Så har jag då varit på Holmön för första gången. Detsamma gäller visfestivalen som pågår där.

Intrycken är många. Några av mina reflektioner vill jag återge. Vi tog del av det som skedde på scenen mellan 19.00 och ca 22.30. Den artistansvarige hade lyckats bra med att samla artister som kunde roa den månghövdade och åldersblandade publiken.

Allt jag såg och hörde gillade jag förstås inte lika mycket. Det jag gillade bäst blev samtidigt en ytterligare påminnelse om min ålder. Åldersfixerad lär jag ska ha varit länge och nu kom bara en ytterligare bekräftelse på det.

Först på scenen var Oppoppopporkestern. Några duktiga musiker med en sångerska i spetsen hade specialiserat sig på 30- och 40-talslåtar, som en gång sjöngs av Ulla Billquist. Omusikalisk som jag är tillhör det sällsyntheterna att jag kan känna igen en låt redan när de första takterna spelas.

Det gjorde jag den här gången utan att riktigt förstå hur det kom sig. Inte lyssnade på Ulla Billquist före 10-årsåldern! Ändå fanns låtarna i minnet. Mamma gjorde troligen det medan jag var en passiv lyssnare och en och annan gammal svensk film från den tiden har jag förstås sett.

De här låtarna kände jag alltså igen samtidigt som jag inte visste ett dugg om den mycket talangfulla Laleh, som avslutade kvällen. Det är bara att acceptera att åren går och att gubben inte hänger med längre.

Oppoppopporkestern gillade jag definitivt liksom de 2/3 av det irländska Umeåbandet O’Grejdi Nua som spelade hela 20 minuter i puben senare på kvällen.