Tänk om det var så enkelt för alla förälskade par att bara åka till Paris, köpa ett hänglås, låsa fast det med en lämplig inskription på räcket till Pont de Arts, en bro över Seine, och sedan kasta nycklarna i Seine och därefter lita på att förhållandet aldrig skall ta slut!

Här kan ni titta på de många hänglåsen, som väl är tänkta att för all framtid låsa de förälskade paren till varandra:

http://youtu.be/nMf-myW-MRk

Romantiskt är det i varje fall. Det är det också att gå över bron och se alla förälskade par, alla med övertygelsen lysande i sina ögon om att de funnit sin livskamrat, som de för alltid vill dela sitt liv med. Ingen kan annat än bli känslomässigt rörd av vad man ser. Åtminstione blev vi det.

Något som till en viss del störde stämningen var de många försäljarna som bara hade en sak att sälja och det var just hänglås. Men att de fanns där var säkert till stor nytta för många, som gladeligen betalade mer för ett hänglås än de skulle ha behövt göra om de köpt det någon annanstans.

I bakgrunden ser man Pont Neuf och filmen avslutas med en zoomning mot den båt som vi tidigare tagit en tur på Seine med. Vi tog inte chansen att symboliskt låsa vårt förhållande, men tror att det skall hålla ändå.

Utsikten från Eiffeltornet tog vi inte del av och det bl.a. därför att köerna dit var för långa, men också därför att tyckte att vi kunde nöja oss med utsikten över stan från Sacre Coeur och från Triumfbågen.

Här finns en kort video som visar utsikten från Triumfbågen: http://youtu.be/RB4q3HNBuPU

Den visar bl.a. den pampiga gatan Champs-Élysées med dess intensiva trafik. Från Triumfbågen kan man även se Sacre Coeur, där den ligger på den högsta delen av Paris. Eiffeltornet ser ut att vara ganska nära, men det var ändå en bra bit att gå dit som vi också gjorde.

I slutet av Champs-Élysées ligger Place de la Concorde, där obelisken som Egypten skänkte till Frankrike står. Den var en gång i tiden en ”pendang” till den obelisk som vi i fjol såg i Luxor. Nu står den alltså här med sin guldglämsande topp, som lätt kan ses på filmen.

Som vanligt räknar jag med överseende med den skakiga och amatörmässiga filmen.

… lär aldrig skall rosta. Gammal verklig vänskap tycks inte heller göra det.

Häromdagen hade jag ett samtal med en f.d. arbetskamrat. Primärt gällde det en fråga som hon hanterar i sin tjänst men samtalet gled naturligtvis in på ett och annat privat spörsmål också.

Trots att de är så många år sedan vi arbetade tillsammans, kändes som det alltid har gjort. Framförallt är hon en så god lyssnare, att man ibland nästan tror att linjen brutits och måste fråga om hon är kvar. Samma gedigna känsla av att det hon säger är grundat på fakta och något som jag inte behöver tvivla på äktheten i finns kvar.

Fastän det är så länge sedan vi arbetade tillsammans, får samtal med henne mig att längta tillbaks till det arbete jag en gång i tiden hade, där samarbetet med henne betydde så mycket inte bara för arbetsresultatet utan också för hur jag trivdes på arbetsplatsen ifråga.

Som den tämligen flitiga bloggare som jag är, har jag ofta anledning att fundera över den respons mina blogginlägg får. Inlägg som jag själv bedömer vara intressanta och läsvärda får inte alltid den uppmärksamhet som de borde få – enligt min egen bedömning förstås. Andra av mera tveksam karaktär kan i stället få det.

Med respons menar jag förstås läsarrekationer som kommentarer, ”likes”, telefonsamtal och ”glada tillrop” ute på byn. Mycket av sådant ger mig intrycket att mitt blogginlägg verkligen hade ett allmänintresse. En och annan gång har jag tacksamt kunnat notera sådana reaktioner.

Men aldrig tillförne (varifrån fick jag nu det ordet?) har jag upplevt en så stark repons, som den jag fått i anledning av det jag skrivit om tillsättandet av omvärldsstrateg. Mitt första inlägg i ärendet hade för några minuter sedan fått hela 111 ”likes” och flera kommentarer. Information med viss koppling till ärendet har nått mig ända från Boden. Den informationen passar inte riktigt in i tillsättningsärendet och får därför förbli i min dator.

Det märkliga är att mina inlägg inte fått en enda kommentar av negativ karaktär. Ingen har alltså stått upp och försvarat tillsättningen. Jag har alltså inte undanhållit läsarna en enda kommentar. Möjligen kan det vara någon som misstänker det.

Alldeles uppenbart är detta ärende något som verkligen upprör inte bara kommunborna utan också andra som liksom jag reagerar kraftigt mot allt som kan misstänkas vara mygel i kombination med ett orättfärdigt hanterande av våra skattepengar.

Avsaknaden av personer på ansvarig nivå bland kommentatorerna är talande. Förmodligen torde de anse sig befinna sig på en nivå högt över blogg- och insändarnivån. Men framförallt inser de nog, att inte finns något försvar för den märkliga och kanske rent av olagliga tjänstetillsättningen.

Den här kommentaren till min insändare i ämnet, skriven av Jan Sandgren, vem han nu må vara, är värd att läsa även för Gammelgård m.fl.

Äntligen har Riedl släppt ut kommentarer, och då inte bara de med för honom positivt innehåll.

Nu är vi många, inte minst arbetare, som ser fram emot Riedls kommentarer till kommentarerna. Det minsta man kan begära av en så betydelsefull företrädare för ”arbetarpartiet” är väl att han tar sig tid även för det.

Vad nyttan med att blogga är finns ibland skäl att fråga sig. I dag upplevde jag en nytta med det utöver just detta att tycka om att skriva.

Jag stod i en kö för att hämta ut ett brevpostförskott åt en av mina huvudmän. Då insåg jag plötsligt att det nog skulle bli problem att hämta ut det, eftersom mitt körkort ju stals i Paris i söndags. Någon annan legitimation hade jag inte med mig.

När det blev min tur förklarade min situation och undrade om det inte skulle gå bra utan legitimation. ”En sådan måste jag ha”, blev svaret.

Men när jag så berättade att plånbok med inneliggande körkort stals i Paris häromdagen, möttes jag av ett stort leende. ”Aha, det har jag ju läst om på webben och nu känner jag ju igen dig från bilden i bloggen”, så var så god och hämta ut postförskottet.

Inte helt oväntat har nu moderaternas riksdagsman (M) trätt fram till försvar för kommunens uppmärksammade rekrytering av en tredje omvärldsstrateg.

Han försöker blanda bort korten genom att göra det hela till en kvinnosaksfråga. Han kritiserar media och samtidigt de bloggare som är kritiska till rekryteringen och menar att rapporteringen och de kritiska inläggen beror på att den som rekryterats är kvinna. Han vill med det troligen få läsarna att glömma sättet som rekryteringen gick till på och omständigheten att herr Ågren möjligen haft ett inflytande på anställningen.

Upprördheten över rekryteringen har ingenting att göra med könet på den blivande omvärldsstrategen. Den skulle ha varit lika stor även om Anders Ågren hade levt i ett homosexuellt förhållande och det hade varit hans partner som fått jobbet.

Även om jag ju inte är Umeåbo tillåter jag mig att vara besviken på Umeås kommunalråd, eftersom han tillhör samma politiska parti som jag.

Holmlund som ju normalt inte drar sig för att att synpunkter på det mesta – inte bara på ishockey – har ingenting att säga om den uppseendeväckande rekryteringen av kommunens tredje omvärldsstrateg.

Även om det nu skulle vara som en och annan tror, att Holmlunds ”vänskapliga” förhållande till maken Ågren gör att han ligger lågt, så har han ju socialdemokratiska väljare som har svårt att godta Holmlunds eventuella skäl till sin tystnad.

Det kan väl ändå inte vara så att fru Ågren är en del i en byteshandel, som möjliggör en överenskommelse mellan S och M i en annan och betydligt större fråga?

Jag har nu noterat att Åsa Ågren W inte alls är den öppna person jag tidigare trott vad gäller kommunikationen i sociala media.

Alldeles uppenbart är det att hon inte släpper fram några negativa kommentarer till sitt inlägg om att hennes nya jobb nu är offentligt. Endast två kommentarer av mera positiv karaktär har hon släppt fram.