Sedan en tid har något som heter ”anmäl” tillkommit vid alla kommentarar. Jag har inte sett någon information någonstans om vad tanken med detta är.

Är det någon som säkert vet? Jag gissar förstås, att var och en som av någon anledning inte gillar en kommentar, känner sig kränkt av den eller av andra skäl vill få VK att ta bort den kan nyttja denna anmälningsmöjlighet. Betyder det också, att VK inte längre bryr sig om att förhandsgranska och godkänna kommentarer?

Som sagt, är det någon mer än VK som vet?

Systemvetaren Anders och sonsonen Alvin i färd med att lösa ett intrikat datorproblem.

En av mina allra bästa kamrater under mina år i kommunens tjänst höll alltid med mig om att det oftast är helt OK att vara stolt och även skryta litet om sina barn. Hon har inga barnbarn än, men jag tror att dessa också ingår i den krets man får skryta över. Det är f.ö. också helt Ok att skryta och vara stolt över andras barn, om man själv av endera anledningen inte har några egna.

I dag och i morgon skall jag vara barnvakt för mitt, Peggy skulle nog säga vårt, fina barnbarn. Min/vår lika fina son kommer hit i kväll för att sova över hos oss. Barnets mor är dessvärre krasslig och stannar därför hos sina föräldrar i Holmsund, åtminstone i dag.

Såväl sonen Anders som hans sambo Alexandra har sådana jobb att de kan jobba vissa dagar i Umeå också lika lätt som i Stockholm och det är vi förstås glada över, nu när de flyttat så långt bort som till Åkersberga.

Jag fortsätter att berätta om vårt hus i Michigan. Något överraskande ser jag på räknaren att det är många som läser det jag skriver. Det stimulerar mig förstås till fortsatt skrivande.

Som jag tidigare berättat har arbetet i badrummet pågått sedan vi lämnade det. Mr Chandler, enmansföretagare i byggnbranchen, har på ett förtjänstfulltsätt utfört jobbet. En annan av våra trevliga och hjälpsamma grannar har slutbesiktat jobbet och även överlämnat slutbetalningen i form av en check. Checker används fortfarande i USA och betalning via internet förefaller mycket ovanligt, åtminstone för privatpersoner.

Bilden är tagen från ungefär samma håll som den förra bilden av rummet var tagen. För oss kvarstår nu arbetet att måla eller tapetsera rummet samt att skruva upp handdukshängare, toapappershållare m.m. Badrummet var i ett tämligen dåligt skick förut och nu har det blivit så här fint. Gläds med oss!

Tyck även litet synd om Chandler, som råkade spräcka spegelglaset på skåpet ovanför tvättstället och sedan hade svårt att få tag på ett nytt. Inte nog med det. Hans elektriker ställde sig på bänken kring tvättstället (the vanity top) och den sprack då. Även detta orsakade extra kostnader för honom och en försening, som för vår del helt saknade betydelse.

BILDEN TAGEN I RIKTNING MOT TVÄTTSTÄLLET, FÖNSTRET SYNS I BAKGRUNDEN

Bilden visar hur vårt badrum såg ut, när vi lämnade huset i Riverside i juni i fjol. Några timmar hårt arbete krävdes för att försätta det i detta bedrövliga skick.

Byggmästaren som vi anlitade för att byta ut tvättställ, riva en del onödiga saker, byta ut badkar samt sätta upp nya väggar, erbjöd sig att pruta 500 dollar, om jag själv rev alla de gamla väggarna, som bestod av en sorts tjock gipsplatta (plaster walls).

Lättförtjänta pengar tänkte jag och satte genast i gång med jobbet. SÅ himla lättförtjänta var de inte, eftersom materialet i väggarna var oerhört hårt och dessutom förstärkt med svårforcerad ståltrådsarmering i alla hörn samt takvinklar. Det var utan tvekan det mest dammiga och svettdrivande jobb jag någonsin utfört och dessutom hela tiden mycket tungandat tack vare den ansiktsmask jag hade på mig. Till råga på allt rasade ett finfördelat isoleringsmateriel in från ytterväggen.

Byggmästaren, som nog inte hade väntat sig att allt skulle vara rivet och utburet, såg minst sagt överraskad ut vid sitt nästa besök. Han trodde definitivt inte att en gammal bekväm byråkrat från Sverige, skulle orka med allt. Han frågade nämligen om vilket jobb jag hade.

Om jag inte missminner mig, så tog jobbet nästan två hela arbetsdagar. Med mina mått mätt var betalningen 500 dollar inte dåligt. Nu får jag bara inte glömma att ta upp beloppet i min inkomstdeklaration – eller är det kanske i USA jag skall skatta för pengarna?

HAN SOM LÄMNAT SIN LÄST

Jag måste förstås visa mig själv ”in action” långt ifrån den ”läst”, som jag ägnat mitt yrkesverksamma liv åt. Murare och även andra torde direkt märka att jag inte använder den rätta sortens murslev, men vad gör väl det?

Först några ord om det bevingade ordet ”Skomakare, bliv vid din läst!”. Ursprungligen lät det på latin enligt följande: ”Ne sutor supra crepidam!”, som betyder ”Skomakare inte ovanför sandalen!”.

Den grekiske målaren Apelles godtog en skomakares kritik av en sandal på en av hans målade figurer. Men när skomakaren också kritiserade andra detaljer på tavlan ovanför sandalen, blev han dock irriterad.

När jag ser mig själv glädjestrålande utöva ett hantverk långt ifrån vad mitt vanliga jobb lärt mig, kom jag direkt att tänka på uppmaningen från konstnären, som ju egentligen innebär att var och en skall hålla sig till sitt och inte tro sig förstå sig på något annat. Själv skulle jag förstås aldrig ge mig på att kritisera en professionell murares arbete.

Mina tankar är kanske svåra att hänga med på. Förhoppningsvis är det ändå några som förstår vad jag menar. Ett förtydligande kan vara på sin plats. Kort och gott så anser jag mig vara en individ som inte är rädd att ge sig på saker om än de ligger utanför mitt kompetensområde – vad nu det är, förresten.

Under många behövde min svägerska i Riverside en handikappramp. I förfjol tog jag bort den och vad den dolt var inte precis så glädjande.

Vad som däremot var glädjande för mig, var min egen stolthet och tillfredsställelse över att för första gången i mitt relativt långa liv lyckas reparera en skada av detta slag. Aldrig förr hade jag använt mig av murarverktyg och aldrig förr hade jag blandat cement och sand för att få den betong (?) jag behövde för mitt verk. Någonstans förstod jag också till sist att jag behövde bygga någon slags form för att göra trappstegen så fina som de en gång i tiden var. Trots brist på virke för det och framförallt brist på kunskaper, lyckades jag ändå till sist.

Få saker i livet är så trevliga som när man antar en utmaning och inte ger sig förrän man lyckats bemästra den. Hittills är det bara min förstående hustru som berömt mig för reparationen, men nu ger jag er alla en chans att göra det också. Jag är nämligen väldigt känslig för och kanske också beroende av beröm för vad jag gör. Förmodligen är det en av mina sämre egenskaper; åtminstone är det kanske det att öppet berätta det.

Ok då, jag vet att de flesta ”riktiga” karlar nu flinar litet överlägset och undrar vad sjutton detta är att vara stolt över. Men i min mångåriga kommunala anställning gavs aldrig en chans att lära sig saker som detta. Så för mig var det verkligen en ganska stor sak. Barnslig, jag? Jovisst är jag det och trivs med det gör jag också.

Handikapprampen, var av en stadig träkonstruktion, blev f.ö. senare försedd med ben är nu en stadig arbetsbänk i garaget. Nu behöver jag inte längre fixa grejor på garagets golv utan kan göra det mycket bekvämare i en arbetshöjd som jag själv bestämt.

Spännande kommer det bli att nu i början av maj se om trappstegen vittrat sönder under vintern eller ej.

Att leva i nuet och inte fundera alltför mycket på framtiden börjar stämma sämre och sämre på mig i dessa dagar. Mina tankar ligger dock inte mer än ca en månad framåt i tiden och ägnas åt en alldeles speciell sak.

Om cirka en månad befinner vi oss än en gång i Riverside, USA, som ligger endast några få kilometer från den södra delen av Lake Michigans strand. Där har vi ett hus med en stor tomt. Varje gång vi varit där brukar vi unna oss åtminstone en vecka som skulle kunna betraktas som semester, d.v.s. en vecka utan arbete på hus och tomt.

De sista dagarnas arbete på vår tomt i Brån fortsätter med liknande redskap på tomten i Riverside. Eventuella blåsor i händerna, som bildats under jobbet i Brån, har inte hunnit läka. Räfsningen där är jobbigare, dels med tanke på den enorma mängden stora löv från de många stora lönnarna på tomten och dels med tanke på att vi kommer dit i senaste laget. Gräset har vuxit för långt och binder därmed lövet på ett besvärligt sätt. Det bli mängder av löv och fram till i fjol transporterade vi bort det packat i stora tygsäckar, som Peggy hade sytt här hemma av en kraftig väv som vi hittade i gömmorna här. Säckarna stuvades in i vår hyrbil och massor av turer krävdes för att bli av med allt.

I fjol kom en snäll granne till oss och erbjöd oss att låna hans lilla lastbil för ändamålet. Gammal och sliten var den, men flaket rymde allt ’räfs’ samt dessutom mängder av kvistar och annat som man samlar upp, när tomten skall vårstädas. Måtte grannen även i år låna ut sin ’truck’! Ett problem är att han inte tillåter oss att betala för lånet.

Sedan trädgården gjorts fin, väntar en mängd andra arbetsuppgifter. Genomförandet av dessa kommer att blandas med besök hos och av vänner och bekanta. Peggy prioriterar förstås högst sin dotter och sina musikvänner. Men inte förrän målning och tapetsering av det stora vardagsrummet är klart, vars golv av lönnträ slipats sedan vi lämnade huset i fjol, får vi så mycket tid över för sociala aktiviteter. Badrummets innerväggar m.m. rev undertecknad i fjol och under vintern har det iordningsställts av en byggmästare. Återstår för oss att göra är målning och eller tapetsering samt montering av diverse anordningar som hör ett sådant rum till. Utbyte av kokhällen (en s.k. cook top) i köket står också på listan.

Plötsligt drabbas jag av längtan efter en stor mjukglass, som finns på ett särskilt ställe i den närliggande staden St. Joseph. Att sitta utanför glassbaren en sommarljum kväll och njuta av glassen och studera folklivet omkring en är bara det värt vår resa. Och att dessutom få göra det tillsammans med den kvinna som numera delar mitt liv i vått och torrt, får glassen att smaka ännu bättre.

En färsk opinionsundersökning visar att Moderaterna ökat med hela nio procent. Just nu väljer jag generöst att gratulera dem för det i stället för att beklaga.

Samtidigt har jag svårt att riktigt förstå anledningen till detta. Beror ökningen på vad regeringen med Moderaterna i spetsen gjort för landet den senaste tiden, eller beror den på vad vissa företrädare för socialdemokratin gjort eller inte gjort under samma tid?

Ingen torde säkert kunna svara på min fråga. Sannolikt torde ett svar variera beroende på från vilket ”håll” det kommer.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Glädjeyttringarna över den skada som Wanja Lundby-Wedin har åsamkat sig själv, LO och sitt parti illustrerar detta på ett bra sätt.

Överallt, här i VK-bloggen och på andra ställen tycks glädjen över den skadan inte ha några som helst gränser. Jag tror till och med att den vida överstiger den skadeglädje som alliansens politiska motståndare visade över de problem som statsministern hade med sina ministrar som av olika skäl tvangs avgå. Deras misstag var verkligen något som de "felfria" kritikerna från oppositionen verkligen kunde gotta sig åt. Då såg vi många fina exempel på en s-märkt skadeglädje.

Till min glädje fann jag i dag ett blogginlägg "Stackars Wanja", men när jag läser det så är det svårt att hitta något enda spår av medmänsklig hänsyn till en person som verkligen gjort bort sig. Dock finns där ett försök att ändå försvara hela historien med en ofullständig mediarapportering.

I mina ögon har Wanja verkligen gjort bort sig och hon kommer för alltid att ifrågasättas av många, inklusive obetydliga mig. Hon kommer också för alltid att vara värdefull för Socialdemokraternas politiska motståndare i olika sammanhang. Det är svårt att ärligt och uppriktigt tycka synd om personer på hennes nivå, när de så grundligt gör bort sig. Först måste man försöka kommer över den initiala skadeglädjen. Det är svårt och särskilt svårt tycks de vara som så lätt kan vinna politiska poäng i proportion till hur starkt de lyckas leva ut sin skadeglädje.

Själv är jag inget helgon och att känna skadeglädje ibland är inte främmande för mig heller. Dock tror jag mig ha en förmåga att befria mig från den sortens glädje och i stället ersätta den med annat att glädjas åt.

(Jag har försökt hitta något om skadeglädje i Bibeln men ännu inte tagit mig tid att läsa alla de träffar som jag fått i Google, när jag sökt på ”skadeglädje i Bibeln”.)

Språk är kul och det gäller förstås även många dialektala uttryck.

I går hörde jag en man på radion, som talade den dialekt som jag är van vid från barndomen. Han berättade om en man som kört sin grästrimmer i en hög av hundbajs och då fick alltihopa ”mella öga”.

Det fick mig att minnas min pappa, som kunde säga ”ha du tjvätte dä mella öga?” Spontant slår det mig nu, att även en pappa på den tiden bidrog till den delen av barnuppfostran, som hade med hygienfrågor att göra.

Jag minns att jag som den ”flip” jag var redan på den tiden efter den uppmaningen inför hans åsyn tvättade mig litet försiktigt på näsroten, d.v.s. precis som han sa – mellan ögonen. Dock minns jag inte om han gillade mitt skämtsamma sätt att ta till mig hans fråga, som nog mera var en uppmaning till mig.

För alla som som undrar vill jag till sist tala om att ”mella öga” anger det som också kallas för ”ansiktet’.