Ingen människa torde gilla att bli betraktad som dum. Detta gäller förstås även mig. Men allteftersom mängden av politisk agitation och politiska konstateranden ökar i media och även i VK-bloggen, undrar jag ibland om jag ändå inte är litet dum ändå.

Ingen människa torde heller utan vidare själv betrakta sig själv som dum. Även detta gäller också mig. Jag är långt ifrån särskilt djupt insatt i de politiska frågorna och sammanhangen. Då och då känner jag mig ändå tvärtom tämligen klarsynt och ganska duktig på att se vad jag menar är den sanna bakrunden till vissa politiska breslut.

Men samtidigt läser och hör jag hur motståndare till mitt parti välartikulerat och med hundraprocentig övertygelse i rösten gång på gång förklarar hur illa det skulle bli i landet, om ett regeringsskifte skulle bli följden av kommande val. Då undrar jag om jag helt enkelt är för dum för att förstå de stora frågor som diskuteras.

Inte blir det bättre av att attackerna på de rödgröna kommer från personer från regeringspartierna, som jag har det allra största förtroende för. Personer som jag vet både är allmänt väl insatta i samhällsfrågorna och som jag dessutom verkligen tror bara vill landets bästa.

I kväll skall jag på TV titta på debatten mellan statsministerna och Mona Sahlin. Om jag lyssnar på statsministerna argumenterande och attacker på de rödgröna utan att förstå vad han menar. Är det då ett tecken på att jag är dum eller är det i stället ett tecken på motsatsen, d.v.s. att jag är för smart för att tro på vad han säger?

Jag har här kort försökt beskriva ett dilemma för mig, d.v.s. när kloka människor i politiken med sina argument vill få mig och andra att förstå faran med ett regeringsskifte, utan att förstå vari faran ligger.

Min fru, amerikanskan (hennes nationalitet torde vara bekant för de flesta här), berättade en sak i dag som gav mig ämnet för ett blogginlägg.

När hon och hennes förre man köpte ett hus i Michigan, fanns varken spis, kylskåp eller tvättmaskin i huset. En pressad ekonomi orsakad av husköpet tillät dem inte att direkt köpa de saknade vitvarorna. Mat fick hon laga i en slags elsansluten stekpanna. Det var vinter, varför kallgaraget fick tjäna som kylskåp. Tvätten klarades av på de olika offentliga tvättinrättningar som det finns relativt gott om i USA.

Varför saknades då dessa saker i huset? Det berodde helt enkelt på att man gör så i USA. Säljer man sitt hur tar man med sig spis, kyl och tvättmaskin. Om man inte gör det, måste man köpa nytt till det nya hus man eventuellt köper.

Om man däremot flyttar till en hyreslägenhet, vet man att där finns såväl spis som kyl och tvättmaskin. I dessa fall säljer man vitvarorna till den nye ägaren, vilket inte alltid är så lätt, eftersom han mycket väl kan ha tagit sig sina gamla från sitt förra hus.

I morgon åker jag till Umeå för at köpa en torktumlare till ett hus som skall säljas och där torktumlaren har lagt. Tänk så olika vi tänker i detta land jämfört med USA, eller i vart jämfört med Michigan!

I går tog en annan av komunens gode män kontakt med mig. Hon bad om hjälp i ett visst avseende och jag kunde som vanligt inte säga nej till den som ber mig om hjälp.

Det slog mig under samtalets gång, att det nog skulle vara bra om vi som gode män kunde utveckla ett visst samarbete. Även om vi har en överförmyndare som alltid ger det stöd och den hjälp vi kan behöva då och då, så finns tillfällen då hon inte kan ställa upp.

I Umeå finns det en förening för gode män har jag hört. I Vännäs finns ingenting sådant. Jag tror att den skulle behövas, men eftersom jag samtidigt inte är en föreningsmänniska, är jag inte beredd att ta initiativ till att bilda en sådan förening. Men som sagt, så tror jag att den skulle vara bra att ha.

Jag tror att det finns bortåt 100 godemän i kommunen. Själv känner jag bara till en handfull av dem.

En artikel i dagen VK berättar om hur de äldre i Vännäs kommuns äldreboenden "i onödan" drabbas av en extra kostnad, när de vaccineras mot säsongsinfluensan. Jag menar att avgiften drabbar dem alldeles i onödan och att en enkel rutinförndring är på sin plats.

För en tid sedan fick jag en räkning från landstinget på en sådan vaccination. Den avsåg en av mina huvudmän, alltså en som jag är god man för. Först trodde jag att det var den influensavaccin, som ju skulle vara gratis för alla. I ett samtal till vederbörandes boende fick jag veta vad det var för vaccination och att den inte gick att betala kontant. En faktureringsavgift på 50 kronor var alltså oundviklig.

Med det nöjde jag mig och betalade räkningen. Dagens artikel ger mig anledning till några funderingar.

Av artikeln framgår att det är kommunens sjuksköterskor som ger injektionerna. Men vad är det som hindrar, att de tar emot den summa som injektionen kostar och sedan betalar in den i klump till landstinget? Även om den hanteringen inte normalt ingår i sjuksköterskornas uppgifter, så borde de ändå kunna ta på sig denna "ickemedicinksa" uppgift.

Av vad jag förstår av artikeln, torde en faktura på de uttagna vaccinationsdoserna skickas till kommunen från vårdcentralen/landstinget. På liknande sätt i samband med att de givna injektionerna journalförs måste det vara möjligt att till kommunen fakturera hela beloppet mot endast EN faktureringsavgift på 50 kronor i stället som nu ta in 160 x 50 kronor i faktureringsavgifter.

Nog känns det som om det är på plats att göra denna enkla rutinförändring i stället för att "drabba" varje pensionär med en extra utgift på 50 kronor.

En minst lika viktig fråga är vem det är som bestämt att de olika pensionärerna verkligen skall ha en vaccination. Alla torde knappast vara i stånd att ta ställnintg till den frågan själva.

Jag kommer just nu hem från en visning av byns missionshus.

Tänk att ett möte med två obekanta människor kan vara så upplyftande! Antagligen är det helt fel att blanda in känslor som har med personkemi att göra, när man skall uppträda som "professionell" husmäklare.

Så därför uppmannar jag härmed mig själv att bortse från sådana känslor och i stället överlåta viktiga beslut i sammanhanget till till missionshusets ägare.

Så är då avskedets stund kommen. Förr eller senare insåg jag att det var oundvikligt. Nu går det inte skjuta upp längre.

Motvilligt har jag nu lastat min käre gamla HP-laserfärgskrivare i bilen för att förpassa den till Starrbergets avfallsanläggning. Under fyra år tjänade den mig troget och trots ett och annat "paper jam" blev vi väldigt goda vänner. Många kloka saker har vi tillsammans satt på papper.

Det kändes alldeles för grymt att så där bara direkt skilja sig från den, när den för ett par år sedan inte ville tjäna mig längre. I källaren har den stått sedan dess men nu är den som sagt på väg till förgängelsen.

I dag invigs det nya äldreboendet i Vännäsby, som av namnet tydligen är litet mer än bara ett boende. Vännäsby Äldrecenter kallas det nämligen.

Som god man för några som snart flyttar dit har jag redan på egen hand tittat runt en aning och då förstås imponerats av vad jag sett. I dag skall jag dit för att ta del vad som kommunen och byggmästaren har att berätta om anläggningen.

På tomten fanns i många år ålderdomshemmet Vängården. Där arbetade jag i ca 22 år. Vängården hade till en början rum för 65 boende. Alla fick då nöja sig med gemensam dusch och toalett ute i korridoren. För ca 30 år (!) sedan gjordes en genomgripande ombyggnad. Då slog i stort sett två rum ihop till ett. Varje rum fick sitt eget dusch- och toalettrum samt ett eget litet minikök. Alla upplevde till en början den nya standarden som det bästa man kunde tänka sig. Efter ombyggnaden fanns det bara plats för 28 boende. Till detta tillkom ytterligare plats för ett 30-tal boende i det nybyggda servicehuset.

Den svaga punkten var dock de alldeles för trånga badrummen. Som jag minns det var de orsaken till att man redan för flera år sedan började prata om någonting helt nytt.

Nu står det nya boendet där och inflyttningen börjar redan till veckan. Direkt jag såg att rummen hade bredbandsuttag kände jag att jag faktiskt skulle kunna flytta dit. Dock inbillar jag mig att kriteriet för att platsa där nog innebär att jag inte längre kan använda dator.

Jag undrar förresten om namnet Vängården kördes bort tillsammans med resterna av det rivna ålderdomshemmet, eller om det på något vis officiellt kommer att leva kvar. Jag undrar också om begreppen ålderdomshem respektive servicehus inte längre existerar i den officiella terminologin.

I dagens VK på sidan två visar tecknaren Niklas Eriksson att han är en av de många som tvivlar på styrkan i Guds allsmäktighet.

Jag tänkte först scanna bilden och lägga in den här, men är för osäker på reglerna kring upphovsrätten för att våga göra det.

De få orden som sägs i pratbubblorna träffar verkligen mitt i prick enligt min – och miljoner andra människors – syn på saken.

Magnus Liljeström från Vännäs (?) påminner mig i en kommentar om svårigheterna kring frågan om Guds allsmäktighet genom att hänvisa till vad den kristne författaren Lactanius på 300-talet formulerade om frågan om vad Gud vill och kan på ett mycket tydligt vis.

"Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det men vill inte. Eller så varken kan eller vill han.

Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud.

Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?"

(Teodicéproblemet (av franska théodicée, ytterst av grekiska θεός, Gud, och δίκη díkē, ’rättvisa’) behandlar problemet med att förklara Guds existens när det finns ondska och lidande.)