GARANTERAT VIRUSFRI SPAM

Allt spam behöver inte ’deletas’

Såklart jag var tvungen att köpa en burk Spam, när jag såg den på en hylla i vår närbutik i Riverside, Michigan.

Hur det smakade…? Det klarar jag inte av att beskriva, men det blev den första och sista konserven av det slaget.

Jan N länkar till en gripande film om en fars prestationer för sin handikappade son. Jag kommenterar detta och nämner att händelsen är bevis på föräldrars kärlek till sina barn. Signaturen Mikael påminner mig då om ett annat budskap som också finns i filmen, nämligen det om Guds gränslösa kärlek.

Mikael:
"Det finns ett buskap till i filmen, inte bara föräldrars kärlek till sina barn, också budskapet om Guds kärlek till oss människor. Bara vi blir tillräcligt handikappade i oss själva och ger Gud chansen att bära oss, så gör han det av kärlek till oss, Gränslös kärlek."

Min kommentar:
"Du påminner mig om en för mig svår och livslång fråga, som varit föremål för mångas undran och lika mångas tvivel.

Jag har så svårt att få det att gå ihop riktigt detta om vår allsmäktige Gud med sin ’gränslösa kärlek’. Jag tänker nu t.ex. på allt dödande i Gaza. Är det att tvivla på Gud den allsmäktige att inte förstå hur detta kan ha fått hända?"

Mikael kommenterar nu min kommentar så här:
"Problemet med detta resonemang är att man inte räknar med syndens inneboedne fördärv och dess konsekvenser. Man tänker att man snarast kan kräva av Gud att han ska gripa in såsom man själv föreskriver honom.

Vi skulle kunna säga med den botfärdige syndaren på korset vi lider vad våra synder förtjänat. Gud lovar inte framgång på jorden, men han erbjuder frälsning från synden och dess eviga konsekvenser, åt alla dem som bekänner sin egen skuld i denna världens ondska. Gud vill ingen syndares eviga död utan att alla ska få tid att vända om till Jesus och bli frälsta. Att sedan Gud låter det onda drabba vissa mer och vissa mindre, det kan vi inte förstå och har heller ingen rätt att få svar på. Men allt sådant skulle få oss att vända."

Jag känner inte Mikael. Klart är dock att tillhör den grupp av troende personer, vars tal jag inte begriper. Hans sista kommentar för mig i minnet tillbaks till den tid, då jag verkligen försökte förstå vad som sades från predikstolen. De var på den tiden då jag tämligen ofta följde mina svärföräldrar till kyrkan. Med all den intellektuella kapacitet jag kunde uppbjuda försökte jag förstå vad prästerna sa. Ibland kunde jag följa med en bit in i predikan, men för det mesta övergick det som sades tämligen snart till något för mig totalt obegripligt.

Utan blygsamhet vågar jag påstå att jag besitter åtminstone lika stor förmåga att förstå det skrivna och sagda ordet som genomsnittet mina medmänniskor gör. Med den insikten är det oerhört frustrerande att inte jag inte då begrep vad prästerna sa och inte heller i dag begriper Mikaels ord.

Du må förlåta mig, Mikael, men dina ord är för mig ren gallimatias. Menar du t.ex. att Gud efter någon slags plan låtit människorna i Gaza drabbas mer än de i Israel och att det är något som vi inte kan förstå (förvisso inte) och inte heller har något rätt att få svar på? "Lider de bara vad deras synder förtjänat"?

Och vad menar du med meningen: "Men allt sådant skulle få oss att vända"? Vad då "allt sådant" och hur då "vända?

Nu förväntar jag mig att du Mikael eller någon annan återkommer med den ursprungliga kommentaren omskriven, så att även jag med normal läsförståelse också förstår det du vill ha sagt med din senaste kommentar.

San Fransisco sedd från Alcatraz

I juni 2008 besökte vi bl.a. San Fransisco och då gick det inte att avstå från en utflykt till det sedan några nedlagda fängelset Alcatraz.

Intrycken från besöket på den omskrivna fängelseön var i dubbel mening fängslande. På bilden kan man se San Fransisco i bakgrunden. Under rundvandringen kunde man lyssna till autentiska röster från personer som varit fångar.

En man berättade om hur svårt det var att på sena kvällar kunna höra ljud från staden, som var så pass nära men ändå oåtkomlig för de inlåsta.

Nog var det märkligt att hundratusentals människor i dag betalar en hel del för att komma till ön och fängelset. På den tiden då fängelset användes hade all där säkert varit beredda att betala ’hur mycket som helst’ för att ta sig därifrån. Alcatraz lär var ett av de mest besökta turistmålen i USA.

En till synes ångerfull Bush nämnde i sitt tack- och avskedstal några saker som han var besviken över. Han sa däremot inget om sådant som han eventuellt ångrade under sin presidenttid.

Hela talet återgavs inte i TV. Det är därför möjligt att han också sa sig ångra något. Besviken var han dock bl.a. över att man inte hade hittat några massförstörelsevapen i Irak. Man kan undra över vad som egentligen ligger bakom den besvikelsen. Den besvikelsen står nu öppen för alla att tolka innebörden av.

Borde han inte rent av i stället ha varit glad över att Irak var en nation som inte hade de mest skadebringande vapnen som mänskligheten skapat – och som t.ex. USA själv har? Glad och alltså och inte besviken! Glad borde han väl ha varit av samma anledning som den polis borde vara som griper en mördare och då upptäcker att han inte har sitt vapen skjutklart.

Tänk om Bush i stället hade sagt att hans besvikelse var baserad på de felaktiga uppgifter som han fått från sin underrättelsetjänst! Han kunde t.o.m. ha erkänt sig besviken över sin egen underlåtenhet att avvakta med anfallet på Irak och väntat på tillförlitligare information från dem som var där för att söka efter de påstådda massförstörelsevapnen. Besviken över sig själv borde han väl också vara på grund av sin nonchalans gentemot FN.

Att förvänta sig att han också skulle uttala besvikelse över att de "råd" han enligt uppgift fått från Gud, inte visade sig vara de bästa, är förstås att begära för mycket. Att göra det, liksom av mig att antyda det, torde väl närmast karaktäriseras som en blasfemisk handling av allvarligt slag.

Betyder trots allt Bushs besvikelsedeklaration att han indirekt faktiskt ångrar kriget mot Irak, men att han av olika skäl är oförmögen att erkänna det? Kanske är det så att han också ångrar att han så blint trodde på sin underrättelsetjänst. Kanske trodde han verkligen att han genom sitt krig i Irak försvarade sitt lands folk och sitt lands territorium, men nu ångrar också det. Var det t.o.m. så han litade för mycket på sin "inre röst", den som sa att det var rätt att anfalla Irak, och nu ångrar även det?

Det lätt att förstå att Bush vill försöka förbättra den negativa bild de allra flesta har av honom. Men jag tror att besked över vad han ångrar under sin tid som president då skulle vara ett mycket bättre sätt att göra det på än att tala om vad det är som han är besviken över.

En av våra härliga "side trips" under vistelser i Michigan tog oss häromåret till St. Louise i Missouri. Det märkliga minnesmärket Gateway Arch imponerade särskilt på mig, som inte var bortskämd med något liknande från Vännäs.

I St. Louise, Missouri reser sig detta mäktiga monument högt över de omgivande byggnaderna. The Gate Arch ritades av en finsk-amerikansk arkitekt vid namn Eero Saarinen. Den har en stomme av rostfritt stål och når en höjd av 192 meter och är därmed det högsta minnesmärket i USA. Bågen stödjer sig på två betongfundament som har lika många meter mellan sig. Bygget påbörjades 1961 och stod färdigt 1965.

Under monumentet finns ett museum, där mängder av information om hur det byggdes finns exponerad. En film över byggnadstiden visas också där.

Minnesmärket står där för att påminna om att Missouri länge var den västligaste staden på "andra" sidan Mississippi River, från vilken senare upptäcktsfärder mot väst startade. En för amerikaner känt äventyr, Lewis and Clark Expedition, inleddes bl.a. där.

Utsikten från det tämligen stora utrymmet längst upp i minnesmärket är enastående en molnfri dag, vilket vi hade förmånen att få uppleva. På bilden finns en mindre bild av just det utrymmet inlagd.

EN HÄRLIG DAG VID HÖGA KUSTEN

En av mina regelbundet lästa medbloggare har vid några tillfällen visat upp sina mest närstående i bild. Det tycker jag är trevligt. Nu vet vi inte bara hur hon ser ut, utan skulle även kunna känna igen och säga ’hej’ till hennes sambo och åtminstone ett av hennes barn om vi mötte dem i verkliga livet.

En annan lika regelbundet läst medbloggare, som bor på andra sidan älven, nämner inte så sällan sin fru och gör det dessutom med vördnad, stor respekt och humor. Möter jag henne på affär’n, så skulle jag inte känna igen henne, eftersom jag inte vet hur hon ser ut. En tredje av vännäsbloggarna har visat upp sin stora barnaskara med deras pojk- respektive flickvänner.

Som omväxling till alla mer eller mindre djupsinniga blogginlägg skulle vi väl i bild kunna presentera våra respektive m.fl. närstående. Löjligt tycker sannolikt många nu. De som gör det och som kanske sätter den personliga integriteten så högt, att de inte kan tänka sig att göra det, låter bara bli. Jag kommer fullt ut att respektera deras ställningstagande.

Givetvis skall vi inte publicera några bilder som vi inte har upphovsrätten till. Inte heller skall vi publicera bilder av personer, som inte av olika vill visa upp sig för hela världen på nätet.

Jag börjar nu med en bild av min fru Peggy och undertecknad (även om jag tycker att jag är så mycket snyggare på profilbilden än på den här bilden). En bild påstås säga mer än ord, och nog talar väl den här sitt tydliga språk?

Är jag ensam som har noterat att skiljetecken man använder i sin bloggtext ibland förvandlas till andra tecken, när bloggtexten publicerats?

Tidigare har jag ibland satt ut tre punkter (…) efter rubriken, som sedan förvandlats till frågetecken (?). I min profil har citatationstecken (’) på två ställen förvandlats till frågetecken. Profilen har jag som bekant inte själv skrivit utan det har bloggredaktionen på VK gjort.

I väntan på nytt bloggverktyg är det ju förstås bara att gilla läget och försöka undvika sådant som man vet kommer att ändras under processen fram till publicering.

Då och då under mitt yrkesverksamma liv har frågan kommit upp om hur man skall bemöta dementa personer i en viss situation. Nu är det dags att ställa den i detta forum befolkad med åtminstone en person som nog har ett bra svar.

Vad jag tänker på är den vanliga situationen, då den demenssjuke alldeles uppenbart pratar om sådant som varit och själv tror sig leva på den tiden, ofta för väldigt många år sedan. Det kan t.ex. vara den gamla kvinnan, som är oroad över att barnen ännu inte kommit hem, eller som måste gå för att det är dags att mjölka korna.

Min fråga är kort och gott följande. Skall man spela med i den dementes föreställningsvärld eller skall man så varligt som möjligt försöka uppmärksamma den demente om hur ologisk hans eller hennes påståenden är? Är det fel att t.ex. påpeka att vederbörandes far eller mor omöjligen kan leva, eftersom de då skulle vara åtskilliga år äldre än 100 år eller att det var 20 år sedan den sista kon såldes?

Är det överhuvudtaget möjligt att ha ett i alla lägen klart handlingssätt eller måste ens val av bemötande väljas från fall till fall? Jag kan tänka mig en dement mycket väl skulle kunna känna sig ytterst kränkt av att bli upplyst om "korna har sålts" utan att vederbörande har fått veta det. Att även dementa personer är individuellt olika tror jag mig veta liksom att graden av demens också är det. Jag är även medveten om att man nuförtiden kan skilja på många olika typer av demens.

Det finns hur mycket som helst att bedriva tiden med på Internet. Här vill jag puffa för något, som jag själv roar mig med för att få tiden att gå. Andra i behov av att "kill some time" borde ta en titt på detta.

Börja med att skapa ett gratis e-postkonto hos Yahoo.com eller Yahoo.se. Det kvittar vilket man väljer. Sedan det är gjort har man också en välfungerande e-postadress, en av så många andra man kan skaffa sig. Dessutom möts av ett antal länkar till aktuella nyheter, mest amerikanska, när man loggar in på kontot. I och för sig är inte så märkligt, men man får det liksom inpå så att säga.

Längst upp i vänsterkolumnen hittar man det jag vill puffa för, nämligen länken "Answers". Via den kommer man till en sida, där man ställa precis vilken fråga som helst. Man väljer även vilken kategori man vill placera den i. Vanligtvis hamnar den i rätt kategori med automatik utifrån något ord man använt i själva frågan. Det lönar sig dock att kolla, så att den inte ändå hamnar i fel kategori.

När frågan är ställd, får man inom de närmaste 10-15 minuterna i regel en 15-20 svar, ibland förstås färre. En signal om att någon svarat på frågan hamnar i en e-postlåda, d.v.s. ens Yahoo-låda, tillsammans med en länk till svaret. Detta sker bara om man själv valt att ha det så. Möjlighet finns sedan att ge tummen upp eller tummen ner åt någon fråga.

Utöver detta att ställa egna frågor finns givetvis också möjligheten att besvara andras frågor. Poäng får man för sina svar, emedan ens frågor "kostar" ett par poäng.

Svaren man får har knappast något vetenskapligt värde, men de ger ändå en bra antydan om hur folk tänker. På vissa frågor får man ofta exakta och samstämmiga svar. Frågor av politisk karaktär ger förstås de mest divergerande svaren. Frågar man t.ex. varför soldater fortfarande skickas till ett krig som USA vann för några år sedan, inser man genom vissa svar hur idiotiskt dum man är.

Hunnen så här långt i min beskrivning, inser jag att inte ens "normalpensionären" har tid eller behov av den här möjligheten att fördriva sin tid. Men kanske finns det ändå någon fler än jag med tid och intresse nog att "leka" en stund med Yahoo Answers.

Som en nästan oväntad skänk från ovan dök i dag min räknare upp. Jag som trodde att jag inte skulle få någon sådan förrän i samband med att det nya bloggverktyget sjösätts

Äntligen får jag bekräftelse att det är fler än de som kommenterar mina inlägg som läser dem. Egentligen vet jag ju bara att de öppnar dem. Frågan om de också läser dem är ju en annan sak. Undrar nu bara om alla min besökare fr.o.m. mitt första inlägg har räknats. Jag är så glad och nöjd nu, att jag säkert kommer att sova gott utan den kunskapen.

Men nu är det läggdags. Undrar just om jag får några besök under natten – på bloggen alltså.