Som mina läsare nog märkt, är jag särskilt intresserad av saker och ting här i Michigan som skiljer sig från våra färhållanden hemma i Brån och Sverige. I går fann jag ytterligare en sådan sak beskriven i en artikel i  vårt husorgan, som jag gärna vill berätta om.

Artikeln innehöll ett ord, som jag inte förstod och vars innebörd jag bara kunde gissa mig till, nämligen curfew. Peggy gav mig en förklaring och nu har jag skaffat mig ytterligare bakgrund till ordet.

Ordet kommer från franskans "couvre-feu", som betyder "täck elden", eller kanske "släck elden", och användes som en uppmaning att släcka alla lampor och ljus före en viss tidpunkt på kvällen. Uttrycket övergick senare att bli engelskans "curfew".

Så till saken:

Artikeln rubricerad, "Cracking down on curfew violators", berättar att polisen nu kommer att skärpa sin övervakning av minderåriga som är ute för sent på kvällen. Föräldrar till barn som är ute för sent kommer att få böta mellan ca 1 800 och 3 000 kronor.

Jag har inte kunnat reda ut om bestämmelsen om "curfew time" skiljer sig mellan olika stater och kanske t.o.m. mellan olika counties. Här gäller i vart fall följande "curfew for children" som är 16 år och yngre 22:30 måndag-torsdag och 23:30 fredagar och lördagar. Söndagar nämns inte.

Jag undrar vad våra 16-åringar och deras föräldrar skulle säga, om något liknande skulle införas i Sverige.

Just i detta ögonblick slås jag av tanken Amerikas många krig ändå inte har gett amerikanerna friheten att själva bestämma över hur länge deras barn får vara ute på kvällen!

I en kort notis i gårdagens lokaltidning läser jag följande om en dom i Oklahoma City, långt härifrån men ändå i USA.

En 59-årg farmaceut, som 2009 hyllades som en hjälte för han att med vapen hade skyddad två medarbetare under ett rånförsök, har nu dömts för mord. Den här gången hade han gått för långt i sitt hjältemodiga användande av sin pistol, menar domstolen.

Nu har han en egen "drugstore" (en apotekliknande affär) och när den en kväll utsattes för rånförsök av en 16-årig helt obeväpnad pojke, sköt han honom direkt. Första skottet snuddade lätt grabbens huvud och fällde honom till golvet utan dödliga skador.

Den skjutglade eller snarare skjutgalne apotekaren sköt därefter ytterligare fem skott i buken på tonåringen. Det konstarades senare att det var dessa sista skott som dödade honom.

För detta dömdes han för "first degree murder". Här graderas tydligen morden. För mig är ett mord ett mord och kanske är det så i Sverige. Min juridiska kunskaper är nämligen i stort sett helt obefintliga.

Så har då till sist avslutat vår fredagsmiddag med efterrätt bestående av jordgubbar med grädde. Det har vi gjort medan de flesta av er hemmaa i Sverige sover, eftersom klockan hos är snart är 3:50 tidigt alltså på lördag morgon.

Middagen bestod av stekt "ocean perch" (havsabborre) och litet till förstås. Häromdagen åt vi "lake perch" ( insjöabborre, troligen fångad i Lake Michigan).

Abborren blev jättegod och så även jordgubbarna, även om de inte är som våra hemma i Sverige. Möjligen har de plockats omogna och sedan fått mogna utan sin moderplanta, om nu det är möjligt.

När jag i efterhand kollar varifrån jordgubbarna kommer, ser jag att de faktiskt kommer från Watsonville, 209 Riverside Road, Kalifornien. Vi bor i Riverside, Michigan och alldeles i närheten finns en gata som heter Riverside Road. Hur det kan slumpa sig!

I dag har vi varit och lyssnat på några patriotiska tal från höga politiker och en f.d. högt uppsatt militär. Naturligtvis talade där också en präst, trots kyrkans frihet från staten.

En av talarna listade stolt alla krig som USA deltagagit i med början redan på "indiankrigens" tid och ända fram till de pågående, där han då förstås även nämnde krigen i Irak och Afganaistan men också Libyen. Tydligen betraktar man sin närvaro i Libyen som ytterligare en krigsinsats att vara stolt över och som är nödvändig för att USA inte skall bli ockuperat av främmande makt.

Fortsättningen av talet gick ut på att Amerika har att tacka den dryga miljonen amerikanska män och kvinnor, som dött under dessa krig, för att USA fortfarande är ett "fritt" land. Hur i all sin dar kan det vara möjligt att med propaganda får amerikanerna att se något direkt samband mellan sin frihet och de krig runt om i världen, där USA deltagit och ännu deltar i?

– Innan ni lägger er i kväll bör ni knäfalla vid sängen och tacka dessa stupade landsmän för den frihet åt er som de offrat sina liv för, bl.a. friheten just att ha kvar rätten att be till Gud, var de ord som avslutade talet och som fick hela publiken att applådera, utom en långbent svensk och en "otacksam" svenskamerikanska.

Min hjärna går sällan helt på tomgång och märkliga saker dyker ibland upp från dess djup.

I duschen i dag erinrade jag mig något som min pappa sa ibland, nämligen just detta dialektala, eller "bondska" som han nog menade att det var, "oppa röste". Men sjutton det betyder kommer jag inte ihåg.

Vem kan hjälpa mig med detta?

Det senaste året har jag då och då tagit upp kommenterandet av blogginlägg. Läsarna må överse med att jag gör det ännu en gång.

Fortfarande tycker jag att det är roligt att få kommentarer. De visar ju mer än vad själva statistiken visar, alltså inte bara antalet sidöppningar utan också litet om vad läsarna tycker om det jag skrivit. Det gillar jag, även om någon enstaka, väldigt sällsynt f.ö., kommentar retar mig en aning.

Själv försöker jag kommentera ett och annat inlägg, men inser att jag nog borde göra det oftare eftersom sannolikt fler än jag gillar kommentarer.

Vad jag däremot alltid gör är att lämna en kort kommentar till de som gett mig en kommentar. Ibland inte särskilt innehållsrik men ändå ett tecken till vederbörande, att jag faktiskt inte bara släpper igenom kommentarer utan också bryr mig om dem rent innehållsmässigt.

En del av dem jag kommenterar är helt tysta, vilket då får mig att undra om de verkligen tagit del av min kommentar och framförallt om de också läst den och inte bara reflexmässigt släppt igenom den. Andra ger alltid en motkommentar.

Nu har vi varit på bio. Filmen, Water for Elephants, var väl sådär, spänande men förutsebar och bitvis helt orealistisk.

Intressant tycker jag dock att det var att se att i princip varje person, som fanns i lokalen hade en liten "hink" full med popcorn och stor mugg coca-cola med tillhörande sugrör. Det såg onekligen litet lustigt ut, även om jag märkt många måste ha samma saker att äta och dricka när de går på bio i Umeå.

I kväll bli det bio. Någon som hänger med? Egentligen har jag redan det bästa tänkbara sällskap, men fler ryms i bilen.

Det bästa för en snåljåp som jag är att det är så billigt att gå på bio här. Det sämsta är att jag inte alltid uppfattar och förstår vad som sägs. Men i kväll blir det "hörapparat på" och då kommer det definitivt att bli bättre.

Kanske borde vi försöka hitta en biograf som visar en film från ett icke engelsktalande land. Den måste ju i så fall ha undertext, eller "subtitle", som de säger här. Att LÄSA engelska är inget problem för mig – så länge jag inte glömt glasögonen hemma förstås :-).

Läste nyss ortstidningen och kan än en gång notera hur lika USA-moderaterna (republikanerna) och våra Moderater är och att endast "the Atlantic Ocean" tycks skilja dem åt.

Michigan har sedan det senaste valet haft en republikan som guvernör (den högste politikern i staten). Nu har han effektuerat (signed a bill) om skatterna i Michigan.

Lagen innebär en kraftig skattesänkning för företagen (som självfallet också gynnar enskilda företagsägare) och en höjning av skatterna för enskila skattebetalare.

Guvernören Rick Snyder säger:

– Den nya beskattningslagen kommer att göra oss mera konkurrentkraftiga, skapa nya jobb och förhindra ungdomar från att flytta från Michigan.

Känns tankegångarna igen från svenskt moderattänkande?

Fackliga ledare uttrycker stor skepticism inför tron att skattesänkningen för företagen skall minska Michigans arbetslöshet på 10,2 %.

De hävdar att företagen runt om i USA har stora kontanta reserver men avstår från att anställa folk.

Den gästvänlige, humoristiske och mycket sympatiske Juan

I dag besökte vi det gamla paret Juanito De la Cruz och hans maka Millie. Vi besöker dem varje år eftersom de är så fantastiskt gammalt par i många avseende. Två timmar hos dem är en väl använd tid.

Juan är 86 och Minni 93. Båda är intellektuellt solklara och har så mycket att berätta, inte minst från de 16 år de varit gifta. Han var alltså i min ålder, när de gifte sig. Han var då frånskild och hon änka sedan några år.

Koreakriget har intresserat oss litet extra i år. Vi har inte, förrän nu, vetat att Juan tjänstgjorde i USA:s flotta under hela andra världskriget och även under Koreakriget.

Han tog värvning i flottan främst för att han dämed lovades amerikanskt medborgarskap och då lätt kunde lämna sitt hemland, Filippinerna, som det på den tiden var mycket farligt att leva i, ockuperat av Japan som det var då..

Att höra honom berätta om hur hans skepp/båt/fartyg, vet inte vad som är rätt, låg utanför Sydkorea och skyddade hamnen, var verkligen spännande. Han nämnde bl.a. hur de hela tiden besköts från bergen, "like shooting ducks in a pond – and be the ducks yourself", sa han.

Millie berättade bl.a., aningen generad som svar på min fråga, hur hon och Juan träffade varandra. Hon hade helt enkelt tillsammans med en vänninna satt in en tidningsannons. På den fick hon många svar och det hon direkt föll för var svaret från Juan. På deras första date gav han henne en härlig korg med nyplockade körsbär, plockade i hans egen trädgård.

Millie ramlade i våras och är nu inte lika rörlig längre. Juan berättade att de i år nog inte kommer att kunna åka på den årliga återföreningen med sina forna kamrater från tiden i flottan på grund av det. Att åka själv och lämna henne ensam var helt otänkbart, sa han med en mycket kärleksfull röst.

Ett underbart par är det och vi hoppas att de än får några fina år tillsammans.