Sverige har i åratal fått kritik av FN för avsaknaden av en granskande nationell institution som övervakar den svenska statens åtaganden enligt internationella konventioner för mänskliga rättigheter (MR). Därför är det välkommet att regeringen nu arbetar för inrättandet en nationell institution för mänskliga rättigheter (MR-myndighet). En sådan myndighet skulle med fördel kunna placeras i Umeå, vilket jag lyfter i en skrivelse som jag skickade till jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i går.
Den 5 mars 2018 fick juristen Lise Bergh i uppdrag att utreda inrättandet av en MR-myndighet. I uppdraget ingick att ta fram ett förslag på hur en sådan nationell institution för mänskliga rättigheter (MR-myndighet) skulle kunna utformas.
I slutet av februari 2019 redovisade utredaren sitt uppdrag i en promemoria (DS 2019:4) där ett förslag för inrättandet av en MR-myndighet lämnades. Därefter har förslaget gått ut på remiss och för tillfället bereds förslaget på regeringskansliet.
Jag har som kommunstyrelsens ordförande bevakat frågan noggrant.
Dels eftersom jag ser ett stort behov av fler myndighetsetableringar i Umeå och Västerbotten. Vi har i dagsläget förhållandevis få statliga myndigheter, samtidigt som vi har ett av landets största universitet – ett av få fullbreddsuniversitet – som utexaminerar akademiker som kan kompetensförsörja statliga myndigheter.
Dels eftersom jag tror att Umeå som ort erbjuder särskilt goda förutsättningar för just en MR-myndighet i termer av att
a) kompetensförsörja en sådan myndighet. Umeå universitet utexaminerar ett stort antal studenter, exempelvis jurister och statsvetare, med stort engagemang för MR-frågor och som gärna vill stanna i norra Sverige. I dagsläget är dock dessa studenter hänvisade till Stockholm för att kunna vara yrkesverksamma inom MR-området.
b) erbjuda gediget kunskapsutbyte och kunskapsutveckling för en sådan myndighet genom den forskning som bedrivs på MR-området vid Umeå universitet bl.a. vid juridiska institutionen och statsvetenskapliga institutionen. Vi har även banbrytande kvinno- och genusforskning vid Centrum för Genusstudier samt framträdande urfolksforskning vid Vaartoe (Centrum för samisk forskning).
c) värna myndighetens oberoende genom den geografiska placeringen i förhållande till maktcentra i huvudstaden.
Umeå har också ett starkt civilsamhälle som arbetar med MR-frågor. Här kan nämnas Funktionsrätt Umeå/Västerbotten, Svenska Samernas Riksförbund, Rättighetscentrum Västerbotten, Röda Korset, Barnrättsbyrån, RFSL med flera. Det finns också bland umeborna ett starkt engagemang för dessa frågor, vilket jag tror skapar en god miljö för en MR-myndighet att ha sin bas i.
Frågan om hur man åstadkommer oberoende för den tilltänkta myndigheten ägnas mycket uppmärksamhet i Lise Berghs utredning.
Jag vill med min skrivelse till Åsa Lindhagen även lyfta in frågan om att skapa förutsättningar för oberoende genom den geografiska placeringen.
Det finns flera exempel på hur fysisk lokalisering använts för att upprätthålla konstitutionella ideal om maktdelning. Ett exempel är valet att i Washington, D.C. placera den federala högsta domstolen och kongressbyggnaden på varsin sida av vad som då var en träskmark (nuvarande National Mall). På detta sätt skulle alltför täta kontakter undvikas mellan de folkvalda och de domare som skulle säkerställa konstitutionens efterlevnad.
Liknande medvetna val har gjorts i Tyskland, där den federala konstitutionsdomstolen placerades i Karlsruhe snarare än i närheten av andra federala styrande organ. Detta för att bidra till dess oberoende.
Att placera MR-myndigheten i Umeå, som inte bara ligger på ett fysiskt avstånd från maktcentra i huvudstaden utan också har en kompetensförsörjningsbas som inte är beroende av tillresande eller veckopendlande från huvudstaden, vore ett bra sätt att markera det oberoende som denna myndighet förutsätts ha. En sådan markering vore särskilt viktig för att delvis kompensera för myndighetens eventuella organisatoriska placering under regeringen.
En placering av MR-myndigheten, och med fördel fler myndigheter, i Umeå skulle stärka regionens arbetsmarknad och kompetensförsörjning genom att fler högutbildade inom det samhällsvetenskapliga området ges möjlighet att stanna i Umeå och Västerbotten. Det har också konstaterats i forskning att kvinnornas arbetsmarknad i Västerbotten är koncentrerad till ett fåtal sektorer med få arbetsgivare. En mer diversifierad arbetsmarknad med fler alternativa arbetsgivare, som t.ex. en ny MR-myndighet, skulle bidra till att öka regionens attraktivitet, framförallt för kvinnor.
Jag ser fram emot en fortsatt dialog med jämställdhetsministern och jag fortsätter att bevaka frågan om den nya MR-myndigheten.
