”Mitt” olyckliga flickebarn

Ett par gånger har jag berättat om den olyckliga lilla 12-åring som jag kommit i kontakt med på Betapet. Här kommer en fortsättning på den historien.

Nu har jag gjort som några rådde mig att göra och dessutom litet mer. I morse när flickan ifråga som den förste av alla ville spela med mig, frågade jag henne om en del saker. Som vanligt var hon väldigt villig att svara på mina frågor.

Vad som då kom fram var att skolan känner väl till hennes situation. För ca ett år sedan kontaktade hon skolans kurator, men efter det blev det bara värre för flickan. Så har hon i alla fall upplevt det hela. Hon känner sig fortfarande väldigt ensam och skulle helst vilja lämna sin klass och börja ett par klasser högre upp.

För att till sist bli fri från min egen misstanke att jag hela tiden varit lurad av någon från polisen, ringde jag i dag till musikskolan i den stad som jag vet att flickan ifråga bor. Rektorn för musikskolan tog tacksamt emot min berättelse och kunde direkt identifiera den lärare, som flickan uppgett som sin enda kompis.

Nu har rektorn ringt tillbaks till mig och kan för det första intyga att det verkligen finns en flicka med de problem som jag beskrev. Hon undrade hur mycket hon kunde nämna om mig, när man jobbar vidare med ärendet. Vårt samtal avslutades med beskedet att hon skulle be den aktuella musikläraren ringa mig.

Jag är fullt medveten om att jag i brist på erfarenhet av sådana här saker förmodligen ser större dramatik i det hela än vad jag kanske borde göra. Självskadebeteende är vanligt. Det vet jag. Elever som känner sig utanför gemenskapen i en klass är inte heller så ovanligt, tror jag mig också veta.

Ändå känner jag mig personligen mycket illa berörd av vad det lilla och olyckliga flickebarnet berättat för mig, en helt främmande gammal gubbe långt upp i norrlandsskogarna. Så torde nog uppfatta mig, antar jag.