Frågor utan svar

Jag har till sist börjat förstå att bloggen tjänar inte helt det syfte som jag skulle önska. Frågor kan man ställa hur många som helst. Svar skall man dock inte räkna med i särskilt stor omfattning.

Jag ställer ibland frågor rakt ut i luften i mina blogginlägg med förhoppningen att de som sitter inne med svaret skall dela med sig av det. En del är förstås mera retoriska sådana men andra är av mera konkret karaktär. Förhoppningarna om svar grusas för det mesta.

Även med nå’t finger amputerat på ena handen skulle jag på de återstående fingrarna på den handen kunna räkna dem som har vänligheten att svara på mina frågor.

Ett varmt tack vill jag rikta till dem. Ibland får jag t.o.m. svar per telefon.

Men varför ringer jag inte i stället till folk och ställer frågorna direkt? Jo, bara därför att jag inbillar mig att svaren skulle kunna intressera fler än just mig och att de därför helst borde kunna läsas som kommentar till min text.

Så var det kommentarerna i allmänhet… Där håller jag med Mästerbloggerskan i fiskestövlar (om hon nu ursäktar benämningen). Kommentarerna betyder så mycket också för mig, men även beträffande dem är det bara ett ringa fåtal som orkar lämna en liten kommentar då och då.

Åter till inledningen – visst skulle väl bloggen också kunna användas som ett ställe att ställa frågor på? Eller är den bara avsedd för vanliga enkla "dagboksanteckningar" blandade med roliga kåserier och djupa samhällsanalyserande texter?