Känsla av obehag

Aldrig tillförne har jag under en valrörelse upplevt en så stark känsla av obehag som jag gör under den här valrörelsen. Det beror inte på de dåliga opinionssiffrorna för Socisldemokraterna, som det nog ligger nära till hands för många att tro.

Känslan av obehag ligger i den omständigheten att jag nu verkligen känner mig som en del i den stora massa, somibland inför ett val får det mindre hedrande namnet valboskap.

Min röst den 19 september tycks nu alla partier, ingen nämnd och ingen glömd, betrakta som något de kan köpa. Bästa budet i reda pengar vinner tror man skall få köpa den. Nästan dagligen höjer regeringssidan sitt bud liksom även oppositionen gör det. Det verkar nu vara viktigare än något annat med just denna budgivning.

Härmed meddelar jag högtidligen att jag inte är till salu. Mitt val kommer definitivt inte att styras av alla de löften som dagligen ges om att öka innehållet i min plånbok. Alla de partier som nu t.ex. kommit på att pensionärsgruppen är en stor och viktig grupp inför valet och på grund av det ger olika fina pensionsbud, väcker närmast förakt från min sida än sympati.

Jag försöker, så gott det nu går, att välja det parti på vars ideologi jag tror och glömmer att även det partiet vill "köpa" min röst med sina olika löften kopplade till min plånbok.