För några år sedan lekte jag med ett "morfingprogram" och nu hittade jag resultatet av händelse på min hårddisk.

Visst har de många instrument som de dessutom behärskar väldigt väl. Glöm inte det "intrument" med vars hjälp de frambringar vacker sång!

Det kul att finnas med på 20-itopplistan. Några finns alltid där och högt placerade. Jag är avundsjuk på dem.

En flitig bloggare, nästan alltid bland de 5 mest lästa, har jag märkt tycks ha kommit på ett knep för att bli ofta läst.

Han har en teknik att berätta om en massa spännande saker men utan att ange vad det är. Man läser honom i förhoppningen att han i nästa inlägg skall förklara det som han bara antydde i föregående inlägg, men se det gör han inte. Tummar upp får han och många läsare har han trots att hans sätt att berätat för mig av och till är riktigt frustrerande.

Hur länge kommer intresset att kvarstå, när han så ofta överlåter helt till läsaren att försöka räkna ut VAD det han inte berättar utan bara i kryptiska ordalag antyder?

Nu har jag gjort något som aldrig hänt förr.

Först en dusch efter långpromenaden, på med "utegångskläderna" och sedan kolla, vad jag egentligen behöver ut för. Jag tänkte mig en färd till Konsum, men upptäcker att allt nödvändigt redan finns hemma, tar på mig hemmamyskläderna igen och här sitter jag nu framför min kära leksak, datorn.

Mitt beslut sparar några kronor i bensinpengar samt en del onödiga inköp. Vad bra!

Visserligen fortsätter dagen utan den kontakt med levande människor som ändå en tripp till Konsum skulle ha gett mig, men det må vara hänt för i dag.

För en tid dan berättade jag om en 12-års skolflicka som jag spelade Betapet med och om hur öppen hon var med olika uppgifter om sig själv.

Hon dyker fortfarande upp då och då och vill spela med mig. Under spelet finns också en chatmöjlighet till hands. Nu känns det mer och mer som om hellre vill "prata" med mig än spela. Ingen annan än jag själv kan avbryta "kontakten" men ändå ber jag om råd i detta medium.

Flickan (jag utgår från att hon verkligen är den hon säger sig vara och inte är en polis som spanar efter "fula gubbar" på nätet) har uppenbarligen stora problem, inga vänner i klassen, säger sig vara en "udda" person, läser böcker och spelar klarinett. Hennes bästa "kompis" är den 52-årige musikläraren, en kvinna som hon nu dessutom också fått problem med.

I dag var hon särskilt nedstämd men berättade att nu hade hon också "skärt" sig på armar och ben. Hon hade rast, när vi spelade, men gruvade sig så enormt för nästa lektion som var gymnastik, och alla de frågor hon skulle då få angående sina skärsår.

Kan det verkligen vara så illa att en 12-åring tvingas vara med på gymnastiken, när hon så nyligen skurit sig? Och kan en sådan sak kanske vara okänd för skolan?

Jag får ett intryck av att hon tycker om att få prata med en gammal (men inte "ful") farbror om sina problem. Dock vet jag inte om det är klokt av mig att fortsätta med det.

Dessutom är jag ännu inte helt övertygad om hon verkligen ÄR den 12-åring hon utger sig för att vara. Mot detta talar främst hennes otroliga skicklighet i Betapet.

Som god man och förvaltare har jag lagt märke till hur olika det är hos olika myndigheter och liknande i ett visst avseende.

På många av dessa ställen får jag inte göra något för min huvudman, om jag inte begär det skriftligt och bifogar bevis på att jag verkligen är god man eller förvaltare för personen ifråga. På andra ställen är man oväntat generös med uppgifter utan att säkert veta vem man lämnar dem till.

Nyss gjorde jag en flyttanmälan via telefon, som samtidigt blev en begäran om att vederbörandes post skall skickas c/o undertecknad. Det kunde jag göra hur lätt som helst utan vidare krusiduller!

Det är alltså så enkelt att lägga beslag på någon post. Bara man har vederbörandes postnummer, så går det. I och för sig torde väl ingen komma på en så tokig idé, men ändå!

"Säljs som smör i solsken", sa Västerbottensradions reporter nyss om hur lätt det nu är att sälja t.o.m. skoterskrot.

Inte visste jag att det är lättare att sälja smör i solsken än i mulet väder!

En märklig rubrik på det här inlägget kan tyckas. Märkligt var också en friskolerektors försök att försvara friskolor genom att jämföra dem med t.ex. en herrfrisör.

För rätt länge sedan var jag inne i en debatt här med en av länets friskolerektorer. Ett av mina argument emot dem var att jag inte tyckte att det passade att våra skattepengar användes för att skapa vinst åt redan kapitalstarka ägare till friskolor.

I ett förtvivlat försök att försvara just den delen av mitt ifrågasättande av friskolorna, ställde han frågan varför man inte fick tjäna pengar där men däremot som ägare av en frisörsalong.

När jag i mitt nästa inlägg framhöll hur tokig den jämförelsen var, tog debatten slut. Jag väntar fortfarande på hur i all sin dar han kunde jämföra vinster som vi skall betala med våra skattepengar med vinster som skapas av det vi betalar direkt ur vår egen plånbok.

Hans försvar var f.ö. helt i linje med vad andra Moderater och andra försvarare av friskolornas vinster brukar framhålla. De ställer alltid den, som jag ser det, i sammanhanget urdumma frågan vad som är fel med att tjäna pengar i en verksamhet. Sedan kommer förstås det vanliga motivet att konkurrensen från friskolorna skall vara så bra för de kommunala skolorna.

Idag vet vi dessutom hur lätt det är även för gravt kriminellt belastade personer att starta, äga och sedan kamma hem vinster från en friskola.

En minne som väcktes, när jag tog fram min förra fru Karins undanhängda lappkolt, vill jag återge här.

Jag tror förresten att trots att många samer inte längre vill höra ordet "lapp", så accepteras fortfarande att antal ord där "lapp" ingår. Lappkolt är nog Ok, tror . Min gamla svärfar som blev över 90 år gammal, kunde inte alls förstå varför vissa inte längre kunde godta benämningen lapp.

Under en period studerade min förra fru i Stockholm. Vid ett av mina besök där, bestämde vi oss för att gå på Hamburger Börs. Det finaste Karin då hade i klädväg var hennes lappkolt. Iförd den gjorde vi så entré på Hamburger Börs.

Det var ganska sent på kvällen och några hade redan hunnit bli på gränsen till överserverade av alkoholhaltiga och omdömesreducerande drycker.

När går mellan borden fram till vårt bord hörs en gästerna ropa:

– Titta, en lappkärring!

Karin var 152 lång och jag med mina 188 cm i kroppslängd gav direkt svaret:

– Och här ser ni lappgubben.

Tyst blev det och en annan bland gästerna visade med sina ansiktsuttryck på vems sida de stod.

Det tenntrådsbroderade barmklädet

Jag har en tid brottats med något som nog kan betecknas som ett känslomässigt dilemma. Det gäller ett materiellt minne efter min förra fru, som nu varit död i elva år.

Hon var av samisk börd. Vid ett tillfälle fick hon en vacker samedräkt av sina föräldrar. Den var förstås av det slag som samer i Arjeplogsområdet bar, de av dem som hade en äkta samekolt förstås, vilket ju var långt ifrån alla.

Alltsedan hon dog har den hängt skyddat i källaren. Då ock då har jag tittat på den och då har förstås många minnen väckts. Mer och mer har jag funderat över, vilka skälen för att behålla den egentligen är. Jag personligen behöver den inte för att hålla alla fina minnen av henne vid liv. De finns inom mig och behöver egentligen inga döda ting för att leva vidare i mig.

Vid några tillfällen har mina båda söner sagt, att de inte ser fram emot att dräkten en gång skall bli deras och stöder helt min tanke att göra mig av med den. Nu skall det också ske.

Ett problem är att jag inte har den ringaste aning om vad den kan ha för penningmässigt värde. Inte heller vet jag vad som kan vara en lämplig kanal att försöka sälja den igenom. Förhoppningsvis kan någon av bloggläsarna ge ett tips om de sakerna.

Det är inte helt lätt att förklara anledningen till att jag vill sälja den. Inte är det för pengarnas skull i alla fall, eftersom dessa oavkortade skall gå till mina söner eller mina barnbarn.

Bilden visar bara en liten del av kolten och det fina tenntrådsbroderade barmklädet, som på samiska kallas "sliehppá".

Dansgruppen utför en mycket stilenligt dans, trots att de av vad vi kan se är från Ungern eller Tjeckoslovakien. I slutet hoppar man rep, vilket dock inte tillhör cloggingen.

Så blev det klart till sist. Kul, även om vår planerade fredagspromenad fick stryka på foten. Hennes telefonsamtal men kontaktpersonen i Östersund tog för lång tid (och sedan känns det skönt att börja fredagsmyset redan nu).

Peggy har under en tid legat i "förhandlingar" med ABF i Östersund. Där vill man nämligen få henne som lärare/instruktör i något så ovanligt för svenska förhållanden som den amerikanska dansen clogging. I USA praktiserade hon den dansen och höll även "work shops" i clogging.

Första gången jag hörde henne berätta om clogging trodde jag att det var någon slaggs holländsk dans i träskor. Nu vet jag att den inte har någon koppling alls till träskor.

Dansen kan utföras på scen av en person, men också i större eller mindre grupper. De olika steg som ingår i den är en blandning av olika europeiska danser, som invandrarna hade med sig. Men även steg som ingick i de amerikanska indianernas danser kan urskiljas. Den rätta musiken som spelas till clogging är "American oldtime music".

Musiken kommer ett bluegrassband från Östersund att svara för.

Jag skall inte försöka beskriva dansen låter Youtubefilmen visa det.

Hur blir det med mig då, undrar kanske någon? Kommer jag att lämnas ensam hemma utan tillsyn? Nejdå, jag kommer att få följa med. Om inte annat så behövs en avlösare vid ratten.