SAKEN – HÖGRE ÄN EN 1,5-LITERS JULMUST

Det blev ingen musikövning i kväll. I stället blev vi sittande en dryg timme i en bil som inte gick att flytta ens en meter.

På raksträckan bortom Ålömaskiner, där snöröken var som värst och vid tidpunkten för händelsen trafiken tämligen stark, särskilt den mötande. Under en bråkdel av en sekund uppfattade jag något grått mitt på min körbana. Jag hann varken förstå vad det var eller försöka undvika det.

Så hördes ett otäckt skrapande ljud under bilen som tämligen snabbt stannade, förmodligen både genom mitt bromsande och "Sakens" bromsande. Jag försökte styra bort från vägbanan men lyckades inte helt med det.

Där stod vi alltså väl ankrade vid vägkanten. Det gick inte köra en meter närmre vägkanten. Totalstopp var det. Peggy ringer och meddelar att det inte skulle bli någon musikövning i kväll och ber samtidigt om hjälp med att beställa en bärgningsbil.

Jag ringer polisen och berättar att vi nog är något av en trafikrisk, där vi står delvis ute i körbanan med en av och till ganska stark snörök virvlande omkring.

Snart kommer polisen, som ställer sig strategiskt med blåljuset på för att varna andra trafikanter. Efter ytterligare en stund kommer bärgningsbilen, som lägger på reservhjulet, sedan bilen lyfts och Saken kunde befrias från sitt fastkilade läge.

Är det någon åkare som vill ha tillbaks Saken, så finns den här hos mig i Brån.

Snart bär det iväg till Umeå för en övning med O’Grejdi Nua och jag följer med.

Jag följer med, kör bilen och lastar och bär instrumenten och jag gör det alldeles frivilligt, eftersom jag tycker om att vara med och lyssna (samtidigt som jag läser en bok).

Måtte nu bara inte de andra undra varför i alla sin dar jag måste följa med varje gång. Misstycker de, så kanske de kan säga till, så stannar jag väl hemma.

"Färdig" ropar Peggy, d.v.s. färdig för avfärd alltså. Hej då så länge!

Leksaksaffären Lekbiten i Kungspassagen är väl värd en blomma tycker jag. Detta hände i dag.

Ett av barnbarnen fick en teknisk grej av farfar och farmor som en av julklapparna. Det visade dessvärre, att den var defekt och inte alls fungerade som den skulle. Barnet tog det med jämnmod. Det fanns ju annat att leka med.

Farfar tyckte dock att det var himla förargligt och bestämde sig genast för att antingen byta eller lämna tillbaks den. Några trodde inte att det skulle vara möjligt eftersom jag min vana trogen förstås hade slängt kvittot.

I dag begav jag mig till Lekbiten. Gissa om jag blev både glad och överraskad, när expediten inte krävde något kvitto. Hon ville inte ens låta mig demonstrera felet utan litade helt på min beskrivning av det och gav mig sedan pengarna tillbaks. Ett tillgodohavandekvitto hade inte heller varit så dumt. Kontanter var förstås ännu bättre.

På Lekbiten kommer jag att fortsätta att köpa leksaker. Den saken är klar.

Jag trodde väl aldrig den dagen för 35 år sedan, när jag flyttade till Brån, att jag en dag skulle känna ett visst ansvar för byns missionshus. Men så blev det.

I dag har jag för tredje gången skottat snö framför missionshuset. Det är nämligen nödvändigt, när huset skall visas för intresserade köpare. Jag kan ju inte som ansvarsfull "mäklare" tvinga köparna att forcera djup snö för att ta sig in i huset.

Nu är det altlså klart för ny visning.

Vi såg nyss en dokumentär om Kesjarpingvinen på TV.

En fantastisk film som verkligen gör en imponerad inför den som programmerat dessa individer så att deras fortlevnad är möjlig. Man kan bli "religiös" för mindre.

Ett sätt att kommunicera över köksbordet via Skype gav Peggy anledning att ta ett kort och även mumla något om att "lika barn leka bäst".

Vi höll ju bara på att testa litet och hade dessutom roligt.

En fast punkt i tillvaron kan vara så många olika saker. Just nu tänker jag på vad en närvarande hustru alltid kan betyda men särskilt mycket i ett visst sammanhang.

Jag känner ett gammalt par, som varit gifta bortåt 50 år och som alltid haft möjlighet att vara tillsammans utom förstås under vissa kortare avbrott på grund av makens arbete. De har tvivelsutan utgjort en mycket fast och trygg punkt i liver för varandra.

Så drabbas de båda allteftersom av en grav demenssjukdom, där det mesta i livet känns nytt och obekant. Det enda riktigt bekanta är den andre personens ansikte och tal. Mycket annat med makens/makan törs jag gissa är nog också det.

Numera kan de inte säga var de bor och inte heller på vilka olika platser de bott under sitt långa liv. Om den ene av dem lämnar den andres synfält, uppstår genast en oro av varierande styrka. Tryggheten och en nödvändig verklighetsförankring kräver att den andre finns inom synhåll.

Så händer då det värsta tänkbara i den den rådande situationen. En av dem måste åka akut till sjukhuset. Den som blir kvar saknar i det närmaste helt förmåga att förstå vad som hänt utan söker förtvivlat efter sin livskamrat.

Vårdpersonalen kan med sin utbildning och erfarenhet förstå, hur hårt drabbad den plötsligt ensamme och demente personen är. Var och en av oss som försöker förstå gör det nog också.

Det mest tragiska är att det inte finns någon som helst lösning på en situation som den här. Här hjälper vare sig lagstiftning, politisk viljeinriktning, ökade resurser till vården, ökade resurser till forskningen eller något annat.

Det enda som möjligen kan lindra det ångetsfyllda lidandet för den som tappat den fasta punkten i sin tillvaro torde vara just förståelse från omgivningen och ett på den grundat beteende.

De som möjligen läst mina funderingar kring vad som som stoppade en viss friskolerektor från utresa till Indien, måste i motsats till vad som gäller mig fortsätta att undra.

Själv är jag dock nu i detalj informerad om orsaken. Jag fick informationen via min vanliga underrättelsetjänst, Êîìèòåò ãîñóäàðñòâåííîé áåçîïàñíîñòè, som vanligt krypterat och därmed obegripligt för allmänheten.

Hur gärna jag än skulle vilja avslöja hela den penibla händelsen för världen, känner jag mig av heders- och andra skäl helt förhindrad att göra det.