I går var vi bortbjudna på middag. På väg dit undrade vi för oss själva, hur sent det skulle bli hos dem.

Det visade sig snart att värdfolket var ännu trevligare än vi tidigare riktigt förstått. Kvällen med dem blev därför mycket trevlig och vid den sena hemkomsten var det hög tid att gå i säng.

Inom kort skall jag ringa dem och tacka för senast. Jag undrar nu litet om detta med att tacka för senast bara är en "Sjöströmsgrej" eller om det är generationsgrej.

Hembesök är ju inte så ovanliga inom äldreomsorgen. I går blev även jag föremål för ett sådant.

Den mindre av häxorna på bilden var så modern att hon hade kommit flygande på en piassavakvast i stället för gamla tiderns typ av kvast.

Så här säger villkoren för bloggandet om vilket språk som får användas:

"Inlägg eller filmer ska helst vara på svenska. I speciella fall går det bra med engelska, norska och danska."

Jag minns litet fel. Tydligen skall inläggen bara "helst" vara på svenska. I speciella fall går det också bra med engelska. Att ALLA ens inlägg är på engelska är kanske ändå inte vad som menas med "speciella fall", även om det är "speciellt" på sitt sätt.

Jag borde väl inte bry mig, men kan ändå inte låta bli att göra det.

För bra länge sedan tog jag del av VK:s regler för bloggandet. En sak som jag minns är att blogginläggen skulle vara skrivna på svenska.

Gäller inte den regeln längre?

Jag inser nu att jag "lider" av beroende, som nog är både på gott och ont.

Tidigare i dag, när jag såg det gråmulna vädret och dessutom kände mig litet "småförkyld", bestämde jag mig för att avstå från min dagliga promenad. Jag höll med Peggy, som sa att min kropp nog skulle behöva en daga vila.

Men redan nu, två timmar senare, känns det som om jag ändå måste ta min promenad ändå. Något slags beroende lider jag nog av.

Amerikanska Dustbunnies

Under städningen i dag dök en tanke upp om vad som är lämplig städfrekvens.

Skall man städa med en bestämd frekvens eller skall man göra det när tecknen på att det behövs blir allt för påträngande? Hur gör ni?

Under arbetet gick tankarna till USA, där ju allt är större än annorstädes i världen. Där hittar man inte dammråttor under sängen utan där har man i stället "dustbunnies" (dammkaniner)

Att ha goda vänner är nog bland det allra bästa här i livet. Men helt komplikationsfritt är det inte.

Jag är nog inte ensam som i olika sammanhang blir bekant med folk och nästan direkt känner sig gilla dem. Man t.o.m. tänker för sig själv hur gärna man skulle vilja få dem som vänner och inte bara som ytligt bekanta i just det sammanhang man möter dem.

Själv har jag den senaste tiden gått omkring och undrar om vänskapen är något som bara jag och Peggy känner inför de aktuella människorna. En icke ömsesidig vänskap är inte så mycket att glädja sig åt, har jag då tänkt.

Och så helt oväntat blir vi bjudna på middag till dem. För mig blev det ett bevis på att vänskapen glädjande nog tycks vara ömsesidig.

Här visar jag en bild på en hund som inte har något alls med den nedan beskrivna händelsen att göra.

Under mina långpromenader lyssnar jag ofta på radioprogrammet Ring P 1. I dag handlade många av samtalen om händelsen där ett par vargar närmade sig en kvinna med barnvagn och hund som dödades.

Bäst jag går där förstrött lyssnande på radion känner jag plötsligt att någon nafsar mig i byxbaken. När jag vänder mig om, står där en enorm hund. Min första tanke var att det nog rörde sig om en "ulv i hundakläder".

Litet rädd blev jag men jag varken skrek eller började vifta med mina armar. I stället pratade jag litet inställsamt med odjuret och fick t.o.m. klia den bakom öronen. Vi kunde därför rätt snart skiljas som goda vänner.

Tilläggas bör kanske att jag är litet rädd för hundar ända sedan en liten ettrig Pekingese bet mig lätt.

Återkommande under året och nog mer och mer fram på vårkanten ges vi olika tips om hur vi kan minska vår kroppsvikt. Många av tipsen är rent ut sagt löjliga.

Andra stämmer inte alls, åtminstone inte på oss alla. Nu tänker jag på de rubriker och artiklar som berättar hur snabbt kilona ramlar av en bara genom att vi tar regelbundna och långa promenader.

Jag går regelbundet, i stort sett dagligen, en långpromenad på 1½ timme i mycket rask takt. Om den viktminskning man talar om verkligen stämde på alla, skulle det inte finnas mycket kvar av mig. Jag går inte ner i vikt, vilket i och för sig inte heller är syftet med mina promenader. Utan dem skulle jag kanske i ställe gå upp. Vad vet jag egentligen?

Ofta får vi frågan var vi har vår "sommarstuga" i Michigan. Den ligger på andra sidan av den stora Lake Michigan räknat från Chicago. Den röda punkten strax norr om Stevensville markerar det ungefärliga läget på vårt hus.

Välkomna!