KD:s ”smarta” röstfiskelöfte om äldreboendegaranti för personer över 85 år, förefaller vara en icke-fråga, om jag nu förstått det uttrycket rätt.

Ingen fler än jag, en viss KD-ombudsman från Vännäs och en insändarskrivande Syster Karin verkar tycka att den är värd att diskutera.

Löftet bör nog ses inte bara som ett sätt att locka väljare utan i rättvisans namn och som ett uttryck för KD:s äkta och välmenat intresse för de äldre äldre. I sin iver att uppnå båda dessa syften, har man dock underlåtit att närmare fundera över konsekvenserna med löftet. Som tur är räcker det ju om de presumtiva väljarna gör det.

KD-Smetana och jag har som några möjligen noterat olika uppfattning om hur realistiskt hans partis löfte om äldreboendegaranti till personer över 85 år är. Nyckelordet för Hans-Inge (KD) förefaller vara ”trygghet”. Förslaget skulle alltså tillföra trygghet för de äldre, åtminstone för de allra äldsta.

Jag har roat mig med att ta reda på läget i vår kommun. I kommunen bor ca 280 personer som är 85 år eller äldre. På vård- och omsorgsförvaltningen fick jag veta att det för några dagar sedan inte fanns några beslut om särskilt boende, som inte hade effektuerats. Inom kort skulle två lägenheter i särskilt boende bli lediga.

Personligen känner jag mig alltså helt trygg med det äldreboende som kommunen erbjuder i kombination med en välfungerande hemtjänst. Blir KD-lagen en realitet känner jag inte längre lika trygg.

Om KD:s lag skulle träda i morgon och om man lågt räknar med att bara fem (5) % av de 280 med stöd av lagen kräver en bostad i särskilt boende, så får vi med ens en kö på 14 personer. Den kön måste alltså betas av, innan det kommer att finnas plats för yngre äldre med behov av sådant boende. Utöver dessa 14 så kommer alldeles säkert några av de 280 också att få bostad i särskilt boende grundat på en normal behovsprövning.

I Hans-Inges senaste blogginlägg gillar jag förstås inte hans sätt att påstå saker om mig, som helt saknar täckning. Det här t.ex.:

”Kalle anser fortfarande att alla vill bo på särskilt boende så fort man får möjlighet. Så han är rädd att om 85+ garanteras en plats så är alla platser upptagna av friska åldringar när sjuka 70 åringar behöver hjälp.”

Vad sjutton har du fått den uppfattningen ifrån, bäste Hans-Inge? ”Alla platser” – naturligtvis inte men bara några av dem som är tillgängliga för dem som behöver dem är illa nog.

Att jag nämnde skolan var bara för att påminna Hans-Inge om att regeringen visst ”lägger sig i” områden som kommunerna har ansvar för, men bör alltså inte göra det när det gäller äldreboendet enligt Hans-Inge. Det ansvaret vill han bekvämt och förståeligt nog helt hänskjuta till vänstermajoriteten i kommunen.

F.ö. håller jag med dig, Hans-Inge om lämpligheten att återkomma i frågan sedan den blivit en realitet, d.v.s. tills lagen är antagen av riksdagen. Eller med andra ord – frågan är färdigdebatterad – någon sådan lag kommer vi nämligen aldrig att få uppleva.

Det tog litet tid för Hans-Inge Smeta att bemöta mitt förra blogginlägg och min kritik mot äldreboendegarantin. Men trots betänketiden – eller tack vare den – lyckades han undvika själva grunden för min kritik. I ställer väljer han i sitt inlägg att kritisera socialdemokratin och ifrågasätta mina kunskaper om hos vem ansvaret för särskilt boende ligger.

Jag ”skäller” på regeringen liksom andra socialdemokrater enligt honom brukar göra. Han försöker få mig och andra att tro, att regeringen inte har något som helst ansvar ute i kommunerna. Att platser i särskilt boende lagts ner under de senaste åren skulle alltså regeringen inte alls behöva känna minsta ansvar för. Självklart är det kommunerna som lägger ner SÄBO-platserna och det har regeringen stillatigande sett på och inte gjort något för att förhindra.

Skolan är också ett kommunalt ansvar, men där har regeringen minsann lagt sig i och presenterat ett antal mer eller mindre misslyckade åtgärder. Varför har man gjort det, men inte brytt sig om utveckligen när det gäller särskilt boende för äldre, Hans-Inge?

I sitt inlägg avslöjar Hans-Inge vad den egentliga avsikten (?) med äldreboendegarantin är. Kanske är det bara hans egen tolkning. Den skulle alltså vara ett sätt att stoppa nedläggningen av särskilt boende runt om i landet, och inte något som syftar till ökad trygghet för 85-plusarna. Är det på det viset, så måste det väl ändå ses som ett märkligt sätt för regeringen att lägga sig i kommunerna planering vad gäller tillgången på särskilt boende.

Och hur tänker KD egentligen och dess ”Västerbottens-VD” Hans-Inge, när de till leda upprepar detta med att skapa trygghet för dem över 85 år? Tryggheten för dem med reella behov av särskilt boende under 85 år då? Hur blir det med deras trygghet, när de ser hur efterlängtat särskilt boende tas av 85-plusare, kanske utan behov men med stöd av den nya lagen?

Så till Hans-Inges avslutande ord. Han tror sig se en skillnad mellan oss båda. Han värnar om individen och jag om systemet, slår han fast. Kanske är det tvärt om. Eller snarare är det nog så, att vi båda sätter individen i främsta rummet.

Hans-Inge, just i detta sammanhang, värnar om ”individen” som fyller 85 år. Jag värnar om alla ”individer” som har behov av särskilt boende och inser – kanske i motsats till Hans-Inge – att var och ens kronologiska ålder aldrig kan vara avgörande.

Mer och mer har jag faktiskt börjat inse att KD och dess ca tusentalets medlemmar i Västerbotten nu också själva har förstått att löftet om en äldreboendegaranti bara är valfläsk som redan börjat härskna. Härsket valfläsk är inte så lätt att försvara. Därför försöker man inte. Hans-Ingre gör dock tappra, men inte särskilt imponerande försök.