Precis så här upplever man verkligheten i USA:

LÄS vad Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet i dag!

Härmed vill jag erkänna att jag inte förstår mig på på poesi. Därmed avslöjar jag något som jag kanske inte borde avslöja, nämligen min helt ”okulturella” personlighet.

Då och då undrar jag vad det är som fattas mig eller vad det hela beror på. Poesi säger mig totalt ingenting och så har det varit hela livet, d.v.s. den del av livet som jag har förbrukat. Än lever jag ju och kan väl väl därför inte utala mig mig om hela mit liv. När kan jag det förresten? När jag levt hela livet ut, kan jag ju inte längre uttrycka vad jag gjort och upplevt under det avslutade livet. Svammel, svammel tycker nog fler än jag nu…

Kan det vara så att jag inte gillar poesi därför att det krävs så mycket fantasi och engegemang i det man man läser för att få ut något vettigt av poesin? Jag har nog inte tillräckligt av den varan.

Beror min likgiltighet inför poesi på min uppfostran. I mitt barndomshem fanns ingen poesi att läsa och aldrig hörde jag mina föräldrar prata om poesi eller läsa upp dikter ur minnet. Där fanns sannolikt inga sådana minnen. Nedanstående dikt är ett för mig obegripligt invecklat sätt att beskriva verkligheten.

Vilket är felet i min mentala utrustning som är orsaken till mitt totala ointresse för poesi? Samma ”fel” torde vara det som gör mig lika onitresserad av abstrakt konst.

Många gånger har jag cyklat, sprungit och gått längs samma väg men aldrig ”känt hur det ångat ur diket, känt syran och hur det kryper inne i skorna”. Och OM jag hade gjort det, skulle jag fått anledning fundera över vad som mina sinne rapporterat till mitt medvetande.

Följande dikt är för mig ett märkligt sätt att beskriva verkligheten.

Ur Pär Hanssons Tobackadikt, Vi plockar bär i civilisationen, 2012:

Det ångar ur diket, vet detta, känn syran, hur det

kryper inne i skorna

blodet föds med de sluttande åkrarna

Tobacka flimrar, om jag hänger ut såhär, minnen

byts ut, historien skrivs om, varje sekund, ord tänds

och slocknar, jag rullar ner i dalen gräset lyser

om jag hade stannat

om jag hade gått min väg eller vridit styret bara

några centimeter b e r g s b l o m m o r n a

Kikar nedåt höljan och de svarta virvlarna

vid foten av sandåsen, jag behöver inte döda

sönderdela och förtära

öringen som vakar där Trinnan vänder in i Gullbäcksslyet

eller öringen som vaktar öringen som nyss

tog en slända i virveln och gick ner igen ljudlöst

mot bottensanden

nedströms oljefatet och någons gamla bockstyre

väntar öringen på mig

Här sjunger Peggy och Birgit den fina Åkerbärsvisan vid Bjurholms hembygdsgård söndagen den 7 juli 2013

Hittills har jag bara haft positiva saker att säga om mina grannar, men nu har jag anledning att klaga och det t.o.m. offentligt.

I går ägnade jag en god stund åt att få kontakt med dem. De nonchalerade mig helt och sprang bara runt runt som galningar. Prata med dem var inte lönt, eftersom de inte visade några som helst tecken på att vilja svara. Jag bad vänligt att få ta en bild av dem och fick dem då i alla fall att stå stilla några sekunder.

Som tur är galningarna ”bakom lås och bom”. Annars vet man ju aldrig vad de kunde ta sig för.

 Här avtackas Peggy och Per efter väl genomförd spelning

 I går hade jag förmånen att få följa med till Främmerveda, Höga Kusten. 2/3 av O’Grejdi Nua skulle spela vid en konstutställning där.

Vi kom dit alltför tidigt och fick då förmånen att bekanta oss litet med konstnären Lars Eurenius, som visade sig vara en mycket sympatisk person. Han var dessutom villig att ge oss en kort historisk beskrivning av platsen där vi var. Han var född på gården och hade bott där hela sitt liv. Gården var byggd på 1700-talet och tjänade en gång i tiden som lokal för Häradsrätten. Inom området fanns då även ett gästgiveri och ett ställe där de varutrasporterande kuskarna kunde byta till en utvilad häst. Linné passerade på sin norrlandsresa ochkså stället.

Utanför logen med konstutställningen låg den plats där spöstraff avtjänades. Där satt nu ca 130 människor för att dels lyssna på Peggy Sjöström och Per Lundholm men förstås även för att senare besöka konstutställningen.

Underhållningen inleddes med uppläsning av en dikt, som beskrev tankarna hos en man som sprang Höga Kusten Maraton i den backiga omgivningen. Därefter spelade och sjöng O’grejdi Nua. Det var ingen tvekan om att deras framträdande uppskattades av publiken. Den tidvis starka vinden bidrog dessvärre på ett oplanerat sätt till den mera genomtänkta blåsningen i Peggys penny whistle. Den fina stämningen och det underbara vädret gjorde att den besvärande vinden lätt kunde negligeras.

Det blev en mycket fin dag och till det bidrog kanske främst den trevliga stämning som konstnären själv skapade men förstås också musiken och den natursköna omgivningen.

Jag borde förstås också säga något om konsten som visades i logen men avstår eftersom jag helt saknar kompetens att bedöma konst. Logen fylldes snabbt av de 130 närvarande. Deras närvaro störde alldeles uppenbart det flertal svalor som hade sina bon uppe i takåsarna. Eller så gladde de sig bara åt det tillfälliga sällskap som de fått. Vad vet jag om det egentligen?

Jag kan inte annat att tycka, att Jordbruksverket måste vara ett mycket antikt statligt verk.

I går fick jag en påminnelse om en strukturundersökning som man tydligen gör där. Påminnelsen gällde ev av mina f.d. huvudmän som varit död i några månader. Varför har verket ingen koppling till folbokföringsregistret.

Frågan är kanske i stället varför inte Skatteverkets folkbokföringsenhet med automatik meddelar dödsfall till alla statliga verk.

Värt att läsa om hur USA behandlar sina medborgarna, innan de ens är dömda till något olagligt.

T.o.m. min amerikanska fru mår dåligt över att läsa om hur USA behandlar sina egna medborgare – i det här fallet f.d. medborgare. Detta trots att hon så länge det går helst vill försvara sitt hemland.

LÄS HÄR:http://portside.org/2013-07-02/statement-edward-snowden-moscow

Titta så fin den är, trots att den sattes alldeles för tidigt i den alldeles för kalla jorden enligt expertisen!