Mycket händer inom mobiltelefonins värld, men än har vi inte nått så långt som detta videoklipp illustrerar.

Faxens tid är nog förbi och den tänkta utveckling av den som filmen visar, behöver vi nog inte befara.

I går hade jag fräckheten att kritisera VK:s kulturredaktör, Sara Meidell, för hennes krångliga sätt att skriva.

Jag kan inte riktigt kunnat släppa frågan än utan har tänkt mer på den. På nätet finns en plats, där man snabbt och lätt kan få en text analyserad utifrån dess läsbarhet. Där får man fram något som kallas LIX (LäsbarhetsIndeX). Webbplatsen ifråga beskriver LIX enligt följande:

"Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. LIX utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson."

Om den aktuella texten sägs, att den är "Mycket svår, byråkratsvenska".

Två saker förvånar mig nu. Att jag, som i hela mitt yrkesverksamma liv läst och dessvärre även skrivit "byråkratsvenska", ändå har svårt att förstå byråkratsvenska. Det förvånar mig också en ung kulturredaktör på VK väljer att utestänga många från det hon skrivit genom att använda det språk hon gör.

Det är nog för sent för en gammal man att gå i säng vid den här tiden. Klockan är nu nära en kvart över två.

Men å andra sidan är det också för tidigt att börja lördagen redan nu.

I dag har jag varit på mitt förra jobb och bjudit kamraterna där på litet fredagsfika.

Det känns alltid lika trevligt att träffa dem och fastän ganska många nya har anställts och fastän det är drygt 2½ år sedan jag gick i pension kändes det "som förr" vid fikabordet.

Om ytterligare 2½ år tänker jag bjuda dem på fika igen. Det får ju inte ske för ofta och därmed riskera övergå till en vana för dem!!!

Jag har lärt mig att vår språk befinner sig i ständig utveckling. Men om det jag skall ta upp här skall ses som utveckling, är det bara att beklaga.

Sara Meidell har en stående spalt i VK. Den brukar jag inte läsa, men i dag gjorde jag det på rekommendation från min syster.

Jag hajade till redan inför rubriken: "Myten om de sociala nätverkens makt är stark och förtrollande." Redan den är för mig svår att förstå. Har vi "starka" myter och kan myter vara "förtrollande", undrar jag nu.

Men än värre var det att läsa själva artikeln. Jag tror inte jag har försökt ta del av något mer svårläst än den. Men när jag så tittar närmare på det skrivna, inser jag att en viktigt sak som gör den svårläst och därmed också svårbegriplig är dess otroligt långa meningar. Sakinnehållet är också svårt att ta till sig, men det av andra skäl än längden på meningarna.

Artikelns tredje mening innehåller hela sjuttiotre (73) ord! Visserligen har den också sju kommatecken, men det hjälper föga för att öka läsbarheten.

Sara M tycks skriva som man pratar och då behöver man ju inte använda sig av punkt – inte kommatecken heller för den delen. Några andra stycken består av bara EN mening.

Är det verkligen ute numera att försöka hålla sina meningar korta och därmed göra en text lättare att läsa?

Här "bjuder" vi på ännu en låt med New Mountain Music. Om ljud- och bildkvalitet samt själva filmandet inte är perfekt, så är det ok att skylla det på filmaren, Karl-Gustav, och på den lilla kameran, Canon 90 IS, som användes.

Kvaliten på själva spelandet får bandet helt ta åt sig äran av. Låten heter Poor Miss Liza Jane.

I natt 23:50 spelar New Mountain Music på Umefolk. Det bandet har funnits sedan 1996 men i sin nuvarande sammansättning sedan 2002.

Här kan man höra dem spela Reuben’s Train, där framförallt Thord Söderberg ger exempel på sitt professionella hanterande av sin femsträngade banjo.

Det är f.ö. glädjande att man i den blivande kulturhuvudstaden Umeå kan lyssna till alltmer bluegrass och amerikansk old-time.

På Umefolk kommer också det nybildade bandet The Roots Family att spela. Det framträder på lördag kväll 23:20.

På lördag nästa vecka spelar ett annat, realtivt nytt bluegrassband, Sideshow Stringband på Bokacafé Pilgatan.

Ingen illa sagt om jazz och blues, men nog behöver Umeborna ges fler chanser att också lyssna på den genunint amerikanska folkmusik, som bluegrass och old-time utgör.

Arrangörer och andra borde även börja inse att irländsk musik borde få avlyssnas också på fler ställen än bara på stans pubbar.

Då och då läser vi bl.a. VK om tragiska dödsfall i anknytning till att människor avvisats eller skrivits ut "för tidigt" från sjukhus. Händelserna får alltid stora rubriker.

Självklart ser även jag den stora tragiken för de närstående, när sådant händer. Jag försöker också sätta mig in, hur hårt sådana händelser också måste drabba inblandad personal inom sjukvården, d.v.s. de gjort "fel". Att göra sitt bästa, men sedan ändå indirekt bli anklagad för en annan människas dör, måste kännas tungt för dem.

Ibland undrar jag, om inte media också borde beakta och kanske rent av ta fram statistik på hur många det är som avlider också sedan de tagits omhand av vår fina sjukvårdsapparat. Jag har ingen aning om hur många de är, men utgår från att folk avlider även kort efter inskrivning på våra sjukhus.

I sammanhanget utesluter jag de som kommer till sjukhus efter svåra olyckor och dör där.

Den för anhöriga så tragiska händelsen i Vilhelmina, hade väl inte varit mindre tragisk om mannen som det gällde hade dött efter inläggning på ortens sjukstuga? Det hade han kanske gjort.

Jag inser att jag nu gett mig in på ett känsligt område, och ser fram emot kommenterar som låter mig förstå hur fel ute jag är. Eller får jag kanske rent av stöd för mina tankegångar?

Bloggkollegan och tillika musikvännen Per Lundholm har gjort ett strålande blogginlägg med fokus på vår utrikesminster och hans feghet att fördöma diktaurer i vissa fall.

Det är värt att flagga för, tycker jag. Här finns hans inlägg att läsa:

http://blogg.vk.se/211373

Efter att nyligen ha spytt galla över Kommunal, vill jag nu referera något som händer i USA och som också är en antifacklig aktion.

Som jag förstått det, vill republikanerna (USA:s "Moderater") i Wisconsin, ta ifrån fackets deras rätt att förhandla med arbetsgivaren och att teckna kollektivavtal.

I ett mycket svårt ekonomiskt läge vill man ta ifrån de offenliganställa ett antal förmåner som de har i sina anställningsavtal. Facket vill inte bara stillatigande acceptera detta utan vill åtminstone förhandla om saken. Men se den möjligheten vill man inte låta dem ha. I stället hotar man nu med massuppsägningar för dem som inte utan protester accepterar arbetsgivarens besked om försämringarna.

Min amerikanska fru har uppmärksammat mig på en mängd saker, som börjat i USA och sedan efter en tid också kommit till Sverige.

När det gäller vår regerings inställning till facket, så torde risken att den hellre än att stärka facket skulle vilja försvaga det. Regeringen hörsamhet för vad som händer i USA är tämligen uppenbar.