Sådan då och även nu

"AC" stod de förstås på "min" polisbil

Av någon oförklarig anledning dök en minne upp från en händelse i tidig tonårstid. Den vill jag gärna delge mina flitiga läsare.

Polisen stoppade mig en kväll i Umeå. Anledningen var att den cykel jag använde, som f.ö. var min mammas, saknade lyse. Den saknade växlar med för den delen.

Jag kände mig inte speciellt kriminell trots att jag förstås bröt mot någon någon lag eller föreskrift. Poliserna ville ha mitt namn och min adress och det fick de naturligtvis även om jag då inte riktigt förstod varför. Så långt kändes allt bra även om jag oroade mig över böter, som i så fall skulle drabba far och mor.

Men när man så ville få mig att ange namn och adress en andra gång, trots att jag tydligt såg att den ena polisen hade noterat uppgifterna när jag först lämnade dem, vägrade jag att upprepa dem. I dag inser att det inte bara var en barnlig handling från en trotsig tonåring.

Livet har nämligen fått mig att inse att få saker sårar mig så djupt som när någon ifrågasätter min ärlighet. Så var det nog också den gången för mer än 50 år sedan.

Hur gick det då?, undrar kanske någon. Jo, de undersysselsatta (?) poliserna bjöd mig och cykeln på gratis skjuts hem till Tallhedsvägen 10 på Västerhiske. Därmed fick de bevis på att min adressuppgift stämde. Samtidigt blev min mamma ordenligt uppskrämd av att se en polisbil komma hem med sonen.