som god man eller förvaltare har så många knepiga frågor och är så ansvarsfullt, att den känsla av misstroende som jag beskrivit här inte är särskilt önskvärd.

Givetvis är jag fullt medveten om att det och då avslöjas gode män och förvaltare som förfarit bedrägligt med sina huvudmäns medel. Jag kan intyga att det finns många tillfällen till det. Vart pengar som tagits ut från bankkonton sedan tagit vägen, måste däremot kunna bevisas med kvittenser från dem som tagit emot dem.