Nu har jag ägnat en stund åt att i datorn titta på de videosnuttar jag tog i Spanien med min 70-årspresent, videokameran.

Förutom att det faktiskt var riktigt roligt att återuppleva avsnitt i vår resa, tror jag också att jag genom tittandet lärt mig en del om hur filmandet skall gå till på nästa resa.

Just nu är min första och viktigaste insikt, att det krävs en aning om än kort planering inför varje kamerastart. Det är absolut inte bara att genom kameran se sig omkring inför något på samma sätt som man göra utan kamera.

Ännu ett tack till alla som bidragit till presenten, som fungerar alldeles utomordentligt bra.

Nu återstår bara redigerandet, som inte är något problem alls med Pinnacle. Problemet är att kunna bränna skivor med god kvalitet.

En drömläge för en av och till tämligen sysslolös pensionär!

I något sammanhang läste jag att Juholt är ledsen över att felaktigt fått/begärt för högt hyresbidrag.

Att kalla honom "tjuv" är förstås inte helt rätt, även om de som polisanmält honom nog anser att han är något åt det hållet.

Hur som helst med det, så blir också riktiga tjuvar ledsna, när de "åkt dit" och inte får behålla det som de på ett orättmätet sätt tillskansat sig.

Alla politiker borde beklaga och inte som jag är ganska säker på i stället gotta sig åt Joholts dundertabbe.

Fel eller rätt, men jag utgår alltså från att många från regeringspartierna mår gott när Joholts bidragsfusk avslöjas.

Kloka politiker från regeringspartierna, sådana finns är jag övertygad om, inser i stället att det som hänt indirekt drabbar dem alla. Det som hänt förstärker ju mångas uppfattning att politiker bara skor sig på skattebetalarnas bekostnad, när de fått sina förtroendeuppdrag.

Alldeles uppenbart var det väldigt om partiordförandekandidater, när valberedningen föreslog en kandidat, som bedömde sig själv vara så här olämplig:

”Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt ­eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning.”

Han, Juholt alltså, insåg sin begränsning, men inte valberedningen och de som senare valde honom. Så lär han ha sagt om sig själv enligt en dokumentär i Sveriges radio.

Ända sedan Juholt blev vår ordförande, har jag förhållit mig avvaktande men naturligtvis ändå tagit till mig all den kritik och ifrågasättande som han mött från oppositionen.

Efter hans oacceptabla handling att inte inte låtsas förstå, att hans medlemmar och även andra inte är beredda att betala hyran även för hans sambo, återstår inte längre mycket förtroende för honom från min sida.

Även om det kan låta som ett försvar för honom, tycker jag att det finns en sak som kommit bort i sammanhanget.

Någon måste väl väl även känna ansvar för utbetalningarna som han fått. Denna någon har såvitt jag kunnat förstå betalt ut hela hyran, trots att han eller hon tagit del av hyreskontraktet. Av det framgick det ju alldeles klart, att Juholt delade lägenheten med ytterligare en person.

Vem som helst – utom möjligen riksdagsmän – som ställer krav på en myndighet och anger anledningen till det, borde väl få sina krav först granskade utifrån gällande regler innan utbetalning sker?

Efter en av och till ganska kuslig Steven Spielbergfim blev vår sista natt här i Sitges ganska spännande.

Peggy väcktes av ljudet från något "litet" som gick eller hoppade omkring på golvet. När jag vaknade av hennes ord om en "bug" på golvet, trodde jag först att hon haft en mardröm. En liten en – ok, men en så stor en att stegen på golvet kunde väcka Peggy var litet svårt att utan vidare acceptera.

Hur som helst – vi tände lampan i rummet och efter en stund blev vi varse en gräshoppsliknande, ca 5 cm lång sak som hoppade omkring i rummet.

Det kändes faktiskt ganska otrevligt, men när den landade i sängen fångade Peggy den med lakanet, som jag sedan bar ut och skakade av på balkongen.

Den som eventuellt såg mig göra det kl 4.30 klädd i min numera ganska "säckiga" adamsdräkt, måste ha undrat vad sjutton som hänt i vår lägenhet.

I morgon skall barn- och utbildningsnämnden i Vännäs utse årets kulturstipendiat.

Det finns tre kandidater till stipendiet. Nämndens arbetsutskott har visst föreslagit en av dessa. Tyvärr finns inte arbetsutskottets protokoll utlagt på kommunens webbplats ännu. Spänningen och ovissheten är därför närmast olidlig.

Jag håller naturligtvis tummarna för "min" kandidat.

Vid vårt besök vid Auditori, den stora kongresshallen i Sitges, slogs vi av en för oss "svenskamerikaner" märklig sak.

Utanför hallen pågick en hel del arbeten för att förbereda vad som komma skall i morgon. Likadant var det inne i hallen. Vi kunde utan vidare promenera rakt in utan ett spår av säkerhetsvakter.

Hade detta varit i USA – och kanske även i Sverige – skulle vi med största sannolikhet ha stoppats av stängda dörrar och beväpnade och allvarliga säkerhetsvakter.

Sannolikt kommer nog säkerheten att skärpas i morgon, när makarna Sjöström kommer att vara där :-).

Biosalongen är f.ö. enormt stor, större än någon av oss tidigare  harupplevt.

I dag bestämde vi oss för att ta ytterligare en promenad till Auditori, som är en jättestor kongresshall, där filmfestivalen skall börja i morgon.

På kartan fann vi att Calle de Jesus skulle vara den enklaste gatan att gå dit. Häromdagen gick vi en annan väg dit längs Medelhavet, som dock var onödigt jobbig och hade så många uppförsbackar. Dessutom passerade vi då ett nudistbad med ökad snubbelrisk, eftersom vi naturligtvis då tvangs gå med slutna ögon!

Vägen som vi valde idag ledde oss raka vägen till Auditori, även om gatan den sista biten bytte namn.

Jag visar en bild av gatans namnskylt. I stort sett alla, kanske alla, gatuskyltar är så här fina i Sitges.

("Calle" betyder "gata" på spanska)

Senyora Vinyet ser kanske inte så märkvärdig ut exteriört. Att gå runt inne i den är dock en klar upplevelse.

Man behöver inte vara vare sig katolik eller troende av något annat slag för att kunna ta till sig vad den kyrkan måste ha betytt för människorna under alla de år kyrkan har funnits.