Anders Ågren har med rätta liksom så många andra i Umeå upprörts över att männskor ofta dör i ensamhet på kommunens äldreboenden.

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg i ämnet, som dessvärre inte tycktes uppmärksammas särskilt mycket. Nu ställer jag därför några frågor i ämnet direkt till Anders Ågren.

Tror du att det finns någon som kan avgöra tidpunkten för när en gammal människa nått den tid i livet då man kan säga döden är nära förestående? Omständigheten att det faktiskt inte finns någon sådan kommer man inte ifrån.

När den är "nära förestående" borde ingen få vänta på den i ensamhet. Om man nu ändå kunde faställa att det vid en viss tidpunkt bara är X antal timmar eller dagar kvar att leva, vilket värde skulle du i så fall sätta på X och därmed bestämma när det är nödvändigt och skäligt att sätta in s.k. extra vak hos vederbörande?

Försöker man besvara dessa frågor, inser man lätt frågan också har en praktisk sida.

Det är onekligen kul med nya ord och uttryck som tillförs vårt språk.

Dock är det inte alltid så lätt att utan vidare börja använda dem på ett naturligt sätt. Är det ok att att säga typ så här:

– Han äter så fett nyttig mat och är nog därför alltid så sjukt frisk?

Västerbottens Kuriren tar upp en viktig fråga om personer som dör ensamma på äldreboendena i Umeå.

Det är lätt att vinna sympati för tanken att ingen människa borde behöva göra det. Ingen torde vara av annan uppfattning än att alla borde ha någon vid sin sida under sina sista timmar i livet.

Jag vill ändå tillföra en viktig aspekt i sammanhanget, nämligen den som avser själva döendet som process. Kan man någonsin med säkerhet säga, när en person är döende? Av egen erfarenhet från min tid som föreståndare för ett ålderdomshem vet jag hur omöjligt det är att bedöma den tid som återstår fram till att livet är slut.

Om det var så enkelt att man säkert kunde fastställa att den det gäller bara har några timmar eller upp till ett fåtal dygn kvar i livet, är beslutet om s.k. extra vak lätt att fatta. Ibland kan det sista andetaget förefalla nära i tid men låter ändå vänta på sig i veckor.

Jag väljer mot bakgrund av ovanstående att tro att insättande av extra vak inte är en fråga av ekonomisk karaktär. Den försvåras i stället av det omöjliga i att någorlunda säkert veta, när dödsögonblicket kommer att inträffa.

Att kvinnor i länder med religion och kultur liknande den i Egypten behandlas på ett sätt som knappast någon i Sverige skulle acceptera, är ett ovedersägligt faktum.

Vår kryssningsbåt på Nilen hade 93 anställda. Ingen av dessa var kvinnor, så vitt vi kunde se. Möjligen fanns de ”instängda” under däck eller i köket. På ett välkomstmöte visades alla chefer upp. Den enda kvinna som fanns med var en egyptisk guide, som på engelska presenterade cheferna för oss.

Jag kunde inte hålla borta tankarna på att alla dessa manliga chefer var födda av kvinnor, ammade av kvinnor och på många andra sätt beroende av kvinnor under sin barndom och uppväxt. Och nu i vuxen ålder är de mer eller mindre beroende av kvinnor för sina biologiska och psykologiska behov.

Men ett för oss normalt liv ute i samhället tillåter männen i Egypten inte sina kvinnor.

Nog finns det anledning att glädjas åt hur vi har det i Sverige, även om det fortfarande även här finns brister i jämlikheten mellan könen.

Varor med priset tydligt angivet såg vi mycket sällan i Egypten. Det var givetvis besvärande för en snål svensk som jag. Dessutom skulle en prismärkt vara underlätta ens strategi inför det nödvändiga prutandet.

Vi var väl informerade om att alltid pruta på det pris som begärdes. Inte minst upplyste oss guiderna om det. Jag gillar inte att ständigt ifrågasätta det pris som begäras och är därför dålig på det. Peggy är däremot duktig på att pruta.

En fråga för samvetet tycker jag att det är att lyckas kraftigt sänka det begärda priset på en redan billig vara om än med tvivelaktig kvalitet och "äkthet". Att ytterligare försämra ekonomin för en människa i ett låglöneland känns inte helt bra.

Guiden informerade oss om att medellönen i Egypten är någonstans mellan 500 och 1 500 egyptiska pund (en pund är litet drygt en krona) per månad. En tämligen inexakt uppgift kan man tycka.

Nu har jag ägnat en stund åt att via internet hitta en exaktare uppgift. Den mest "officiella" uppgift jag fann anger 60 amerikanska dollar som en genomsnittlig månadslön. Jag fann även ett antal olika källor där medelinkomsten angavs vara ännu lägre.

I en egyptiers ögon torde bara den omständigheten att vi har råd att resa till Egypten få oss att framstå som miljonärer. Detta är ett skäl varför jag inte gillar att pruta – men gör det ändå.

Utanför en av Hurgadhas moskeer var broschyrer på ett 15-tal språk med kortfattad beskrivning av koranen och islam utlagda.

En för oss ovanlig skylt.

Trots förbudet användes bilarnas signalhorn väldigt flitigt i stadsmiljön. Alla taxibilar signalerade så fort de såg gående turister.

Så här kan det se ut tämligen nära centrum av Hurgahda, Egypten.

Det måste finnas ett samband mellan hur människor hanterar sin närmiljö och den fattigdom de lever i. Dock kan jag inte förstå, vilket sambandet är.

Egypten är ett fattigt land. Därom råder ingen tvekan. Egypten torde med största sannolikhet sakna de flesta av de lagar som vi har, när det t.ex. gäller sophantering. Men detta borde inte vara en ursäkt för att man slänger sina sopor i stort sett var som helst.

Borde ändå inte människor oberoende av sin ekonomiska situation ha en känsla för att deras närmaste omgivning inte borde få fungera som sopdeponi, som det så vackert heter i Sverige? Borde inte även den lokala myndigheten åtminstone på turistorter på något sätt – trots fattigdomen – ägna frågan större intresse?

Arbetskraften är billig och bara det borde göra det möjligt att försöka hålla gator och torg fria från allsköns sopor. Följande bild visar på något, som möjligen kan vara den enda "sopbil" som finna för ändamålet. Är det så illa, inser man lätt vilken omöjlighet det är att hålla snyggt.

Notera att "föraren" måste sitta på pakethållaren under färd!

Alltså: Är fattigdom den enda förklaringen?

Jag såg just på TV att H&M visst inte alltid betalar den skatt som de borde göra.

H&M finns i flera länder som bekant. Även i Hurgahdas basar kunde vi hitta en av deras butiker (!). Ägaren förklarade stolt att hans varor var lika äkta som de som säljs i vilken annan H&M-affär som helst.

En middag under Nilenkryssningen hamnade vi vid ett bord med några misstänt äkta arabiska schejker.