Trots att jag vet att inte alla uppskattar när någon berättar om självupplevda barnhistorier, kommer jag här med ännu en.

Barnbarnet Linus börjar lätt må illa i bilen, om man kör litet för ryckigt. Väl fastsurrad i sin barnstol i baksätet på väg till Konsum med farfar, frågar han litet försiktigt: ’Farfar, är det här en sportbil?’

Farfar som tydligen hade återfallit till sin oekonomiska, ungdomliga (77) och ryckiga körstil och glömt sin sons varnande ord, förstod genast vad som låg bakom frågan och frågade: ’Tycker du, att jag kör för fort?’ – och det gjorde han av sitt korta och jakande svar att döma!

När jag öppnar min ’bloggsida’ i dag, ser jag följande textrad i stället för räknaren. Vad betyder det?

Host ’www2.vk.se’ is blocked because of many connection errors; unblock with ’mysqladmin flush-hosts’

Mycket roligt kommer från barns munnar. Ibland är det bara roligt för de allra närmaste, men denna lilla historia kanske kan roa fler än oss.

Vårt fyraåriga barnbarn, Linus, uppenbarligen trött på vårt prat vid köksbordet efter middagen häromdagen, påkallade vår uppmärksamhet genom att öppna alla skåpdörrar i köket. Hans fars tillsägelse att sluta med det hjälpte inte.

Min fru frågade då honom. ’Vad är det för vits med att göra så där?’

Linus svar blev efter några sekunders betänktid kort och gott: ’Bra fråga’. Sedan stängde han skyndsamt alla de öppnade dörrarna och lämnade köket utan ett ord. Frågan han fick var helt klart bättre uppmaningen från pappan. Liksom vi vuxna ofta gör, tycks även små barn i bland fundera över sitt beteende ibland.

”No comments” är i vissa sammanhang en vanlig ’kommentar’ till en reporters fråga. Men börjar jag undra vad som hänt med alla kommentatorer i VK-bloggen. No comments tycks vara något som mer och mer har börjat gälla där också.

Jag har nämligen noterat att de tidigare så tämligen få kommentarer av mina favoritsbloggars inlägg numera är i stort sett helt obefintliga. Själv har jag också varit väldigt tyst med kommentarer den senaste tiden så också med inlägg f.ö. En orsak till att jag slutat kommentera är att jag så sällan ser något bevis för att den jag kommenterat läst min kommentar och då är det inte så roligt längre.

Men till min förvåning ser jag i räknaren att det trots att jag inte skrivit några nya inlägg ändå har besökare som tror att de skall finna något att läsa. Det känns som jag sviker dem genom att inte skriva något.

Skulle lika gärna kunna kalla detta "Man lär så länge man lever". I går lärde jag mig något nytt.

Jag kritiserade nämligen skriftligen ett av våra större medier och skämtade samtidigt till hela frågan en aning. Kritiken och satiren var alltså riktad mot själva mediet och inte mot någon av dess medarbetare ej heller mot någon annan enskild person. En omedelbar reaktion blev då att man visst kunde stå ut med kritik men inte med oförskämdheter.

Fortfarande är det svårt för mig att förstå att en kraftfull företrädare för den s.k. tredje statsmakten inte också skulle kunna stå ut med kritik från en enskild prenumerant som någon eller några av dess medarbetare uppfattar som oförskämd. Nu behöver jag förstås inte förstå varför det är så. Jag lägger det bara i lådan med en massa annat som jag inte förstår och försöker i framtiden att vara väldigt försiktigt med kritik mot det aktuella mediet.

Ända sedan 08.00 i morse har jag försökt ringa folkbokföringen på Skatteverket utan att komma fram.

Ibland ombeds jag ringa senare och ibland tutar det upptaget. Kan det vara något tekniskt fel eller har budgetnedskärningarna lett till denna uppenbara underbemanning? Eller är det bara folks oro över den privata ekonomin som fått alltför många att fundera över skattefrågor?

I söndags var det den internationella kvinnodagen, som väl inte gick alla helt förbi. Nyss lade jag på luren efter ett kort samtal från en kvinna, som inte föreföll vara särskilt väl insatt i kvinnosaksfrågan, eller som åtminstone missat en del av dess budskap.

Kvinnan ifråga, helt obekant för mig, ville tala med min fru. Jag upplyste henne om att hon inte skulle hem förrän vid 18-tiden. Då frågar hon mig om hon fick tala med henne då. Mitt svar blev direkt, att det kan ju inte jag svara på och att det ju helt var hennes sak för henne själv att avgöra. Mitt svar gjorde henne förstås aningen generad och förhoppningsvis påmind om att kvinnor i dag nog helst vill svara för sig själva och inte överlåta det till sina män.

Samtalet avslutades i all vänlighet. Jag lovade henne att hon fick ringa igen senare i kväll och hon önskade mig en trevlig kväll.

Bevakningen av kommunala nyheter i Vännäs från VK:s sida har under senare år enligt många varit mycket sparsam. Men nu har ett par politiker tagit saken i egen hand för att förbättra informationen.

Visserligen har de båda nya "lokalreportrarna" än så länge bara tillgång till VK-bloggen för sin rapportering. Det är ändå ett stort framsteg och gör det numera möjligt att bättre följa vad som händer inom den kommunala verksamheten eller åtminstone vad som händer i de beslutande församlingarna.

Det finns all anledning att applådera initiativet, som är ett initiativ från de båda kreativa oppositionspolitikerna från M respektive KD. En fördel med deras rapportering från sammanträdena är att jag vågar tro att den inte är vinklad i alltför stor omfattning med syftet att få sina egna partier att alltid framstå som bättre än majoritetens. Jag uppfattar dem båda som alltför hederliga för att lämna förvrängd information.

Men ändå? var finns alla skrivkunniga politiker från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Har dessa totalt missat sin möjlighet att informera sina väljare via nätet, när nu Norrlands största tidning är så dålig på att göra det? Vad spännande det skulle med en debatt från de båda blocken här på bloggen. Några skillnader måste det väl ändå finnas mellan blocken, även om Jan och Hans-Inge ofta talar om det trivsamma "umgänget" under sammanträdena.

I dag läser jag Jan Nilssons förtydligande kommentar beträffande hans tidgare inlägg om bonusar. Det känns mycket bättre nu och nu kan jag t.o.m. hålla med honom, vilket i och för sig inte är så ovanligt.

Innan jag läste Jans kommentar, läste jag Dagens Nyheter. Tillgången till den är en av de skattefria förmåner som ingår i det här barntillsynsjobbet. Huvudledaren har rubriken ’Borgs kluvna tunga’ och hade ett innehåll, som det var mycket lätt att helt skriva under. Jan må ursäkta, men för ett ögonblick tänkte jag att Jans inlägg nog bara var ett försök att i förväg mildra vad som komma skulle av kritik mot Anders Borg, ’regeringens stora tillgång’, som DN skriver. Den ’svårborttagna fläck’ som han fått på sig i och med sitt dubbla budskap tvättas dock inte bort så lätt.

Förstår jag nu Jan rätt, så menar han att det på fler ställen ute i arbetslivet, borde finnas någon slags morot som ger valuta utöver den fasta lönen. Där håller jag helt med, dock med reservation för farliga jobb, där ’begreppet sakta och väl, slår ingen ihjäl’ i stället borde få råda. Om jag går till mitt gamla jobb i kommunen, så vet jag att man försiktigt närmar sig tanken om att lönen inte bara skall bestämmas av titel och tjänsteställning.

Men att nå det målet torde ligga åtskilliga år fram i tiden. Fortfarande är det annat än prestation som styr. Jan, som också är kommunalpolitilker, har här en viktig uppgift. Och hans tal i den här frågan kommer definitivt inte att komma från en ’kluven tunga’. Men tar du upp frågan med personlchefen, så är jag övertygad om att han anser att så redan sker. Och han borde ju veta kan man tycka…

Tal med kluven tunga är f.ö. en av de mest osympatiskt tänkbara sätt att beskriva någons tal, anser jag. Och det säger ’regeringsorganet’ (ett av dem) om regeringens i många avseende viktigaste minister! Är inte det illavarslande, Jan? Eller är det bara ett hälsosamt tecken, ett bevis takhöjd m.m.?

Jag kom till Åkersberga i förrgår under kraftigt snöfall och helt vinterföre. Promenaden i går med barnbarnet sittande på en ca 35 år gammal bob av märket Stiga, inkörd av barnets far och farbror, gick dock delvis på snö- och isfri asfalt och grus. I dag blir det sittvagn.

Till denna för läsarna säkerligen eoerhört viktiga och intressanta rapport vill jag nu bara foga en temperaturuppgift. Just nu är det +5 ute. Transformern är lagad, men torde snart falla sönder i två delar igen. Säg den glädje som varar beständigt.

Minnet däremot av ett varmt och trygghetssökande barnbarn, som kryper ner hos en på morgonen är däremot beständigt. Någon sovmorgon blev det dock inte…