Nedsatt hörsel

Av , , 2 kommentarer 14

Att ha nedsatt hörsel är ett handikapp, eller ett funktionshinder som det kanske skall kallas idag, som inte alltid förstås på rätt sätt av alla med normal hörsel.

Jag har genom åren erfarit följande. Talare inför en större grupp erbjuds ofta mikrofon. Hen tackar nej och säger att hen klarar sig bra utan. För att demonstrera frågar vederbörande något i stil med ”visst hör ni mig” och gör det då med en extra tydlig och något förhöjd röst. Svaret ”ja” hörs då från flera håll och den mikrofonrädde talararen börjar sedan att prata med sin normala och inte lika tydliga röst!

Hen tar för givet att alla hörde hans fråga och bortser från att de som svarade ”ja” var personer med normal hörsel. Alla hörde den inte. Att de med dålig hörsel inte ber om att mikrofon skall användas, kan t.o.m. bero att alla inte vill erkänna sin hörselnedsättning.

Talare som säger att de ”klarar sig bra utan mikrofon”, måste helt ha missförstått vad ett handikapp som hörselnedsättning innebär! Mikrofonen är nämligen inte till för att talaren skall klara sig, utan för att åhörarna skall klara av att höra vad talaren förmodligen vill att de skall höra. Det känns nästan oförskämt av mig att påpeka detta, men det är absolut nödvändigt.

 

S-ansvaret för Umeås socialtjänst

Av , , 3 kommentarer 33

De påstådda och av många bekräftade missförhållandena inom Umeå kommuns socialtjänst ägnas stort utrymme i Dagens Västerbottens Folkblad. Ytterst politiskt ansvarig för alla kommunens verksamheter är majoriteten i kommunfullmäktige.

Hittills har ingenting sagts offentligt i det infekterade frågan om kommunens påstått misskötta socialtjänst av det socialdemokratiska kommunalrådet och inte heller från någon annan delansvarig socialdemokrat.

Nu när Socialdemokraternas eget organ, Folkbladet, också sprider väl underbyggda uppgifter om att allt inte kan stå rätt till inom socialtjänsten, måste det vara hög tid för den socialdemokratiska ledningen att kommentera frågan.

Socialtjänstens dilemma?

Av , , 10 kommentarer 59

Jag har länge noterat något som väl måste vara ett dilemma, när det som sker inom en kommuns socialtjänst skall granskas av media. Därmed blir det också ett problem för en ibland missnöjd allmänhet.

Socialtjänsten måste på mycket goda grunder nogsamt beakta vad som åläggs den genom sekretesslagen. Sekretessen fungerar därför som ett odiskutabelt skydd för den eller de klienter, vars ärenden någon anser har hanterats fel. Så skall det naturligtvis vara.

Tyvärr finns det ibland anledning att undra om inte socialtjänsten också ibland ser skäl att inte bara skydda klientens intressen med hänvisning till sekretessbestämmelserna utan även sin egen hantering av ett sekretessbelagt ärende. Jag vågar påstå, att det ibland måste vara svårt att skilja mellan det sekretesskydd som klienten har rätt till och allt annat i ärendets handläggning, som inte lika självklart måste vara sekretessbelagt.

Om bevisade fel i handläggningen som gjorts i strid mot socialtjänstlagen, är det då inte något som ansvarig politisk nämnd borde ta till sig och förmedla till ansvarig chef för verksamheten? Ordföranden för den aktuella nämnden har på olika sätt gett intrycket att han och hans nämnd låter bli att bry sig om personalärenden inom nämndens ansvarsområde. Tämligen säkert har man ändå ”brytt sig om” så pass mycket att den högste chefen har informerats och sett till att två obekväma medarbetare har ”avskedats”/köpts ut.

Ett försvar till detta är den utredning om arbetsmiljö m.m. som inte tilläts bli en helt extern sådan.

Visselblåsares öde i Umeå kommun

Av , , 16 kommentarer 68

Två visselblåsande socialsekreterares öde i Umeå kommun och deras egen beskrivning av det i en skrivelse till partiernas gruppledare samt till ett antal chefer har till sist även nått mig. Skrivelsen har efter ett antal överstrykningar gjorts till en allmän och offentlig handling.

Skrivelsen samt en mängd ytterligare information har på andra vägar också nått mig. Även om skeendet personligen inte alls berör mig, kan jag inte låta bli att engagera mig frågan. Ärendet avser i botten ett enskilt ärende, men av vad som framkommer av de båda socialsekreterarnas skrivelse, finns det all anledning befara att även andra ärenden där hjälp söks hos individ- och familjenämnden inte blir korrekt behandlade.

Skrivelsen från 1921-11-16 är på hela 15 sidor och innehåller många högst anmärkningsvärda punkter. Jag väljer här att återge några:

I ett möte med de båda visselblåsarna, Andreas Lundgren och socialdirektör Carolina Lundqvist utlovas att inga repressalier skulle ske. Ändå blev de båda socialsekreterarna efter mötet trakasserade, negativt särbehandlade, avstängda från ärendet och till slut utköpta, allt under Camilla Thunells ansvar.

Ansvariga chefers inställning var att kritiken från IVO inte var befogad och att IVO-rapporten inte har någon större betydelse.

Ingen från Umeås socialtjänst hade besökt det familjehem som nämndens ordförande (Andreas Lundgren) beslutade skulle anlitas. Efter beslutet besökte de båda socialsekreterarna familjehemmet och fann det vara under all kritik.

Den utredning som de därefter gjorde för nämndens kännedom ändrades av enhetschef Sofia Rönnholm, utan utredarnas tillåtelse och som därför inte ville skriva under den.

Ett avslutande stycke i de båda visselblåsarnas skrivelse väljer jag att återge ordagrant. De frågor som ställs där kräver svar från kommunens högsta politiska ledning men också från socialtjänstens tjänstemannaledning:

”Det är skrämmande att en så stor arbetsgivare som Umeå Kommun är villig att gå så långt att man startar två arbetsrättsliga processer mot medarbetare som uppmärksammar oegentligheter genom att visselblåsa. Är det så ni som politiker och socialdirektör vill att man hanterar dessa frågor? Är det så ni vill att eran myndighet ska fungera? Socialtjänsten är ju ett ansikte utåt för kommunen och representerar även er. Ni borde starkt ifrågasätta om förtroendet verkligen finns nämnda ansvariga chefer inom myndigheten.”

Den IVO-anmälan, som av för mig okänd anledning, överfördes från Umeå till IVO i Stockholm, visar sig inte finnas och handläggas där.

Vattenfalls datarutiner

Av , , Bli först att kommentera 13

Mitt beslut om byte av elleverantör, från Vattenfall till Storuman Energi, var inte helt lätt att fatta för en person som jag. Valet av Storuman Energi grundade sig bl.a. på den prognos för årskostnaden, som de lämnade. Den byggde bl.a. på den uppgift om årsförbrukning som jag lämnade, 27 000 kWh.

I fredags fick jag brev från Storuman Energi med beskedet att min årsförbrukning i stället var 56 302 kWh, eftersom det var den årsförbrukningen som man fått från Vattenfall! Först tänkte jag att det nog torde kvitta, eftersom jag ju ändå inte kommer att behöva betala för mer ström än den jag förbrukar. Det var fel tänkt av mig. Det vet jag nu efter samtal med Storuman Energi.

Nyss ringde jag Vattenfall och fick där veta, sedan man kollat i systemet och sett, ”att något har blivit fel”. Deras siffra utgjorde en två-årig förbrukning. Min kommentar till det beskedet blev då förstås, att Vattenfall omgående måste förse Storuman Energi med en korrekt uppgift, eftersom jag menade att såväl privatpersoner som stora företag måste känna ansvar för och rätta till sina fel.

Svaret fick mitt blodtryck att stiga ett antal mmHG: ”VI KAN INTE SKICKA ETT NYTT BESKED!”

Så ringer jag Storuman Energi, där man under ett långt samtal förklarade sina rutiner. Att inte Vattenfall kunde skicka ett nytt besked, var överraskande även för den som jag talade med. Man lovade till sist att återgå till den förbrukning som jag hade angett och som mitt avtal grundas på. Den påverkar den garanterade fasta avgiften med ca 2 000 kronor.

(Swedbank kan inte tala om vem som satt in pengar på mitt bankkonto. Vattenfall kan inte rätta vad som skickats därifrån till Storuman Energis datasystem. Än finns det uppenbarligen brister i de bådas digitala kommunikationssystem!)

Meningslöst vetande

Av , , Bli först att kommentera 4

Följande inlägg torde vara helt ointressant för de allra flesta. Dock inte för mig själv. Det visar främst vad som är möjligt att uppnå med hjälp av internet.

Som några redan har förstått, har jag ägnat tid och en viss tankemöda åt mina tre och en halv månaders liv som sjöman i tonåren. Av många andra tankar som jag har haft, har jag funderat över vad som hände med MS Tosterö, sedan jag styrt henne på grund 1957. Detta fann jag efter litet surfande på nätet:

Tosterö  1939  Odense 1957-1966 Motortanker 13950  Ombyggd till   malmtanker. Upphuggen  1966 i Spanien.

 

Nu återstår bara att försöka hitta något om sjöförhöret i Kiel i anledning av grundstötningen, en sannolikt omöjlig uppgift.

”Backen” och ”poopen”

Av , , Bli först att kommentera 4

När jag igår la ut mitt gamla inlägg om händelsen, då jag styrde den stora malmtankern på grund, upptäckte jag ett mycket generande sakfel i min beskrivning av händelsen. Nu är det rättat.

Jag skrev nämligen att jag stod på ”poopen” för att hålla utkik i skeppets färdriktning. Men där stod jag inte, även om man nog hade kunnat vänta sig det av en s.k. obefaren jungman. Poopen ligger nämligen längst akterut på ett fartyg!

I stället stod jag förstås på ”backen”, som ligger längst förut på ett fartyg. Om jag hade stått på poopen, skulle det möjligen ha kunnat vara en av förklaringarna till att fartyget rände upp på grund i Stockholms skärgård.

DW 13 950 ton,150 m lång, på grund

Av , , 1 kommentar 3

Ytterligare ett återanvänt blogginlägg:

En onykter styrmans ”styrförmåga”

Av Karl-Gustav Sjöström, 8 december 2008 kl 14:16

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min tid på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I dag fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.

Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö, som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på ”backen” (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från en sluddrande styrman.

Efter en stund nere på backen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som den stannade helt. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig kort ordern: ”Purra besättningen!”

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte ”tippats” av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt den allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de öar i Stockholms skärgård, som vi kunde se på ömse sidor av båten. En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen.

Mamma, Vasaskeppet och Ms Tosterö

Av , , Bli först att kommentera 2

Tillåter mig här att återanvända ett gammalt blogginlägg:

I det föregående inlägget berättade jag om Ms Tosterös grundstötning, som skedde vid Tröskel i Stockholms skärgård. Händelsen är förenad med en annan mera lustig händelse, där mamma Lotten var huvudpersonen.

Orolig över sin son ringde hon rederiet, dit Ms Tosterö hörde. Hon torde nog inte ha frågat hur det stod till med Kalle, även om det var anledningen till samtalet. På sin fråga om grundstötningen blev det direkta svaret.

– Men hur i alla sin dar kan ni känna till detta?

Rederiet hade förstås all anledning att inte offentliggöra vad som hänt och framförallt då inte med tanke på den berusade 1:e styrmannens uppenbara skuld till det hela. Här handlade det förstås om risken att gå miste om försäkringspengar. Men hur kunde då en hemmafru från Västerhiske i Umeå landsförsamling känna till händelsen?

Mamma förklarade då att hon hade läst det Aftonbladet. ”Där står det så här i dag”, berättade hon:

 Bogserbåten Atle lämnade bärgningsarbetet med Vasa för att undsätta MS Tosterö vid Tröskel, där hon hade gått på grund.

Mina citat här ovan torde inte vara alldeles exakta. Innebörden av dem är det dock.