Varken döda eller levande individer av det här slaget torde vi dock inte behöva stöta på i badhuset.

Västerbottensnytt visade i morse hur dåligt ställt det är med städningen på Umeå kommuns badhus. Det såg verkligen inte särkilt trevligt ut.

Så visade man en spindel som satt död på en vägg. Om jag inte hörde fel, så sa reportern att man utöver all annan "smuts" till och med såg en död spindel!

Den anmärkningen måste ha kommit från någon som lider av araknofobi (sjuklig skräck för spindlar). Eller så ville man bara varna andra med den fobin, så att de inte skulle utsätta sig för åsynen av spindlar i badhuset genom ett besök där.

Här finns det nog anledning att hålla med Lennart Holmlund. Hans konspirationsteorier i övrigt ligger dock på ett annat plan, ett för högt sådant för att jag skall kunna hänga med.

Det känns som om det snart är dags för Maria Larsson att göra en så kallad pudel och med den försöka mildra effekten av sin märkliga hantering av barnhemsfrågan.

Att "göra en pudel" förresten, trodde jag var ett tämligen nytt uttryck, men så är inte fallet. Den här informationen finns på Wikipedia:

• Göra en hel pudel – att med uttrycklig ödmjukhet göra offentlig avbön. Uttrycket användes första gången av Pål Jebsen (född 1956), kommunikationsstrateg med norskt påbrå, när han i Dagens Nyheter 12 november 2002 ombads kommentera bistånds- och migrationsminister Jan O. Karlssons helomvändning inför media angående sina dubbla löner:^[114][124]

Han tog kommandot på presskonferensen och hade ett välgrundat manus. Han gjorde det med stor, trovärdig ödmjukhet och förståelse för reaktionerna ute i landet. Han gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen.

Pål Jebsen[125]

21 september 2005 berättade Pål Jebsen i radioprogrammet P1-morgon om hur hans egna pudlar betedde sig precis så när de fått tillsägelser. Uttrycket togs också upp av den brittiska affärstidningen Financial Times som skrev att to do a whole poodle var en av de mest minnesvärda formuleringarna som skapats på länge och jämförde med andra nordliga innovationer som Volvo och Ikea.^[126]

• Göra en pudel finns också på tyska och danska; "einen Pudel werfen" eller "einen Pudel schießen" respektive "gjøre en pudel" eller "begaa en pudel", men har då en annan betydelse: Att slå en miss eller bom, eller felbedöma ett slag (i boll- eller kägelspel). Pudelrinnen (tyska) är när bowlingklotet slinker ner i rännan, som när en pudel eller retriever inte kan motstå att kasta sig i vattnet. Uttrycket kan även användas bildligt: "Der begik Baron Holberg een stoer Pudel, som ikke skrev denne Comoedie i det tydske Sprog…" (om en av Ludvig Holbergs (1684-1754) pjäser i ett magasin från mitten av 1800-talet). Göra en miss, begå ett misstag kan på tyska också heta pudeln i all enkelhet. Även på norska kan misstag heta puddel.^{[99][55][98][109]}

Missa inte KOMMENTAREN på VK:s ledarsida i dag, skriven av Ida Thulin, chef, Liberala Nyhetsbyrån!

Sista stycket är värt att läsa mer än en gång för att förvissa sig om man inte missförstått det. Så fullkomligt vansinnigt låter det som slås fast där.

I dag har jag kapat en massa grenar från olika buskar/trän i trädgården. Som vanligt blev det mer än man tror, när man till sist har allt kapat och liggande på marken.

Jag har inte mer än 2-300 meter till tippen, men såg ändå ett problem i att forsla allt dit. Någon släpvagn har jag inte och dessutom är det inte bilväg fram till tippen.

Så väcktes plötsligt den vilande längtan efter ytterligare en MC-tur innan säsongen är slut. Samtidigt blommande leklusten och de slumrande pojktagen upp inom mig.

Skulle jag inte kunna använda min kära Honda som dragare, tänkte jag. 48 hederliga hästkrafter borde väl räcka till. Fram med ett grovt rep, på vilket jag sedan ordnat la upp en stor hög med ris och kvistar. Sedan allt vad väl buntat och repet fastknutet i den stabila hållaren för packväskorna, var det bara att bogsera iväg lasset!

Vad roligt jag hade! Tre ganska tunga buntar blev det och så väl Hondan som jag hade kommit på ett nytt sätt att ha roligt tillsammans.

Tilläggas bör, att transporten inte skedde på allmän väg. Det enda olagliga var möjligen att jag körde utan hjälm.

Nu har en annan av KD:s toppolitiker tvingats ta skulden för vad starkare krafter i regeringen tycker.

Jag tänker förstås på KD-ministern Maria Larsson, som nu får klä skott för regeringens ovilja att ersätta de illa behandlade barnhemsbarnen. Jag tror nämligen att hon kanske gärna hade velat gå med på upprättelseutredningens förslag, som bl.a. innebar att ersättning skulle utgå.

Stackars henne och därmed stackars KD som inte bara måste stå för ett nej utan dessutom göra det med en så otroligt dålig motivering.

"Dokumentering saknas" är ett av de motiv som anges. Under dagen har jag läst och hört att dokumentation verkligen inte saknas.

Att säga nej till sänkt pensionärsskatt var inte något som KD ville. Frågan om partiet innerst inne också vill säga nej till utredningens förslag om ersättning, men det får vi väl förmodligen aldrig veta.

Kanske Smetana från Vännäs med sina goda kontakter uppåt i sitt parti kan ge ett svar på min fråga.

Så här på morgonen dagen efter konstaterar vi båda här hemma, att vi inte ångrar vårt val av TV-tittande före uteaktiviteter i det vackra höstvädret.

9/11 betyder nämligen något speciellt för oss, liksom för så många andra människor. Det utomordentligt väl disponerade och flera timmar långa programmet i TV 1 var värt att följa. Inte minst därför att det gav både Peggy och mig en vidgad syn på vad som hände och vad det sedan betytt för vår värld. Det blev också en påminnelse om hur 9/11 kunde ha påverkat vår oförglömliga resa hem till Sverige som ett par, om än fortfarande inte gifta.

Den 11 september 2001 var det ca två veckor tills vi skulle träffas på O’Hare i Chicago, stanna två veckor i Michigan och sedan tillsammans åka hem till Brån. Vi hade samordnat våra flygbokningar för resan hem. Jag satt i Brån med min biljett Umeå-Chicago och Peggy hade sin från Kansas City via Chicago till Umeå. Våra biljetter var bokade långt innan det obegripliga hände i New York.

Båda var vi givetvis oroade över risken att inte kunna nyttja våra flygbiljetter. En oro fanns förstås också över säkerheten i själva flygresan mot bakgrund av vad som hade hänt. Skulle Peggy förgäves få vänta på mig på O’Hare?

Viktigt för henne var förstås att hon i så fall skulle ställas inför en mängd problem. Allt hon ägde, förutom det som rymdes i hennes resväskor, var redan skickat till Sverige. Hennes bil var såld. Ingenstans hade hon att bo och för tillfället heller inget jobb, eftersom hon hade sagt upp sitt avtal med bemanningsföretaget. I det avtalet ingick också fri bostad. Att hon var arbetslös och bostadslös var en följd av vårt beslut att bo tillsamans i Sverige.

(Det jag nämner i ovanstående stycke, har Peggy senare berättat för mig också var något som skulle ha gällt, om jag överhuvudtaget inte skulle ha dykt upp, d.v.s. om jag hade ångrat allt eller råkat ut för en olycka)

Hela dagen har ägnats åt TV-sändningen kring vad som hände i USA i dag för 10 års sedan.

Med stor behållning har vi lyssnat till den mycket kompetente programledaren Claes Elfsborg

Hans felsägning när han påstod att Abraham Lincoln var president under 2:a världskriget var naturligtvis inget tecken på dåliga kunskaper utan just bara en felsägning.

Som bloggare måste vi nu godkänna alla kommentarer vi får, innan de publiceras.

Vk har säkert goda skäl för att ha det på det viset, men den följd av det som jag just upptäckte, måste väl ändå sakna all tänkbar mening.

Jag upptäcker nämligen att min egen kommentar på en kommentar jag fått på mitt inlägg, också måste godkännas. Av vem? Jo av mig själv!

Nu känns det verkligen som oron för olagliga kommentarer gjort att "man" vill förse sig med både hängslen och livrem.

Nu skall jag läsa min kommentarssvar till Monica Wahlström igen för att ta ställning till om jag kan publicerad det. 🙂

På olika sätt har jag ställt frågan om ansvaret för de kommentarer som med automatik publiceras, när de har skrivits av någon bloggare som varit inloggad.

I e-brev har jag direkt frågat VK:s webbredaktion om det utan att få svar. Jag har också ställt frågan i ett blogginlägg utan att få några kommentarer vare sig från VK (vilket inte förvånar mig).

I dag upptäcker jag att VK tydligen har ändrat sina rutiner. Riktigt HUR man ändrat har jag ännu inte riktigt förstått.

Häromdagen hörde jag för första gången talas om Wordfeud. Det var min tandläkare som berättade om det för mig. Hon var redan helt biten (!) av spelet.

Jag rekommenderade förstås direkt min favorit, Betapet, som är det samma som Alfapet, Scrable och tydligen näven Wordfeud. Skillnaden är att man spelar Betapet online via sin dator.

Nu skall ju "allt" skötas via folks moderna och multipotenta mobiltelefoner, telefoner som många av oss äldre inte äger. Att sitta vid en vanlig dator är inte lika inne som att mixtra med sin mobiltelefon alla tänkbara miljöer utanför hemmet.

Jag vill därför starkt rekommendera (och samtidgt varna för) Betapet. Varna därför att det är otroligt vanebildande och kanske därför mset lämpad för oss pensionärer som har "a lot of time to kill".

I dag finns en artikel om Wordfeud. Där jämförs spelet med Scrabble och Alfapet. Betapet är kanske okänt för artikelförfattaren.

Pröva sjäv. Googla Betapet!