Hade gråtit om jag kunnat

Vi kommer som planerat, bäste herr Sfinx

Jag har just genomlidit en händelse, som om jag bara hade kunnat, skulle ha fått mig att gråta förtvivlat.

I morgon börjar vår resa till Egypten. Allt är i stort sett packat och klart och ett antal tusenlappar har för alltid lämnat vårt konto för turistresor. Vi såg båda fram emot en skön resa och en mängd nya erfarenheter som den skulle ge oss.

En av de sista förberedelser var att få håret klippt av min egen duktiga herrfrisör, som är det i kombination med att också vara min kära fru. Under hårklippningen pratade vi igenom en saker nödvändiga för resan, passen t.ex.

Peggy har nyligen förnyat sitt pass och det kändes det som om även jag hade gjort. Ändå kände jag intuitivt en viss oro över att passet kanske var var för gammalt. En kontroll efter hårklippningen visade att det går ut redan i januari 2013!

Efter en chatkontakt med Ving och tips därifrån att ringa Egyptiska ambassaden, som förstås är stängd den här tiden en lördag, stod det klart att resan inte skulle kunna bli av. Jag har aldrig i mitt liv känt en så stark förtvivlan och sådan lust att gråta utan att kunna.

Peggy, som är en klart lugnare person, tog det ganska "coolt" och fortsatte sina förberedelser inför resan. Själv gav jag upp tanken på resan och blev temporärt tämligen handlingsförlamad.

Till sist ringde jag passpolisen i Umeå, som hade stängt. Men på Arlandas webbplats fann jag ett telefonnummer till gränspolisen. Där lugnades jag av en vänlig kvinna med beskedet att jag kunde komma till dem i morgon för att få ett tillfälligt pass. Resan blir alltså av ändå.

Att inte Ving direkt kunde ge mig telefonnumret till gränspolisen vid Arlanda, har jag förstås svårt att förlika mig med. Det var inte särskilt professionellt av dem där.