Det hade jag ingen aning om…

Av , , 2 kommentarer 0

Bloggvännen Jan N från Vännäsby har uppmärksammat mig på en webbplats, som fått mig att inse hur ekonomiskt välmående jag egentligen är i jämföresle med andra på vår jord.

Nu vet jag att jag utöver den rikedom av ett annat slag, som mina närmaste och mina vänner ger mig, gör min pension mig rik också. Inkomsten från den placerar mig i en grupp rika som består av ca 5 % av jordens befolkning. Att jag var så rik i en global jämförelse visste jag inte.

Utan att veta tillförlitligheten i uppgiften och utan att veta, hur man räknat, säger mig siffran en hel del. Inte har jag heller räknat bort den skatt jag betalar, eftersom den ju också bidrar till mitt välstånd. Det må så vara att det bestäms av andra, hur de pengarna används. Jag antar att man utgår från den totala befolkningssiffran i världen och inte bara från det antal människor som på ett eller annat sätt har sin inkomst registrerad hos myndigheterna.

Jag är alltså rik, även vad gäller min månatliga inkomst i pengar. Miljontals människor på vår jord tjänar långt mindre än jag. Att många av dem inte har samma utgifter som jag, är ju bara en följd av att jag haft råd att bygga hus, behöver värma det med dyrbar el, måste försäkra och tanka bilen, ”måste” bekosta utomlandsresor m.m., m.m.

Gå till Global Rich List och ta reda på hur rik också du sannolikt är! Meddela sedan din fackförening att de kan utesluta dig i kommande löneförhandlingar, eftersom du ju redan har en lön som borde räcka.

2 kommentarer

En beundransvärd man

Av , , Bli först att kommentera 0

K-G SMin beundran inför äldre människor, som inte ger upp sin hobby trots att diverse ålderskrämpor gör det allt svårare. Folkmusikern Uno Lindgren från Vännäs är av dem.

Uno tillhör Umebygdens Spelmansgille, liksom Peggy nu också gjort ett antal år. Därigenom har jag följt gillet på många av deras spelningar. På midsommarafton spelade de dels på Morvallen i Vä. Spöland och dels i Sävar på ett mycket välbesökt midsommarfirande.

Trots sin höga ålder och trots diverse handikapp och genomgångna sjukdomstillstånd, är Uno med på det mesta. I dagarna fyller han 90 år, vilket inte tycks bekomma honom särskilt mycket, när han hanterar sin fiol. Bland hans meriter finns också hans kunskaper som instrumentbyggare. Han har byggt åtskilliga fioler och även nyckelharpor.

Häromåret gick en av Peggys ”hammers” (till hennes hammerd dulcimer) sönder. At beställa dem från USA skulle både ha varit tidkrävande och dyrt. Inget problem, tyckte Uno, och erbjöd sig att tillverka nya i sin snickarbod.

Efter en vecka var klubborna klara. Körsbärsträ visade sig passa bäst. Formen, vikten och balansen var perfekt. Bättre hade Peggy inte kunnat få tag på hemma i USA. Hennes glädje och tacksamhet var stor. Så var även hennes beundran och förundran inför det faktum att en person i Sverige kunde tillverka dessa nödvändiga verktyg till ett instrument, som han inte ens hade sett tidigare i sitt långa liv.

GRATTIS till krutgubben Uno!

Bli först att kommentera

Parkeringsproblem

Av , , 4 kommentarer 0

Antingen är jag dum eller så är informationen på Umeå kommuns parkeringsautomater otydlig. Samtidigt som det retar mig en hel del, kan jag inte låta bli att skratta åt det också.

Mitt problem är att jag väldigt ofta inte av texten på stolpen kan förstå, när det är fritt respektive, när jag skall betala. Ofta behöver jag max 30 minuter men lägger ändå i pengar för litet mer. När biljetten sedan kommer fram, visar sig det ofta att jag betalt en bit in på nästa dags förmiddag. Den tia jag matade automaten med i lördags räckte ända fram till klockan 9.40 på måndag! Varken jag eller min fru kunde se något på stolpen som informerade om att det faktiskt var helt gratis över helgen.

Bäst är det förstås att betala med kort, där detta är möjligt, men… åtminstone vid två tillfällen har jag bara tagit bilen och åkt utan att ’checka ut’ och sedan fått betala maxbeloppet 40 kronor.

Kanske dags att övergå till buss eller rent av ansöka om färdtjänst!

4 kommentarer

Ville leva vidare…

Av , , Bli först att kommentera 0

K-G SI fjol våras inför anblicken att ett av ogräs nästan helt dominerat jordgubbsland, bestämde jag mig för att till hösten gräva bort allt, göra en riktig ogräsrensning och sedan plantera nya jordgubbsplantor.

Jordgubbslandet är gammalt, minst 25 år, och borde kanske förnyas. Skörden förra sommaren var dock större än någonsin. Det var som om plantorna kunnat läsa mina tankar om att ända deras liv och att de därför ville visa att än kunde de ge en god skörd.

Må vara hur som helst med denna min helt osannolika tanke. Jag gav mig till sist ändå på det besvärliga jobbet att göra en ordenlig ogräsrensing. Efter några timmars jobb, känner jag mig nu så nöjd och ser fram emot en ny härlig skörd och dagliga efterrätter med jordgubbar. Men först måste jag komma överens med Peggy, som tycker att vi borde fysa in en del.

Jag undrar just om jag borde göra något mer åt landet nu. Finns krollsprint nuförtiden? Var får man tag på halm? Finns det andra sätt att dels stoppa ogräs och dels ge de vackert röda bären annat att vila mot än jorden?

”Straw” är det amerikanska ordet för ”halm” förresten. Lätt då att förstå deras ord för jordgubbar är ”strawberries”.

Bli först att kommentera

”Ain’t she nice?”

Av , , 4 kommentarer 0

K-G SI två somrar har denna vackra skapelse bara körts litet fram och tillbaks framför huset, men nu skall den ut på längre färder. Allt bror förstås på om den klarar besiktningen på tisdag.

En liten en är det, men tillträckligt accelerationssnabb för en gammal man som jag. De stora grabbarna må le på sina ofta mer än 1 000 kubikcentimeter stora motorer, när jag kommer med mina ynka 400. Jag tror ändå att de kan förstå att MC-körning är lika roligt för mig som för dem.

Men som sagt, är hon inte fin, där hon står – eller är det kanske en ’han’. Nu är det förstås bara en ungdom jämfört med föraren. 26 år är en bra ålder på en motorcykel, tycker jag. Om fyra år räknas den visst som veteran och då lär den redan billiga försäkringen visst bli ännu billigare.

Blå och vit är den, men bli inte rädd, när jag kommer, även om färgerna på den liksom på mitt skinnställ påminner om MC-polisens motorcyklar. En del brukar sakta ner, när jag närmar mig dem bakifrån.

4 kommentarer

Åren går

Av , , 4 kommentarer 0

Att åren går och att mycket förändras i och med det borde inte vara någon överraskning – men blir det ändå ibland.

I dag har jag inhandlat ett antal cirkusbiljetter. När jag såg prislistan insåg jag direkt att det nog har gått åtskilliga år sean jag köpte cirkusbiljetter förra gången.

Kostnaden förtar dock ingenting av glädjen att få gå på cirkus med barn och barnbarn och barnbarnets ”farmor”, min fru.

4 kommentarer

Tji vapen

Av , , 2 kommentarer 0

Efter dryga 400 km bilkörning och några timmars genomsökning av diverse mer eller mindre vällåsta utrymmen fick vi återvända hem till Umeå utan det vapen som vi sökte.

Inget vapen som sagt men vi kunde åtminstone stänga en strömförbrukare som var igång alldelses i onödan. Dessutom fick vi en bra bild av de lokaliteter som vi genomsökte samt vad de innehöll av ytterst blandat värde. Resan var därför inte helt bortkastad.

I morgon skall polisen informeras om att vapnet fortfarande saknas och därför ännu inte kan överlämnas dit.

Men nog hade det varit kul att hitta det, inte minst med tanke på dess namn. Det är visst ett gevär av märket Karl-Gustaf.

2 kommentarer

Jakt efter vapen

Av , , 3 kommentarer 0

Polisen vill ha in ett kulgevär kaliber 12,7x44R och jag är den som skall leverera det till dem.

Problemet är att jag dels inte har den ringaste aning om vad det är för slags vapen och dels inte ens vet, exakt var det finns. Mitt uppdrag i morgon är att bege mig till en by 20 mil härifrån. Där finns vapnet eventuellt, gömt och inlåst. Några nycklar till det låsta utrymmet har jag inte, men måste ändå på något sätt ta mig in i det.

Indirekt har jag ju polisen uppdrag att hitta vapnet och återföra det till dem. Något uppdrag att forcera låsta dörrar har jag dock inte.

Fortsättning följer…

3 kommentarer

Pappas moped

Av , , 1 kommentar 0

Hukande över styrstången, medvind och utförsbacke nåddes en toppfart på dryga 30 km/tim

Mina första mopedkilometrar kördes på en Huskvarna Novolett. Även då gällde 15 år som minimiålder för att få köra moped, men min olovliga körning är preskriberad i dag.

Vi bodde i Västerås, Vännäs, i början på 50-talet. Pappa jobbade som anläggningsarbetare vid bygget av Pengfors kraftverk. Bil hade vi inte. Han cyklade till och från jobbet i ur och skur med unikaboxen fastsatt på pakethållaren. Någon extra motion efter arbetsdagens slut behövde han inte. Inga passande bussar gick den vägen och ekonomin tillät inte mopedköp och förstås ännu mindre bilinköp.

Men så hände det, som pappa hade hoppats länge på. Han vann 1 000 kronor på en penninglott. För de pengarna köpte han en moped av den sort som bilden visar. 50 ccm stor var motorn och 0,8 hästkrafter hade den. Man kunde använda den som en vanlig cykel. En kilrem i stället för kedja drev den framåt. Motorn stängde man av genom att öppna ”pysventilen” (dekompressionsventilen) på cylindertoppen.

Än i dag skäms jag litet smått, när jag erinrar mig att jag någon dag då och då lyckades få honom att lämna mopeden hemma och i stället cykla till jobbet. Han såg bort från det faktum att jag inte var 15 år men uppmanade mig att bara köra runt på gårdsplanen. Jag minns att toppfarten inte var så lätt att nå där, så nog blev det några hundra meter även på den allmänna vägen genom byn.

Förlåt mig för det, pappa och tack för att du insåg vilken höjdare det var för mig att få köra den!

1 kommentar

Mopedminne

Av , , 2 kommentarer 0

Ungefär så här såg den ut

Hans-Inge Smetanas bild och inlägg om packmopeden m.m. från hans tonårstid väcker direkt minnen även hos mig.

Min äldste son Lars fick sin begagnade moped av märket Puch Dakota, köpt av en viss Patrik Johasson. Mopeden hade redan gått ett antal tuffa mil. Efter en tid avslöjade diverse missljud och andra tecken att vevstakslagren var slut. Den då betydligt modigare pappan till sonen såg genast en utmaning i detta och bestämde sig för att själv för första gången i sitt liv ge sig på uppgiften att byta lagren.

Lätt var det att ta loss motorn från ramen, något svårare var det dock att ”öppna”den och blotta bl.a. innehållet i växellådan. Mitt i detta arbete kom Lars in i garaget och visade mig med ett raskt grepp hur lätt det var att skilja de båda motorhalvorna från varandra.

Min tanke var att göra det ytterst försiktig, för att sedan veta exakt hur drev, distansbrickor m.m. skulle sitta. Hans raska grepp gjorde dessvärre att några delar tog chansen att hoppa upp ur växellådan. Om jag inte minns fel, var det något i fjäderväg som sprätte ut dem.

Jag minns inte riktigt vad jag då sa till honom, men ”tack för hjälpen” var det i alla fall inte.

Jobbet blev genast litet mer spännande. Lagren byttes, motorn sattes ihop med alla delar från växellådan på rätt plats som jag åtminstone trodde. Motorn in i ramen och så provkörning. Allt fungerade perfekt, så när som på att den högsta växeln (jag tror det var 4:an) inte längre gick att lägga in! Loss med motorn igen och sedan ett snabbt beslut om att ge upp och låta en verkstad ta över. I dag skulle jag nog ha försökt igen.

Mopeden blev bra, stod ut med diverse trimningsinsatser och höll även för lillebror Anders under hans mopedår. För inte så länge sedan fick jag veta, vad den fick genomgå i trimningsväg. Möjligen var det ett ansvar för oss föräldrar att kolla sådana saker, vilket vi alltså inte gjorde.

2 kommentarer