Hoppingivande livskraft

Bilden visar något som jag med mina begränsade kunskaper i biologi ställer mig mycket förundrad inför. Hur kan en potatis i ett mörkt förvar prestera detta?

Några månader för sent städade jag potatiskällaren i dag. Alla vet hur fjolårspotatisar ser ut om man tar upp dem från källaren den här tiden på året.

Den här potatisen har alltså legat i ett i det närmaste totalmörkt rum sedan i höstas. Dess genetiska program tillät den inte att bara skrumpna och dö utan i stället uppmanades den att mångfaldiga sig, så gott det nu gick i detta mörka förvar. Allt vad som fanns att tillgå av vatten och näringsämnen fanns innanför potatisen skal.

Synen var inte precis ny i vår potatiskällare, men för första gången ställer jag mig frågan, hur något kan växa i totalt mörker. Kanske man rent av kan se något av symbolvärde i det som potatisen har åstadkommit. När allt mänskligt sett verkar hopplöst, skall man kanske inte ge upp utan i stället gilla läget som det brukar heta – som potatisen gjort alltså.

Det jag en gång lärde mig i skolan om kolsyreassimilation eller fotosyntes gäller visst inte för potatisar i mörka källarförråd. Om jag inte minns fel så krävs också energi från solen.