Ensam igen

Så är jag helt ensam i huset igen! Efter några dagar med son och sonson här kom till sist stunden, när de lämnade oss.

Ungefär samtidigt lämnade även Peggy huset för att sedan inte komma hem igen förrän 22.30. Nu är jag därför åter till den tristess som jag fortfarande känt mer eller mindre starkt under det dryga 1½ år som jag varit pensionär.

Det var faktiskt inte långt till tårar, när barnbarnet Alvin på djupaste allvar efter hejdåkramen sa något i stil med: "Farfar, nu har du ingen att leka med i dag och heller inte någon att prata med." Hans måste ha hört mig antyda något sådant, eller var det rent av hans egen slutsats?

Nog är det märkligt på ett sätt att jag redan saknar alla de "störningar", som det trots allt innebär att ha ett nästan ständigt aktivt barnbarn i huset. Hans närvaro och alla hans upptåg och ideer fick mig att för några dagar helt glömma mina tämligen väl invanda rutiner som pensionär. Sådana blir nämligens ens dag fyllda av, när man är pensionär. Åtminstone gäller detta för mig.

Självklart känns saknaden av min egen "lillpojke", Anders 41, också stor. När det gäller honom, glädjer jag mig enormt över att se vilken fin och kärleksfull far han är. Glad och stolt blir jag också av att se att han än i dag är samma rejäla, pålitliga och ansvarskännande människa som han alltid varit.

Utan min högt älskade Peggy, skulle de närmaste dagarna bli svåra att stå ut med. Som tur är har jag ju henne och "snart" är hon hemma igen beredd att ge mig mig tröst som hon så väl kommer att märka att jag behöver. Som hon t.o.m. redan har märkt och som just nu fick henne att ringa hem och fråga hur det går för mig.

Så vad har jag egentligen att klaga över? Nog ingenting utom möjligen kylan som får mig att avstå från den långpromenad som jag inte tagit på flera dagar nu.