Uppdraget som förvaltare har gett mig mycken nu kunskap inom områden som jag tidigare inte hade den blekaste aning om. I dag fick jag bevis för byråkratin inom Jordbrukesverket.

Med posten kom två tillsammans nära havkilotunga försändelser. De innehöll blanketten SAM 2011 samt två tunga handböcker. Blanketten består av 12 A4-sidor och används som ju "alla" vet av våra bönder, när skall söka diverse stöd till sina jordbruksföretag.

Min huvudman skall inte söka några sådana stöd i år och det av den enkla anledningen att han inte längre äger något jordbruk.

Som den vän av ordning, som jag ibland är, ringde jag Länsstyrelsen för att meddela detta, så att dylika handlingar inte längre skall behöva skickas ut till honom.

Där får jag veta att det inte går att stoppa dem och de kommer att skickas ut ett par år efter det att ett hemman har sålts.

Nog borde man väl ändå kunna be någon kunnig konsult att fixa till deras datasystem, så att det, på begäran från behörig person inom verket, slutar skicka ut onödiga försändelser, kan man väl tycka.

Av för många välkända skäl har jag blivit en del av den verklighet som musiker befinner sig. Min lust att lära nytt tar aldrig slut.

Häromdagen kom jag att undra över de spelningar som ett antal i grupp gjort på en av stans pubar. Vad skall man benämna den typen av spelningar, var min fråga.

Jah hade sedan tidigare en svag aning om vad som menas med "jam session" och märkte att Peggy benämner dessa irländska gruppspelningar just för "sessions". Andra kallar dem för "jam". Nu tror jag mig inse att kalla dem för "sessions" nog är det mest "äkta".

Så här förklaras det i Wikipedia:

"En viktig del av den irländska folkmusiken, och det som främst håller den levande, är så kallade sessions, på iriska "seisún". Dessa tar oftast plats på pubar och bidrar starkt till Irlands färgstarka pubkultur. Där samlas musiker och jammar tillsammans och ofta är de öppna för alla. Instrumentalmusik dominerar, och man brukar hålla sig till ett antal standardmelodier som de flesta kan. Under irländska folkmusikfestivaler händer det ofta att kända artister spelar med i en session, vilket brukar uppskattas mycket av de andra musikerna. Under en session kan en musiker lära sig väldigt mycket från de som har spelat längre än han eller hon själv."

Man lär så länge man lever….

Bland alla högavlönade fanns också anställda med betydligt lägre löner, som dessutom till en del fick jobba gratis här på NUS

Det är svårt att helt lämna tankarna på landstingets gratisuttnyttjande av de anställda på NUS sterilavdelning. Här kommer en annan vinkling på frågan.

Enligt uppgift i VK:s artikel kommer de timmar som landstinget kunnat nyttja utan att betala för dem, inte att ersättas genom nyanställningar. De kunde användas för verksamheten bara så länge de anställda bjöd på dem utan kostnad för landstinget.

Den personalminskning som förändringen därmed för med sig utgör ca 7 %. Visserligen säger klinikchefen att man "får hitta på andra lösningar". Den enda lösning man då kan tänka sig torde vara att minska den arbetsmängd som den decimerade arbetsstyrkan i fortsättningen skall svara för. Något sådant är förstås inte möjligt.

Så till min egentliga poäng i sammanhanget. Om landstinget nu anser att man kan minska personalen med 7 %, måste väl det omvänt samtidigt betyda att man under 15 år slösat skattepengar på en lika stor överbemanning.

Av en slunp hamnade jag på Edwars Riedels blogginlägg titulerat "Du blir inte fattigare för att din granne blir rik". Jag hade nog först tänkt kommentera det, men avstod.

Jag upptäckte nämligen att inlägget hade hela 123 kommentarer och 24 "tummenup". Nog måste väl det vara inte bara Edwards personliga rekord utan kanske ett rekord för VK-bloggen också?

Visserligen fick jag intrycket att det i stort sett var två personer som debatterade mellan varandra i frågor som inte direkt hade så klar koppling till Edwards blogginägg, men ämndå 123 kommentarer!

Nu har jag både i ett blogginlägg och i en insändare i VK klagat på Kommunal. Jag ber alla försöka förstå, att det på många sätt tar emot för "gråsosse" och fackmedlem i många år att göra så.

De som läser mina blogginlägg vet, att anledningen är det som under många år förevarit på sterilen vid Umeå Universitetssjukhus. De heltidsanställda har där har under 15 år arbetat tre timmar i veckan helt utan ersättning. Så har det varit på grund av ett viktigt fel i deras arbetstidsscheman.

Vid några tillfällen har man uppmärksammat arbetsgivare och förmodligen även Kommunal om felet. Ingen har lyssnat, i vart fall inte gjort något åt saken.

Så gör VK ett reportage om saken. Reportaget visar sig antingen innehålla rena sakfel, eller bygga på felaktig information från Kommunals företrädare. Fortfarande jobbar man tre timmar för mycket per vecka. Felet rättas inte till förrän i början på mars och alltså inte vid årsskiftet, enligt en uppgift som VK förmedlar. Felet upptäcktes inte vid en arbetsplatsträff utan av en av de anställdas make, närmare bestämt av mina söners far.

Redan när min amerikanska fru fick fast jobb, försökte jag övertyga henne om värdet och nödvändigheten av att gå med i facket. De har hon inte gjort, antagligen mot bakgrund av den syn hon fåttt på facket under sin tid i USA. Hon är nu, liksom jag, helt övertygad om allt bra facket gjort genom åren för förhållandena för anställda. Men nu får man lätt intrycket att de lever på gamla meriter.

Själv var jag medlem i facket under all min tid som anställd. När jag så en "vacker" dag i det närmaste chockades av ett helt oväntat besked från min arbetsgivare och inte facket hörde av sig alls till mig, var jag mycket nära att lämna det. Det gjorde jag ändå inte.

Händelsen på NUS och min egen erfarenhet av facket, gör att jag inte längre kommer att få Peggy att gå med i facket. Jag är tämligen övertygad om att hon nog inte kommer att göra det på eget initiativ heller.

(En gammal låt dyker upp i min hjärna, något med orden "…allt jag begär är ge facket en chans". Vem var det som sjöng den?)

I dagens VK kan man läsa om hur Landstingets som arbetsgivare låtit sina heltidsanställda arbeta oavlönade tre timmar mer varje vecka i 15 år, än vad deras avtal stadgar.

Av artikeln framgår inte, vem eller vilka det är som skall bära ansvaret för det. För mig står dock helt klart, att det måste vara ett ansvar som arbetsgivaren i första måste ta på sig. Att arbetsgivaren följer lagar och avtal är sedan en av fackets viktigaste uppgifter att bevaka.

Nu finns det verkligen skäl för Kommunal att skämmas. Först har man låtit detta bestå i så många år. Och sedan när VK hör av sig i ärendet, har man inte kurage nog att erkänna att det var maken till en av de anställda, som i höstashörde av sig till Kommunal och uppmärksammade dem på felet. Det samtalet startade hrela processen. I stället låter man påskina att felet upptäcktes på ett arbetsplatsmöte.

Just nu väljer jag att utgår från att alla uppgifter i VK-artikeln är riktiga, men skall givetvis ringa upp den ansvariga reportern och ställa några frågor i anledning av den.

Nu har jag i alla fall helt tappat både lust och motiv att få min fru att ansluta sig till facket. Jag återkommer i den frågan i ett annat blogginlägg.

Kommentarerna till mina inlägg om den olyckliga 12-åringen, har fått mig att undra över en sak.

Att kvinnor och män skiljer sig åt i en väldig massa avseende, är inte precis någon ny upptäckt för mig. Här gäller det ett barn på 12 år, vars liv av henne upplevs som en stor plåga. Jag har engagerat mig i frågan. En enda man har kommenterat inläggen. Flera kvinnor har gjort det.

Är detta också ett tecken på skillnad mellan man och kvinna? Omtanken om våra barns bästa tänker jag förstås på nu.

Ok då – jag vet att jag naturligtvis inte kan dra allt för långt gångna slutsatser av de ändå tämligen få kommentarer som inläggen fått. Men håll med om att frågan tycks vara mer en mamma- och kvinnofråga än en fråga för män!

Nu har goda krafter har satts i funktion för att hjälpa den olyckliga 12-åringen.

Hennes musiklärare har ringt mig och vi hade ett långt samtal. Om det vill jag bara säga att det nu känns så mycket bättre för mig, sedan jag fått veta vad denna mycket sympatiska musiklärare är beredd att göra. Enligt vad hon sa förstärker min berättelse det engagemang för flickan som redan haft en tid.

Vi var också fullt eniga om att hon inte skall röja kontakten med mig, eftersom detta möjligen skulle kunna ta ifrån flickan lusten att fortsättningsvis ha mig som en slags "mentor.

Nu skäms jag nästan över att några gånger ha ifrågasatt hennes identitet och för henne antytt mina misstankar om att hon kunde vara polis. Flickan är så äkta hon någonsin kan vara och hennes egen bild av sitt liv har jag nu fått klart verifierad.

Ett par gånger har jag berättat om den olyckliga lilla 12-åring som jag kommit i kontakt med på Betapet. Här kommer en fortsättning på den historien.

Nu har jag gjort som några rådde mig att göra och dessutom litet mer. I morse när flickan ifråga som den förste av alla ville spela med mig, frågade jag henne om en del saker. Som vanligt var hon väldigt villig att svara på mina frågor.

Vad som då kom fram var att skolan känner väl till hennes situation. För ca ett år sedan kontaktade hon skolans kurator, men efter det blev det bara värre för flickan. Så har hon i alla fall upplevt det hela. Hon känner sig fortfarande väldigt ensam och skulle helst vilja lämna sin klass och börja ett par klasser högre upp.

För att till sist bli fri från min egen misstanke att jag hela tiden varit lurad av någon från polisen, ringde jag i dag till musikskolan i den stad som jag vet att flickan ifråga bor. Rektorn för musikskolan tog tacksamt emot min berättelse och kunde direkt identifiera den lärare, som flickan uppgett som sin enda kompis.

Nu har rektorn ringt tillbaks till mig och kan för det första intyga att det verkligen finns en flicka med de problem som jag beskrev. Hon undrade hur mycket hon kunde nämna om mig, när man jobbar vidare med ärendet. Vårt samtal avslutades med beskedet att hon skulle be den aktuella musikläraren ringa mig.

Jag är fullt medveten om att jag i brist på erfarenhet av sådana här saker förmodligen ser större dramatik i det hela än vad jag kanske borde göra. Självskadebeteende är vanligt. Det vet jag. Elever som känner sig utanför gemenskapen i en klass är inte heller så ovanligt, tror jag mig också veta.

Ändå känner jag mig personligen mycket illa berörd av vad det lilla och olyckliga flickebarnet berättat för mig, en helt främmande gammal gubbe långt upp i norrlandsskogarna. Så torde nog uppfatta mig, antar jag.

Vi tittar på America’s Got Talent nu, ett program som vi verkligen gillar. Kanske delvis därför att vi börjat längta till USA.

Gör sammalunda, kolla på programmet alltså och varför inte också längta till USA!