Om en halvtimme lämnar vi hotellet i buss till flygplatsen i Larnaka.

För mig själv försöker jag bestämma mig för vad som gjort dte djupaste intrycket på mig. Helt klart är det faktumet att den självständiga staten Cypern i 34 år varit ockuperat av Turkiet.

Jag begriper inte hur det Cypern är ockuperat borde vara en högt prioriterad fråga i Europa och annorstädes och inte något som man stillatigande noterar och låter fortsätta.

Jag har ingen aning om eventuella årstidsväxlingar på Cypern, något som jag nog måsre studera närmare, när jag kommer hem. Det förefaller att vara något sådant på gång just nu i alla fall.

Vår andra vecka här har varit svalare än en första. Ändå har den motsvarat vad vi är vana hemifrån under en fin sommarvecka. Blåsigt har det varit och är även i dag. Kan det möjligen vare en slags början på en cypernhöst?

Vid lunchen i dag tvingades vi gå in från balkongen och fortsätta att äta inomhus. Det beslutet togs inte på grund av de ynka 25 graderna vi hade där ute i skuggan. Anledningen var i stället att salladen blåste iväg från våra tallrikar!

Under våra resor till länder i och kring Medelhavet har vi märkt en sak, som vi förvånas över. Detsamma gällde också Bulgarien.  Vad jag tänker på är nedskräpningen.

Vi har försökt förstå vad det beror på. I några av länderna har vi försökt finna en ursäkt i deras svaga ekonomier. Nu är vi alltså på Cypern, som enligt vad jag läst någonstans visst har den tredje starkaste ekonomin bland Medelhavsländerna. Här är precis lika skräpigt ändå. Det tycks alltså inte ha med ländernas ekonomi att göra.

En bidragande orsak är kanske att man inte kan panta flaskor och alluminiumburkar i de aktuella länderna. Människorna ser ut att ägna tid åt sitt eget yttre. Rena och prydliga ser de flesta av dem ut att vara. Vi ser också hur man både sopar och spolar sin del av trottoaren. Men skräpet ute i naturen bryr man sig inte alls om.

En del av skräpet har säkert alla dessa turister kastat, men en närmare studie visar att mycket av det måste ha kastats av ortsborna. Ingen turist torde ha slängt t.ex. utslitna möbler, byggnadsmaterial och liknande saker.

För mig är det svårt att förstå, att länder vars ekonomier till så stor del bygger på inkomsterna av turismen, inte städar litet bättre i naturen. Men å andra sidan, varför ägna tid åt sådant? Vi kommer ju i alla fall. Cypern har ca 1 miljon invånare och besöks årligen av ca 2 miljoner turister.

(Det sistnämnda påminner mig om en av Hans Alfredssons oro i en av sina monologer över att Öland skulle sjunka på grund av alla turister som besöker ön – eller var det Gotland? Cypern gör det nog inte i alla fall.)

För första gången på nära två veckor kändes det inte riktigt skönt att inta morgonfikat på vår balkong. Där var det bara 23 grader och ganska blåsigt. Vi drack i stället vårt kaffe inne i lägenheten och såg samtidigt på nyheterna på BBC.

Nyheterna dominerades av senaste nytt från arbetet med att rädda de instända gruvarbetarna i Chile, giftutsläppet i Donau samt NATOS problem med sina bombade oljetankbilar i Pakistan.

Ett inte lika dramatiskt men desto mer lustigt inlägg fanns även med i sändningen.  En expert på teddybjörnar berättade om ett antal teddybjörnar och dessas historiska bakgrund. Inlägget var kanske inte så lustigt, men för mig framstod hans titel som aningen lustig. Jag undrar nu över vilken akademisk utbildning han genomgått för att få en så ”fin” titel.

Trots mina dryga 69 år kan jag inte förneka att nakna kvinnobröst fortfarande för mig betyder mer än bara en praktisk fabrik för att tillverka och en lika perfekt och praktisk förvaring för babymaten. Detta orsakar ett visst bekymmer för mig i dessa dagar.

Vi har under ett par dagar gjort långa promenader längs Medelhavets strand och då förstås passerat badstränder av varierande storlek. Här och där har det inte gått att undvika att se solbadande damer  som oblygt solat även sina nakna bröst. Att bara blunda har inte varit möjligt och inte heller att bara titta rakt upp i den blå himlen. Mina blickar har av någon anledning (!?) åtminstone snabbt också landat på de nakna brösten.  Ganska generad har jag därför vandrat genom detta landsskap av bara kvinnobröst i alla dess former och storlekar.

Min mycket förstående fru har uppenbarligen lagt märke till mitt ambivalenta beteende och därför delat med sig av sina kloka slutsatser. Hon säger ungefär så här:

”Om dessa kvinnor inte är beredda på att män – och även andra – inte  kan låta bli att ta en snabb titt på deras nakna bröst, skulle de i stället valt att skyla dem. Så titta du, och gör det utan att skämmas för det! Kvinnor som visar brösten så där gör det antagligen just för att de vill visa upp dem eller för att de tycker att det är skönt att låta solen även värma sina bröst. Anledningen kan väl  knappast vara att de vill koma hem och för sina vänner visa upp sina solbruna bröst. Deras män och pojkvänner tycker med all säkerhet om dem oavsett färg, skullle jag tro.”

(Jag är i alla fall glad över en sak. Hade jag gjort den här promenedaen för litet mer än 50 år sedan, hade jag nog varit mer sexuellt stimulerad än generad. Ett tillägg ämnat att minska risken att av läsarna bli stämplad snuskgubbe. Det kanske jag blir ändå, men det må vara hänt.)

När vi ansåg oss klara för hemresa, visade det sig att bussen inte gick tillbaks från slutstationen. Jag tog reda på att den inte kommer dit, om man inte i förväg har bett om det. Trötta och törstiga började vi då leta efter någon annan plats, där vi kunde hitta en buss hem. Ingenting ”stämde”, vare sig tider eller numret på den busslinje som vi borde ta.

Under vår vandring hit och dit hittade jag så ett pass, som visade sig tillhöra en ung man från Sydafrika. Tack vare vår vandring runt om i staden, visste vi var polisstationen låg och kunde därför efter ytterligare ett par kilometers vandring gå dit och lämna in passet.

Ett par-tre timmar senare satte vi oss till sist ner vid en av busshållpatserna. Efter en stund såg vi en ung man parkera sin bil tvärsöver gatan för därefter sökande efter något började gå en bit upp och ner längs gatan. När han hade passerat oss, säger Peggy: ”Men det är ju killen på passet!”.

Jag springer då ifatt honom och frågar om han söker efter något speciellt, varpå han svarar ”ja”. Och när jag frågar, vad han söker, får jag veta att det är sitt pass han söker!! Hans glädje över att få veta att det låg tryggt hos polisen går knappast att beskriva.

Efter 15-20 minuter kommer han tillbaks till oss, där vi fortfarande satt och väntade på en buss som vi inte ens visste skulle komma. Han ville bara tacka oss än en gång. Då har jag fräckheten att fråga om han kunde göra något för oss, d.v.s. skjutsa oss till närmaste stad, varifrån det går fler bussar. ”Jag kan skjutsa er vart ni vill, så mycket betyder det återfunna passet för mig.

Han skjutsar oss därefter hela vägen hem till vårt hotell. Under färden berättar han att är en soldat i brittiska armen, förlagd till en bas de har här på Cypern. Att skaffa ett nytt pass skulle för honom kosta massor av pengar och ännu mera administrativa bekymmer, berättade han. Dessutom skulle han inte kunna göra den nära förestående resan han planerat och även betalt för till Thailand. Hans ärende ditt är minst sagt viktigt. Han skall nämligen dit för att fria till sin flickvän. Förlovningsringen var också köpt och betald.

Dagen fick definitivt ett lyckligt slut för oss alla tre.

(Hur dagen var i övrigt kommer troligen Peggy att berätta om i ett eget blogginlägg.)

Världen är som bekant liten nu för tiden. Den här händelsen visar väl på det.

Jag hade just skrivit en kommentar till ett inlägg från vännäsmoderaten Jan Nilsson, när en annan vännäsmoderat plötsligt står vid min sida här i hotellobbyn på hotel Lantiana Garden i Protaros på Cypern.

Det var ingen mindre än  Gösta Eklund med fru! Vi hade ett kort och trevligt samtal om litet av varje.

Hela veckan har jag då och då ställt mig frågan varför jag inte mött en enda bekant bland alla dessa turister. Att jag skulle möta en "kändis" från min egen hemkommun, var nog mer än jag kunde tänka mig.

Geografi kan hon min älskade Peggy men inte cykla!!

Inte bara jag utan många andra menar nog att amerikanernas geografikunskaper är dåliga. USA skickar unga män och kvinnor till olika krig runt om i världen, utan att den amerikanska befolkningen vet var de olika länderna ligger.

Min fru Peggy och jag har haft en liten "dispyt" de senaste dagarna angående Iraks geografiska läge i förhållande till Cypern. Jag har tjurskalligt påstått att Irak ligger nordöst om Cypern och min fru, amerikanskan med de förväntade dåliga geografikunskaperna, har envist påstått att Irak ligger västerut från Irak räknat.

För att få ett slut på diskussionen om Iraks geografiska läge, har vi nu kollat på Internet. Vi hittade en karta, som säkert är felaktig, eftersom Irak enligt den ligger precis väster om Cypern!

Vi får kolla i mitt gamla skolatlas när vi kommit hem 🙂

Uppmaningen är förstås lätt för all som läst mina senaste inlägg, men för andra kanske inte helt självklar.

Här kommer en beskrivning av vad landet har gjort:

1974 invaderade det en suverän stat helt i strid med  FN:s stadgar och helt emot internationell lag. Landet ockuperade dryga 36 % av det invaderade landet. 70 % av den delen av landets invånare förvisades. 1 474 människor saknas fortfarande, av dem flera hundra civila. Det ockuperande landet vägrar fortfarande att hjälpa till med att ta reda på vad som hänt med de saknade personerna.

Den ockuperande staten gör allt vad den kan för att metodiskt utplåna landsdelens mångåriga kultur liksom dess religion.

F.n. finns över 43 000 tungt beväpnade soldater understödda av såväl flyg som sjökrafter i den invaderade delen av landet. Därmed är den invaderade delen av landet en av de mest militariserade områdena i världen.

Det ockuperade landet är medlem i såväl FN som EU. Landet som okuperar har, om jag inte misstar mig helt, ansökt om medlemskap i EU, men än så länge fått nej beroende på en alltför svag ekonomi.

Den invaderade staten är alltså Cypern. Ända sedan 1974 har en stor del av denna suveräna republik varit ockuperad av Turkiet. FN liksom många andra världsomspännande organisationer har kraftigt fördömt Turkiets handlande och försökt få Turkiet att återlämna den invaderade delen till Cypern, men utan framgång. För mig säger det en hel del, inte bara om Turkiet utan förstås också om FN.

Skall verkligen ett land som så totalt nonchalerar inte bara internationell lag utan också FN få bli en medlem i EU? Måtte det bara inte redan ha fått sitt medlemskap!

(En cykeltur till den grekcypriotiska gränsen och en avlägsen vy över spökstaden Famagusta fick mig att skriva detta inlägg. Det fick mig också att bestämma ”oss” för att inte än en gång besöka Turkiet, så länge landet våldför sig på Cypern.)