Jag brukar vanligtvis skryta över våra sjuvårdsinrättningar. Följande berättelse visar dock att de kunde vara ännu bättre.

En gammal dam insjuknar akut i sitt boende på ett sjukhem. Anhöriga saknas och sjukhemmets personella resurser räcker inte till för att låta någon följa med henne till sjukhuset.

Efter ett par dagar kommer hon hem, men då utan sina kläder men i stället kädd i en landstingsskjorta. Försök har gjorts på de avdelningar där damen vårdades att återfå kläderna, men de kan inte hittas där. Så vitt jag vet gjordes inga försök från den utskrivande avdelningen att kontakta sjukhemmet eller den gamla damens gode man för att därifrån få nya kläder.

Den aktuella gamla kvinnan var på grund av sin kroniska sjukdom ej i stånd att hålla reda på sin kläder utan den uppgiften åvilade självfallen den personal som klädde av henne i samband med inläggningen.

Ärendet har nu lämnats till Patientnämnden och vad som händer där kommer jag att informera om i kommande blogginlägg.

I alla år har jag ställt mig frågande till politiker som med adress direkt till de äldre lovar dem ett fortsatt boende "så länge som möjligt" i den invanda miljön. Begreppet "så länge som möjligt" låter så tryggt och fint, om man inte närmare funderar över dess mycket inexakta innebörd.

Av egen erfarenhet vet jag att väldigt många äldre har svårt att lämna sitt vanliga boende, sin lägenhet eller sitt hus, för att flytta till s.k. särskilt boende. De föredrar att leva vidare med det som omgivningen ser som brister i det boendet och vägrar därför att flytta till ålderdomshemmet eller liknande.

Länge har olika politiska företrädare siktat in sig på den gruppen äldre och högtidligen lovat att de skall få bo kvar i det ordinarie boendet "så länge som möjligt". I vart fall har de med det betydligt vagare uttryckssättet sagt att de skall "arbeta för att det skall vara möjligt".

Men alla som funderar litet längre på vad som "så länge som möjligt" egentligen står för inser lätt att det egentligen inte säger något alls. Det borde förstås betyda ett boende i hemmet fram till dödsdagen.

För det första vem är det som avgör att när det inte är möjligt längre att bo kvar i det gamla hemmet? Är det den gamle själv och hans oroliga anhöriga eller är det socialtjänsten?

Som vanligt är detta en ekonomisk fråga för kommunen och landstinget. Det är alltså där som beslutet ytterst tas om gränsen mellan det möjliga och omöjliga har överskridits. Det görs självfallet utan inblandning från de politiker som "lovat" att den gamla skall få fortsätta att bo i sitt hem.

Egentligen skulle det kunna vara möjligt att sköta den som verkligen vill bo kvar hemma så länga han lever. Det enda som sätter käppar i hjulet för det är den ekonomiska verkligeheten.

Tänkande och ärliga politiker, som det faktiskt gott om, borde framgent ändra sitt löfte till de äldre och bara lova dem att få bo kvar hemma "så länge det är ekonomiskt möjligt.

Det sägs att man saknar kon först när båset är tomt. Det talesättet gäller även för mig  när inte internet funkar som det skall.

Ett för ovanligt fel inträffade sent i går kväll. Då kom jag inte åt min e-postserver. Vissa adresser på webben var inte heller åtkomliga. Felet kvarstår i dag.

Det är nästan skrämmande hur beroende jag gjort mig av internet. Det beroeendet är jag förstås långt ifrån ensam om.

Hur skall jag klara mig i dag utan e-post och utan möjlighet att ta del av kommunens webbplats? Andra adresser når jag heller inte meadn andra fungerar alldeles perfekt.

Frustrerande är det också att inte begripa, varför vissa adresser fungerar och andra inte. Kanske någon "därute" kan förklara det mysteriet för mig. Tack på förhand!

Ibland undrar jag hur orkar med allt. Den här veckan är särskilt fylld av aktiviteter.

I söndags var det fotografering på Gammlia för ett skivomslag till en skiva där hon skall vara med och sjunga. I går kväll, måndag, var det övning med O’grejdi Nua. I kväll är det övning inför skivinspelningen.

I morgon, onsdag, arbetar hon kväll och på torsdag är det övning igen, men den här gången med Umebygdens folkmusikgille. På fredag får hon vecakans första frikväll. På lördag spelar O’Grejdi Nua irländskt på Bokcafé Pilgatan.

Nu hänger jag ju själv med på allt, men att jag orkar beror förstås på att jag ju har hela dagar att vila på. Hon jobbar heltid.

Om jag klagar… nej inte alls. Hon hinner och orkar dessutom ta mycket väl hand om mig också!

Jag hade just börjat min promenad. Klockan var 9.20. Vid vägen stod en ung man och väntade på bussen.

Inom några minuter mötte jag en buss och direkt bakom den kom ytterligare en buss. Jag vände mig då om för att se, vilken av bussarna det var som skulle stanna.

Döm av min förvåning, när ingen av dem gjorde det. Efter en kort väntan på en eventuell buss nummer tre såg jag att den unge mannen, antagligen på väg till skolan, gav upp och gick hem.

Det räcker tydligen inte bara med att det är många bussar som passerar, när ingen av dem tar upp de väntande passagerarna.

Så var då min cykel upphängd på en krok i garaget. Peggys cykel liksom gräsklipparen är också undanställda och garagegolvet är fritt för byte till vinterhjul.

"Byte av vinterhjul" förresten är det sätt jag väljer att uttrycka det på. De allra flesta byter bara till vinterdäck, som enligt min mening är ett inte så helt korrekt sätt att uttrycka det. Jag tvivlar nämligen starkt på att dessa människor kränger av sina sommardäck från fälgarna och sedan sätter på vinterdäcken.

Att ställa undan cyklarna på hösten är f.ö. för mig en lika "deprimerande" handling som att byta till vinterhjul. Nu vet jag att motionen några månader framöver kommer att utgöras av de för stortån mindre lämpade promenaderna.

Stortån känns f.ö. ovanligt bra nu efter den långa promenaden. Kanske håller den på att tillfriskna.

Fr.o.m. i morgon har jag att välja mellan besväret att öppna garagedörren och köra in bilen och besväret att varje morgon skrapa is från bilrutorna. Än hoppas jag förresten på dagar med plusgrader.

Att lyssna till olika signaler från sin kropp har vi lärt oss att vi skall göra. Det är dock inte alltid så lätt, har jag funnit.

Av olika anledningar tycker jag om att ta en långpromenad på förmiddagen. En av anledningarna är helt enkelt att jag har litet tid över varje dag som måste förbrukas på någonting annat än bara stillasittande inomhus. Sedan lär det ju också vara nyttigt med motion.

Men så var detta med kroppens och dess olika signaler. Jag "hör" dem men har så himla svårt att lyssna till dem, d.v.s. rätta mig efter dem.

Kanske borde jag lyssna bättre. En så banal plåga som en ömmande stortå känns dock inte viktig nog som anledning att avstå från promenaden. Om jag åtminstione visste, vad det är i tån som inte är som det ska, skulle jag kanske ändå välja vila. Podager har jag uteslutit, dock utan provtagning. Nageltrång är det inte heller. Jag tror att det helt enkelt rör sig om ett rent hårdvarufel efter en mindre olycka för några år sedan.

Jag struntar i tån även i dag och tar snart en promenad. Efter ett par kilometer känns det som om endorfinet gjort sitt och det onda känns inte längre.

"Ring P1" kommer som vanligt att underhålla mig under promenaden.

Spännande i morgon blir det. när Peggy m.fl. skall fotograferas för ett skivomslag.

Jag skall naturligtvis vara med också – om än inte på bild. Det skall bli kul att se hur en proffsfotograf arbetar. Jag behöver inte så mycket för att bli intresserad.

I dag fick vi ett e-brev vidarebefordrat från en god vän i Michigan. Hon har en gång registrerat sig på Obamas webbplats som en av hans supportrar.

Så vitt jag förstår har han nu med egna ord berättat för sina supportrar hur han ser på det fredspris som han tilldelats. Så här skriver han:

"Nancy —

This morning, Michelle and I awoke to some surprising and humbling news. At 6 a.m., we received word that I’d been awarded the Nobel Peace Prize for 2009.

To be honest, I do not feel that I deserve to be in the company of so many of the transformative figures who’ve been honored by this prize — men and women who’ve inspired me and inspired the entire world through their courageous pursuit of peace.

But I also know that throughout history the Nobel Peace Prize has not just been used to honor specific achievement; it’s also been used as a means to give momentum to a set of causes.

That is why I’ve said that I will accept this award as a call to action, a call for all nations and all peoples to confront the common challenges of the 21st century. These challenges won’t all be met during my presidency, or even my lifetime. But I know these challenges can be met so long as it’s recognized that they will not be met by one person or one nation alone.

This award — and the call to action that comes with it — does not belong simply to me or my administration; it belongs to all people around the world who have fought for justice and for peace. And most of all, it belongs to you, the men and women of America, who have dared to hope and have worked so hard to make our world a little better.

So today we humbly recommit to the important work that we’ve begun together. I’m grateful that you’ve stood with me thus far, and I’m honored to continue our vital work in the years to come.

Thank you,

President Barack Obama"

Efter att nu ha varit god man ungefär ett år, har förstås några funderingar kring detta dykt upp.

Först vill jag säga att jag trivs med de uppdrag jag har fått. Det beror främst på att jag som en förbrukad kraft på arbetsmarknaden i och med dessa uppdrag ändå känner att jag kan göra nytta. Uppdragen har också känts lätta att handha tack vare det fina stöd och samarbete jag haft med kommunens överförmyndare.

Många som hör att jag har uppdrag som god man har svårt att dölja sin nyfikenhet över den ekonomiska delen av saken. De frågar därför hur mycket jag tjänar på dem. Alla ser inte ut att tro mig, när måste medge att jag ännu inte riktigt vet, vilka regler det är som gäller. Det av den enkla anledningen att jag ju inte tagit uppdragen med syftet att tjäna pengar utan bara av ett intresse få göra nytta för dem som behöver god man.

Det enda jag säkert vet är att direkta kostnader som jag haft blir ersatta antingen av kommunen eller av huvudmannen, d.v.s. den som har god man. När det gäller ersättningen för själva arbetsinsatsen tror jag att den till en del bygger på överförmyndarens bedömning från fall till fall av uppdragets komplicitet.

Att vissa uppdrag kan vara tämligen komplicerade har jag märkt. Utbildning för mig som ny god man har jag därför känt att jag då och skulle ha behövt.

Äntligen har en inbjudan till en sådan utbildning kommit. I kväll kommer den att hållas i Umeå tillsammans med andra kommuners gode män. Jättebra tycker jag, men…

Nu känns det ändå som om ekonomin i sammanhanget betyder något även för mig. Vi inbjuds till 3½ timmes utbildning på kvällstid. "Ersättning" för den tiden kommer att vara kaffe/te och smörgås. Resersättning betalas. Kommer man inte trots att man anmält sig debiteras man 200 kronor.

Jag skulle vilja veta vilka andra kommunala förtroendemän, med vilka detta uppdrag kan jämföras, som gladeligen skulle ställa upp på dessa villkor.

Ändå – jag ställer gladeligen upp på denna mycket efterlängtade utbildning. Men jag tycker, som framgår av detta inlägg, att värdet av att ha kunniga gode män borde vara något som samhället borde vara beredd att också betala för. Detta inte minst mot bakgrund av man ibland läser om gode män, som omedvetet (kanske även medvetet) begår allvarliga fel i sin roll som gode män.