VKs chefsredaktör Sture Bergman beskriver i ett blogginlägg, som också finns i tryck i dagens VK, vad tidningens ansvar för ”artikelkommentarer” innebär. I en kommentar undrade om samma regler gäller för kommentarer till blogginlägg. I väntan på en svarskommentar om detta utgår jag från att så är fallet.

När jag läser hans blogginlägg i tryck i dagen tidning uppmärksammar jag speciellt en mening:

De som får en godkänd respektive icke godkända artikelkommentarer får ett svarsmail av oss.

Under de senaste dagarna har jag skrivit och försökt publicera åtminstone en bloggkommentar, som inte godkänts och några som godkänts, men några svarsmail har jag inte sett till. Därför undrar jag förstås från och med när den beskrivna nyordningen kommer att börja tillämpas.

Som många sett – utom jag själv- blev mitt inlägg om godmannaskap dubblerat. Är det någon som vet, hur man tar bort ett av sina egna inlägg? Kan vi som enskilda bloggare göra det, eller kan bara VK göra det?

Anledningen till dubbleringen är att det första försöket att publicera det inte lyckades. Jag vet att måste vänta en stund och det gjorde jag också. När inget hände förskökte jag igen och kunde jag i den högre spalten se, att det var publicerat.

Har man rätten att publicera något här, borde väl rätten att ta bort det också finnas, eller begär jag för mycket nu?

Tack lillasyster för att du ringde och påpekade detr hela för mig.

.

Trots min relativt korta erfarenhet som god man, vill jag gärna berätta litet om det. Jag inser att mina hittills så positiva erfarenheter, kan komma att förmörkas att saker som kan hända i framtiden. Men just nu känns det mycket bra.

Vad är det då som känns så bra? För mig är det mer än en sak. Kanske är det främst känslan av att än en tid kunna göra nytta för fler än bara mina närmaste. Känslan av att inse, att kunskaper och erfarenheter från mitt tidigare yrkesverksamma liv, ännu inte har blivit oanvändbara på grund av egen glömska och allmän ”rost”, gör mig så gott. Det samma gäller de reaktioner av tacksamhet och förtroende som jag får från inte bara huvudmännen utan också från andra personer, som är mer eller mindre inblandade. ”Huvudmän” kallas de som jag är god man för.

Att jag nu som nybliven pensionär med erfarenheter från minst 25 års arbete inom kommunens äldre- och handikappomsorg som den enskildes företrädare få efterfråga hjälp och stöd från kommunens socialtjänst, är en spännande och annorlunda erfarenhet. Bl.a. inser jag att det verkligen finns skäl att ifrågasätta mycket av den kritik man ofta hör angående den påstått dåliga äldreomsorgen. Hittills har jag bara fått uppleva en effektiv handläggning av ”mina” frågor såväl från vårdcentralens distriktssköterska som från företrädare för kommunens äldreomsorg.

Erfarenheter hittills av uppdraget som god man har på ett mycket tydligt sätt fått mig att inse hur oerhört svårt livet måste vara för många äldre, sedan deras förmågor av skilda slag gått förlorade. Dagens samhälle är inte lätt att förstå sig på, ibland inte heller för oss yngre, men förstås än svårare för de riktigt gamla. Ta bara all slags post som skickas ut via myndigheters datasystem! Alla som vill fråga om något och sedan provat att ringa t.ex. Skatteverket, Försäkringskassan eller någon annan större organisation, förstår vad jag menar.

Obetalda räkningar, ej uppsagda avtal, felaktigt betalda räkningar, missade sjukhusbesök m.m., m.m. blir en naturlig följd när alla krångligheter kombineras med en varierad grad av demens. Då blir det svårt att inse vad som behöver göras med post som är mer eller mindre obegriplig för mottagaren. Sannolikt finns det många äldre i samhället som saknar hjälp från anhöriga eller andra, där förordnande av god man verkligen skulle behövas.

Mitt arbete som god man ger mig många nya erfarenheter; en ny sådan har varit den stora skillnaden mellan banker.

Nordea och ICA-banken skiljer sig sannolikt i många fler avseenden. I just det här sammanhanget finns det skäl att välja ICA-banken. För att samla min huvudmans tillgångar på ett ställe, ville jag avsluta konton i andra banker och sedan låta banken föra över behållningen till huvudmannens konto i en annan bank.

Denna tämligen enkla och för båda bankerna säkert rutinmässiga åtgärd kostade hela 150 kronor hos Nordea men noll kronor hos ICA-banken! Den gamla, stora och sannolikt mera resursstarka banken Nordea bör ha minst lika goda möjligheter att göra det gratis som ICA-banken, men så är alltså inte fallet.

Nu känns det dessutom som om jag "bedragit" min huvudman på de 150 kronorna. Jag hade ju förstås i stället ha kunnat ta ut beloppet och sedan själv satt in det på hennes konto i den andra banken. Fortfarande tycks ju det gammeldagsa sättet att sätta in pengar på baken vara billigare än att låta banken göra det digitalt – åtminstone om man låter Nordea göra det.

Bilden är tagen från nr 8 1971 av serietidningen ”Pellefant”. I dag får man som bekant inte kalla våra mörkhyade medmännsikor, som det på den tiden tydligen var helt Ok att kalla dem.

Den flitige bloggaren, Jan Nilsson, som till min glädje fortfarande betraktar mig som en vän, påpekar då och då att Amerika är ett land som vi i Sverige ”älskar att hata”. Jag ser också honom som en vän.

Mitt, egentligen vårt eftersom det ”godkändes” av min fru, lilla inlägg om våra tankar innan vi bestämde oss för att sätta upp dekalen med informationen om att hennes son är i Irak, fick Jan att i bild och text påminna om att USA trots allt dödande i olika krig runt om i världen också gjort och gör stora humanitära insatser. En alldeles för lång mening, som jag dock inte ids korta ner. Det är alltid positivt att få reaktioner på vad man skriver. Så även den här gången.

Nu känner jag ett behov att ytterligare beskriva vår i stort sett helt gemensamma syn på USA, min frus, amerikanskan, och min alltså. Naturligtvis kan också vi lista ett antal situationer, där USA verkligen gjort och gör bra insatser för mänskligheten inom det humanitära området.

Båda tycker vi i många avseenden mycket bra om USA. I många andra avseenden tycker vi illa om landet i fråga. Men så starka ord som ”älska” eller ”hata” använder vi inte i sammanhanget. Att ”hata” någon eller något är för mig ett så starkt begrepp, att jag faktiskt inte kan kan erinra mig en enda gång, då jag känt hat mot någon eller något. ”Älska” är däremot ett ord som jag gärna och oftare använder.

Hoppsan, nu kom detta mera att handla om enstaka ord och deras valörer, vilket inte direkt var meningen.

Men ändå, Jan… nog är väl ändå de tänkvärda bilder som du visar mer avsedda att vara hjälp i rekryteringssammanhang än avsedda att vara en oskyldig information till allmänheten? Men oberoende av syftet med dem, så tvivlar jag inte på att de fakta som de förmedlar är riktiga. Allt (?) som sägs, skrivs eller visas på bild har väl olika syften, eller kan åtminstone tolkas på olika sätt av olika individer.

EN BILD SOM TALAR FÖR SIG SJÄLV

Så här ser den ut och mycket vanlig är den på bilar i USA.

MIKE I IRAK MED SÅVÄL BRÖSTKORG SOM ANDRA VITALA DELAR VÄL SKYDDADE

I går fick Peggy ett brev från sin dotter, som bl.a. innehöll en måttligt stor ”Bumper sticker” (bildekal) med texten ”MY SON IS IN THE U.S. ARMY”. Vad skulle vi nu göra med den blev så en fråga för oss.

Peggy är naturligtvis stolt över sin son, sergeant Weaver, men knappast över hans indirekt påtvingade roll i Irak. Men efter en kort överläggning vid köksbordet, beslutade vi ändå att dekalen skall sättas upp i bakfönstret på vår bil. Det gör vi bl.a. av respekt för hennes dotter som liksom så många amerikaner verkligen är stolt över de landsmän som deltagit i kriget i Irak och därmed, som de också tycker, försvarat hemlandet USA.

Dekalen hamnar därmed på vår bil, som jag är den som kör mest. I någon slags mening betraktar jag också hennes barn som mina, och kommer därför gärna att köra omkring med dekalen i fråga.

Mike är i Irak för andra gången och vi glädjer oss nu båda åt att hans syn på USAs angreppskrig numera har ändrats högst betydligt jämfört med vad den var under hans första tjänstgöring där.

KANSKE BARA EN HELT VANLIG ÄPPELKAKA, MEN ÄNDÅ NÅGOT EXTRA

En sådan fru jag har! Hon kom nyss hem från sin musikövning med O’Grejdi Nua och nu står hon i köket i färd med att baka en kaka till byaföreningens styerlsemöte i morgon kväll.

Det var vad hon hade lovat och när det gäller att hålla löften, så är hon outstanding. Just nu får jag litet dåligt samvete. Såklart jag hade kunnat köpt något till fikat i stället. Men naturligtvis kommer hennes kaka, inte minst tack vare hennes uppoffrande insats, att smaka bättre än köpebrödet. Litet roligt är det f.ö. att kakan bakas efter ett gammalt recept från hennes mor.