Att Åsa Ågren Wikström skulle hjälpas in från utanförskapet genom hälp från sitt ”personliga nätverk och kontakter” torde knappast överraska någon. Nu blir hon alltså ”omvärdsstrateg”, ett av många för gemene man synnerligen luddigt uppdrag.

Utanförskapet, som det väl innebär att vara arbetslös om än bara en dryg månad, är hon snart befriad från. Tänk vad bra det måste vara att ha just ett bra personligt nätverk och goda kontakter! Då behöver man inte ens söka arbete utan erbjuds det. Att man nyss fått sparken från en hög tjänst, betyder då ingenting. De som gav vederbörande sparken, framstår i stället som oförmögna att bedöma vederbörandes kompetens.

För sparken var ju precis vad hon fick i Vännäs. Så var det även om höga tjänstemän aldrig får ”sparken”. Ändå var det ju det hon fick. Höga tjänstemän blir i stället omplacerade eller så lämnar de sitt jobb på egen begäran och de med ett bra anställningsavtal i botten. I hennes fall innebar det fortsatt lön i 12 månader som kommunchef utan att hon fortsatte att vara det.

Åsas tämligen korta tid som kommunchef i Vännäs får henne ändå att enligt VK referera till det som en merit när det gäller det omvärldsstrategiska arbete hon utförde där. Ingen blygsamhet här inte…

Kommunens administrativa direktör, Johan Gammelgård, försvarar omständigheten  att tjänsten inte har annonserats ut på ett sätt som luktar mygel lång väg. Kommunens ”bedömning” var enligt honom att man inte skulle ha fått tag på någon med större kompetens ”som bor i stan”. Ingen, utöver möjligen Gammelgård, tror väl att kommunen har en så ingående kännedomen om alla sina invånare att den kan göra en sådan bedömning.

Och varför skulle en eventuell sökande behöva bo i Umeå? Kanske skulle en som hade bott i Stockolm en längre tid ha passat bättre, om det nu är just det som händer i Stockholm som skall bevakas.

Mitt tips till omvärldsstrategen är att ett ögonblick ägna sig åt den allra närmaste omvärlden, nämligen Vännäs kommun, vars dåliga ekonomi hon torde känna väl till. Då skulle hon möjligen inse att den lön hon får i Umeå nog räcker för sin försörjning och därmed avstå från den hon får från Vännäs.

Säg den lycka som varar beständigt! Sista dagen på vår Parissemester och sista resan med Metron tillbaks till vår lägenhet tog den den slut, men bara för ca en timme.

På väg genom spärren till tunnelbanan kände jag en lätt knuff bakifrån. Väl igenom ropade ett par flickor ”Money, money … Your money”. Då först upptäckte jag att plånboken var borta. Efter ett kort försök – med hjälp av flickorna – att hinna ifatt tjuven var det bara att inse att det inte fanns något att göra åt saken.

Nu känns det bättre efter att jag kunnat spärra de stulna Visakorten och faktiskt även via internet hos Transportstyrelse anmält förlusten av körkortet.

Kontot som korten var kopplade till är orörda. Förlusten blir därför tämligen blygsam, ca 60 Euro kontant plus kostnaden för ett nytt körkort och en ny plånbok.

Det värsta är nog ändå grämelsen över min dumhet att bära plånboken i bakfickan, när den i stort sett all annan tid hade legat i säkert förvar i Peggys handväska.

Att vara i Paris som turist påminner en hel del om att stå inför ett dignande julbord.

Det finns så mycket att välja mellan. Man inser att man inte orkar/hinner med allt. Hur mycket och vad skall man ta vid varje vända til bordet/ut på staden? Vid julbordet såväl som att vara turist i Paris är risken alldeles uppenbar att man tar för sig mer än egenligen orkar och ändå måste lämna många saker ”osmakade”.

I dag blir det en museiedag i alla fall. Ett eller två skall vi väl hinna med.

Åtminstone en sak – de vilar alla tre på Pere la Chaise begravningsplats i Paris. Visserligen en bit från centrala Paris men ändå i Paris. I tjugonde ”arondissmentet” närmare bestämt.

Under vår resa till Egypten i fjol besökte vi ett tempel med en ståtlig obelisk. Av guiden fick vi veta den lika stora obelisken som stått strax intill den hade skänkts till Frankrike.

Peggy fann under förberedelsen till den här resan att att den skänkta obelisken nu står på Place de Concord. Dit sökte vi oss i dag. Det var tämligen lätt eftersom det ju bara var att följa Champs Elysee till den upphörde.

I kväll har jag läst mig till att just på Place de la Concorde giljotinerades ett tusental personer en gång i tiden. Marie Antoinette var en av dem