Efter att ha muttrat och småklagat, åtminstone för mig själv, över den nya bloggplattformen, är det nu dags att säga något positivt om den.

Nu har jag ”lekt” litet i den och ser nu ett antal fördeler. Allt ser riktigt snyggt ut. Nu är det bara frågan om att uttrycka sig ”snyggt” i sina inlägg.

EN av fördelarna är att ens inlägg på bara någon sekund blir publicerat. En nackdel är det sedan att ens kommentarer inte också publiceras lika snabbt. VK tar inte något ansvar för vad vi skriver men tar ändå på sig att kolla kommentarerna, innan de läggs ut – om det nu är VK förstås. Vem skulle det annars vara, förresten?

Nu måste jag kolla en sak, innan jag avslutar detta inlägg. Där går jag bet. Hur skapar man en länk från sin text? Den ”knappen” är inte aktiv, men blir den förhoppningsvis snart.

Nu höll jag på att glömma rubriken. Min första tanke med inlägget var att just berätta hur imponerad jag är över det team på VK, som tydligen utan större problem lyckats flytta över allt från den gamla bloggen till den nya. ”Problem” hade man kanske, när man gjorde det. Fungerar nu gör det uppenbart.

Ett par timmars urearbete var vad som behövdes för saker och ting skulle sjunka in plus att man på VK hade fixat en bugg.

Nu känns det mycket trevligare att vara här, men än återstår mycket att lära sig och även bli van vid.

Det går väl bra för mig men jag tänker på allra äldre – hur skall de klara sig i detta nya?

Plus åtta komma fem grader Celsius fick mig att försöka lägga upp denna vinterbild som toppbild, men då gick det inte.

Dessbättre för mitt självförtroende var det en bugg i programmet och inte ett fel i mitt hanterande.

Min senaste toppbild har blivit utbytt mot min näst senaste. Försök att lägga in en ny toppbild misslyckas. Varför?

Intruktionen är klar och lätt att följa, men ändå händer inget. Och jag som har så mycket annat att göra i dag. Nu fastnar jag troligen här en bra stund.

Så var det dags att göra en första test i denna nya och superkrångliga bloggplattform.

Detta känns verkligen inte kul. Har fått en ny toppbild och har försökt byta ut den mot en annan enligt anvisningarna utan att lyckas.

Det är för tidigt att ge upp och se sig om efter något annat att fördriva tiden med, men tanken ligger nära just nu.

Efter att ha lyssnat på Vännäs kommunfullmäktige fram till lunch som planerat, lämnade jag det aningen besviken.

Jag dit för att lyssna på en debatt för och emot en folkomröstning i byskolefrågan. Någon sådan tror jag aldrig har hållits i vårt fullmäktige. Jag såg därför fram emot denna närmast historiska händelse.

I stället fick jag än en gång lyssna på gamla argument mot nedläggning av skolorna. Ordföranden påminde men nog för lamt om vad ärendet ju skulle handla om. En ledamot uttryckte samma sak på en mycket klart sätt, men gjorde sig senare skyldig till samma sak som i stort sett alla talare, nämligen att beröra den sakfråga, som en eventuell folkomröstning skall handla om.

En av talarna (M) hade ett föredömligt kort och solklart inlägg, där han förklarade sig vara mot en folkomröstning i detta fall. Jag tolkade inlägget som att han menade att utgången av en folkomröstning är klar i förväg. Att följa det "råd" som den kommer att ge är inte tänkbart. Då känns det fel att slösa bort den halvmiljon som folkomröstningen bedöms kommer att kosta.

Min besvikelse gäller alltså ledamöternas svårighet att hålla sig till frågan om vi skall ha en folkomröstning utan i stället ägnade sina inlägg åt den fråga som folkomröstningen skall ge råd om.

Nu skall jag berätta en liten historia som belyser hur intresse för musik och dess utövande med hjälp av internet kan ge nya vänner.

För några år sedan blev Peggy kontaktad av en kvinna från Michigan. Hon hade sett en video på youtube i vilken Peggy spelade på sin hammered dulcimer. Kvinnan, Lee Anne Whitman, och Peggy bytte ett antal e-mail och de bestämde att vi borde träffas i USA.

Så blev det och nu har vi träffats tre år i följd. Lee Ann spelar i ett band (Myzika). Det gör även Johnny Hunt. I år liksom i fjol träffades vi i park i Lansings utkant. Då hade vi kört ungefär lika långt från var sitt håll. Det var en underbar dag i alla avseenden.

(Three music friends met in Voldumer Nature Center, a park in the outskirts of Lansing in Michigan in order just to have fun and play music together. They had never played this song together but in spite of that it came out pretty well – according to me at least, who can’t play at all.)

Jag beklagar mina fingeravtryck på UV-filtret

Min enkla musiksmak i kombination med min kärlek till min fru har ibland en märklig effekt på mig.

När hon sjunger och spelar vissa sånger berör det mig på en känslomässig nivå, som får det att tåras i ögonen på mig.

Peggy ser det ibland från scenen och i börjar undrade hon oroligt om det lät så illa att jag helst ville gråta åt eländet. Numera vet hon att det inte är det som får mina ögon att tåras.

När jag lyssnar till That’s Amore inser jag hur mycket "I love them both", såväl sången som den som sjunger. Var så goda och lyssna.

En dag besökte vi en seniormässa. Där bjöds på underhållning olika slag, som inte bara innebar seniorer på scenen utan också skolbarn.

Jag tycker alltid att det är trevligt att se barn uppträda, kanske då med betoning på just se.

En par saker lade jag märke till. Alla utom ett av barnen hade mörk hudfärg. En av dem var något ljusare men inte "vit".

Ett par av pojkarna var extra fint klädda. Fördomsfull som jag med ålderns rätt tillåter mig vara ibland drog jag direkt slutsatsen av deras klädsel att de kom från ekonomiskt välbärgade hem.

Nu är jag i stället benägen att tro, att det kanske var precis tvärtom. Peggy gissning innebar nämligen raka motsatsen till vad jag alldeles för snabbt drog för slutsats av de kostymklädda pojkarnas ekonomiska bakgrund.

Stora och fina trots att de satts i allt för kall jord!

"Störande upprepning" var något man kunde få på min tid i skolan som en notering i mariginalen, sedan min skollärarinna Karin Bäckström hade rättat min uppstas.

Tendenasen att berätta saker mer än en gång följer med åldrandet. Det beror ibland på att man helt glömt att man redan har berättat historien som det gäller. Ofta beror det nog på att man glömt vem man har berättat den för.

Det jag nu skall berätta har jag skrivit om förr. Jag gör det en gång till, eftersom jag tycker att saken är ganska intressant, åtminstone för mig.

Vi sätter alltid potatis i början på maj, så nära som möjligt till vår USA-resa. I år blev den redan den 8 maj. Jag vet att det är alldeles för tidigt. Det är kallt i jorden då sägs det.

Bilden visar att experterna inte alltid har rätt!

"Störande upprepning", förresten, var väl när man i samma uppsats upprepade något, om jag nu inte minns fel. Alltså inte om man berättar samma sak i skrift flera gånger.