Häromdagen damp ett brev med ett nästan chockerande innehåll ned i min postlåda. Avsändaren var inte angiven. I kuveret låg ett utdrag från en akt hos Länsarkivet i Härnösand.

Jag kunde dock gissa att det kom från den som skulle göra bouppteckningen efter en nyligen avliden halvbror till min mamma. Just det hade jag hela livet trott att han var, eftersom hans pappa var min morfar, något som jag också hade trott i hela mitt liv.

Handlingen från Länsarkivet förändrade med ens min föreställning om vem som är mina släktingar och framförallt hur nära släkt jag är med dem.

Om min mor stod nämligen "fader okänd"! Noteringen antar jag kommer från den den dokumentation som kyrkan gjorde.

En egen snabbutredning gav följande fakta:

> När ogifta kvinnor födde barn, skrev man visst så av någon anledning att pappan sedan gifte sig med kvinnan, min mormor, och som tog fullt ansvar för barnet, min mamma, ändrade inget i kyrkboken.

> Samtal med några äldre i mors hemby gav mig beskedet att min morfar aldrig förnekat att han var far till min mor

> Till sist fann jag i en originalhandling från arvsskiftet efter min mormor en egenhändig underskrift av min morfar, som där angavs vara "barnens far", d.v.s. min mors och hennes två syskons far.

Nu är ordningen återställd eftersom de jag alltid trott har varit mina släktingar nu också bevisligen är det.

"Riskkapital" är ett begrepp som ofta förekommer i media i dag. Det har fått mig att undra vad det egentligen står för.

Hittills har jag trott att kapital som satsas på osäkra företag och därför riskerar att gå helt förlorade är vad man menar med begreppet "rikskkapital". Med den synen har jag förstått att sådana satsningar kan vara av stort värde för samhället.

I debatten kring hur privata vårdgivare sköter sig talas det också om riskkapital. Några har satsat riskkapital och köpt upp en mängd lukrativa kommunala företag inom bl.a. barn- och äldreomsorg. Var egentligen ligger risktagandet för dem som gjort det? Finns det t.ex. några privata äldreboenden som kunnat redovisa förlust utifrån det kapital de satsat?

Som på beställning redovisar VK i dag omsättningen och vinsterna för tre av äldreomsorgens största aktörer, Attendo, Carema och Aleris. Utan att ha några specialkunskaper i företagsekonomi, konstaterar jag att det knappast var förenat med någon större risk att satsa pengar i de företagen.

Då får man inte glömma att lagstiftning och kommunens ansvar gör att kunder alltid kommer att finnas.

Tillsammans omsatte de tre företagen 5 726 miljoner och tog in en vinst på 402 miljoner. Jag gissar vatt siffrorna gäller år 2010, vilket inte framgår av VK-artikeln. För mig ser därför inte satsningen ut att vara särskilt riskfylld, även om jag inbillar mig att man kanske hade förväntat sig en betydligt större vinst. Men å andra sidan lyckades man kanske göra en stor del av den skattefri!

Hur kan någon, regering, politiskt parti eller enskild individ fortsätta blunda för olämpligheten i att låta vinstdrivande företag ta över samhällets äldreomsorg?

Moderaterna tänker nu vidta en mängd "kraftfulla" åtgärder. Skriva och prata om dessa åtgärder kommer man nu att "förtroendeingivande" kunna göra fram till valet. Ingen skall på valdagen behöva tvivla på Moderaterna goda vilja i ämnet.

"Snacka går ju" kan man litet vanvördigt beskriva det hela, men kommer något att bli gjort? I dag läser jag i tidningen att regeringen för tre (3!) år sedan fick sig skrivet på näsan av Riksrevisionen i en kritisk rapport att allt inte stod rätt till inom den privata äldreomsorgen. Ingenting har gjorts under dessa tre år. Äldreminister Maria Larsson medger "delvis" att regeringen hade kunnat vara snabbare!

Bara för att ett äldreboende drivs med privata intressen behöver det ju inte vara sämre än motsvarande kommunala boenden. Däremot borde alla inse att den förväntade vinsten för ägarna står i direkt relation till hur snål man är med tilldelade resurser. Just den snålheten leder förr eller senare till den vanvård som vi den senaste tiden kunnat läsa om.

Kanske mest stötande för människor som förmår se saken "opolitiskt" och i stället betraktar den ur någon slags grundläggande moralisk synpunkt är nog ändå skattefifflandet. Här får man skattepengar för att ta hand om en kommunal angelägenhet. Så gör man god vinst på detta, men nyttjar sedan en laglig möjlighet att slippa beskatta vinsten.

Men "valfriheten mellan vård och vanvård", som en bloggkompis uttrycker det, är värdefull och skall finnas kvar anser regeringen fortfarande!

 I dagarna faller f.d. Vårdhemmet i Vännäsby för grävskopan och allt material och alla bittra minnen från husets ursprungliga användning åker iväg i kontainrar till okänd plats.

Vännäsby har i många år haft särskilt boende för äldre. Det började strax före sekelskiftet med det som senare kom att kallas Vårdhemmet i Vännäsby.

Någon gång i början på 50-talet ersattes det med vad som hette Vängården och som inte längre finns. Nyligen öppnades Vännäsby äldrecenter och därmed "försvann" Vängården.

Under flera år, ända fram till dess Rieck-Müllergården byggdes, köpte Vännäs köping ett antal platser på Vängården av Vännäs landskommun.

Vårdhemmet var ingenting annat än ett fattighus, där alla möjliga vårdbehövande togs in. Jag tror faktiskt att de "togs" in, ofta mot sin egen vilja.

Under min tid på som föreståndare på Vängården kunde jag ta del av den inskrivningsbok som användes på vårdhemstiden. Det var delvis en skrämmande läsning. Alla som togs in åsattes en diagnos. För väldigt många var diagnosen "sinnessjuk" och den diagnosen täckte sannolikt såväl demens, "riktiga" psykoser som psykiskt efterblivenhet.

En notering minns jag särskilt väl. En ung kvinna skrevs in en dag utan att någon diagnos var angiven. Några få dagar skrevs en pojke in och han hade samma födelsedatum som dagen då noteringen gjordes!

De som bodde på Vårdhemmet skulle nog ha upplevt Caremas kritiserade boenden som rena pardiset, antar jag. Blöjor kontrollvägdes dock inte på Vårdhemmet!

Vem vet, kanske var det ett misstag av konstnären att förse "pojkfiguren" (?) med änglavingar trots allt.

Figuren med änglavingar som står i huvudentrén till Vännäsby äldrecenter har nu förlorat även sin andra vinge. Den ena har varit borta länge.

Skall det tas som ytterligare ett tecken på avkristningen i vårt land? Eller har de kanske tagits bort på förslag från något av våra fullmäktigepartier?

Inte stör det mig särskilt mycket, men ändå hoppas jag att konstverket snart blir "reparerat".

Peggy Sjöström och Per Lundholm. Erik Anderberg var för kvällen förhindrad att delta.

I går kväll spelade två tredjdelar av det irländska bandet O’Grejdi Nua på Svenska Kyrkans församlingsgård i Umeå.

Än om jag i allra högsta grad är en "part i målet", vill jag påstå att det var ett av deras allra bästa framträdanden. Det berodde nog en hel del på att den publik, som de hade och som hela tiden tycktes lyssna koncentrerat.

Fiddler’s Green sägs enligt myten vara alla sjöfarares, inklusive fiskarnas himmel, alltså de som fångar fiskar… Var döda fiskar hamnar sedan de dött känner jag inte till 🙂

I ett par inlägg har jag ställt frågan i vad mån Rastad har politikerna med sig i frågan om fotoförbudet. Svar på den frågan har hittills saknats i VK:s rapportering.

I går ringde jag VK och undrade varför man inte tagit reda på vad politikerna tycker. Nu inbillar jag mig att det samtalet är orsaken till att man i dag till sist skriver om politikernas inställning.

Tydligen finns det inget politiskt beslut som stödjer Rastads fotoförbud. Av VK:s artikel kan man tydligt utläsa, att politikerna inte anser att det är en fråga som skall behandlas politiskt – inte än åtminstonde tycker Olle Edblom, som är Centerpartiets gruppledare.

Att ett beslut om fotoförbud, som enligt en samlad mediauppfattning alllvarligt hindrar våra olika media att via reportage granska en så viktig offentligverksamhet som sjuvården, inte skulle vara av politisk dignitet är märkligt. Om den nu är av en så stor betydelse för media, borde den tveklöst vara politiskt förankrad.

Artikeln är märklig på ett sätt. I den finns en bild av Peter Olofsson (S). Han i sin egenskap av företrädare för majoriteten har inte getts tillfälle att ge sin syn på förbudet. Av artikeln framgår bara att en annan landstingspolitiker ställt fyra frågor till honom, varav en är just den om ärendet skall behandlas politiskt!

Okritiska läsare av artikeln drar troligen automatisk den slutsatsen att fotoförbudet är sanktionerat av Socialdemokraterna. Och det är det kanske också. VK-artikeln ger inget svar på den för många så viktiga frågan.

Nu har äldreminister Maria Larsson (KD) meddelat vad hon tycker om misskötta äldreboenden.

Hon säger att det är "Oacceptabelt att missköta äldreboenden" och att det gäller såväl privata sådana som kommunala.

Det låter väl fint att hon tycker så, eller hur? Men när hon säger sig inte acceptera misskötta äldreboenden kan man inte låta bli att undra, varför hon tror sig behöva säga det. Har hon verkligen ett sådant dåligt självförtroende, att hon misstänker att det finns folk som tror att tycker motsatsen?

Politiker och även andra säger inte så sällan saker som är rena självklarheter och som samtidigt sprider ett löjets skimmer över den som på fullt allvar meddelar rena självklarheter.

Hon har sagt mer också och behöver sägas och även förstås åtgärdas. Caremas trixande för att slippa undan skatt i Sverige tycker hon också är oacceptabelt. Självklart är även det, även om den sittande regeringen hittills inte gjort något åt det.

Vårt landstings högste tjänsteman heter Jonas Rastad. Han väckte viss uppmärksamhet, när han för inte så länge sedan anställdes.

Många tyckte då att hans lön och övriga anställningsförmåner var alldeles uppåt väggarna för väl tilltagna. Själv blev han bara förbannad, när en reporter vid ett tillfälle kom in på just den frågan.

Kort tid efter anställningen fick han möjlighet att i media presentera sig. Det var mycket han tänkte göra och den viktigaste biten var att han med tuffa åtgärder tänkte få ordning på landstingets ekonomi. Där han inte lyckats särskilt bra så vitt jag kan förstå.

Sedan har det varit tämligen tyst kring honom och hans välbetalda jobb hos Västerbottens Läns Landsting.

Men så kommer detta med fotograferingsförbudet. Där han kraftfullt åstadkommit något som väckt uppmärksamhet.

Vad har i övrigt åstadkommit? Jag är kanske inte ensam som undrar över det.

I Publicistklubbens möte i går deltog landstingsdirektören Jonas Rastad. Där försvarade han förbudet och tyckte bl.a. att media gjort en för stor sak av frågan.

För mig, som anser mig vara en tämligen normal företrädare för allmänheten, är medias möjligheter att göra sitt jobb på ett avgörande sätt sammankopplat med vad man förväntar sig skall gälla i ett demokratiskt samhälle.

Jag har tagit upp frågan i ett tidigare blogginlägg och gör det än en gång. Är ändå inte frågan om fotograferingsförbudet också en politisk fråga? Stöder landstingtets politiska majoritet också Rastad inställning i frågan?

Det förvånar mig att media inte tagit reda på hur politikerna ser på förbudet. Kanske har man man gjort det och det gått mig förbi.

Förbudet kan ju inte ha ett sådan juridiskt status att den som bryter mot det måste räkna med straff. Vad händer om jag går in på NUS och tar några bilder i smyg och sedan visar dem här på VK-bloggen? Och vad händer om Rastad själv skulle se mig ta bilderna? Tar han då kameran ifrån mig eller kräver han att jag skall "deleta" bilderna under hans överinseende?