Centern i Vännäs inbjöd till ett öppet möte om skolpolitik. Jag var en som antog inbjudan.

Jag vill helt kort sammanfatta mina intryck från mötet. Det var onekligen givande att dels lyssna på Centerns skolpolitiska talesperson Ulrika Carlsson och även på frågor och korta anföranden från våra lokala politiker.

Snart övergick som väntat mötet att handla om den aktuella frågan om skolnedläggningar i kommunen. Många kloka inlägg handlade, också det som väntat, om vilka värden som vår landsbygd i olika avseende skulle förlora om skolorna läggs ner.

Farhågor om vad detta t.ex. skulle medföra för såväl minskad inflyttning som ökad flyttning från kommunen togs upp av flera mötesdeltagare. Man menade att kommunen därigenom skulle förlora mer genom de därigenom minskade inkomsterna än vad den eventuellt skulle spara på nedläggningarna.

En av mötesdeltagarna, en av Centerpartiets starka skolpolitiker, levererade nog ändå kvällens mest anmärkningsvärda påståenden. Så anmärkningsvärda var de att jag av hänsyn till honom behåller hans namn för mig själv

Han påstod nämligen bestämt att kommunens majoritet inte alls var ute efter spareffekten med skolnedläggningar. I stället är man av rent ideologiska skäl ute efter landsbygden rent allmänt, menade han.

Han påstod också att majoriteten beställt och fått den tjänstemannautredning som innehållsmässigt gagnade majoritetens inställning till en stängning av byaskolorna.

Bortsett från dessa två synnerligen anmärkningsvärda påståenden, gav mig mötet en mängd nyttiga insikter om värdet med våra byaskolor.

Idag blev jag påkörd av en annan bil, men en otrolig tur gav ytterst begränsade skador.

Efter kort samtal med ett par Vännäsmoderater, gick jag direkt till min parkerade bil för att starta hemfärden. Försiktigt backade jag ut från parkeringsplatsen, när så en kraftig smäll fick mig att tror att jag ändå hade backat på någon. Jag hann t.o.m. tänka, att det var "fel" sida på bilen som tagit smällen. Den andra sidan har nämligen en skada sedan förut!

Utanför bilen stod en kvinna som direkt "erkände" att krocken var helt hennes fel. Och jag som trodde att det var mitt! Det visade sig att hon hade backat ut från sin parkeringsplats. Hennes dragkrok hade precis träffat mitt vänstra bakhjul och spräckt "navkapseln" – eller vad den nu heter.

Glad som jag blev över att skadan var så begränsad sade jag något i stil med att "det här bjuder jag på". Incidenten slutade att vi gav varandra en spontan kram och kunde sedan skiljas som om ingenting hade hänt.

I dag finns det ännu en insändare i VK med koppling till den eventuella nedläggningen av byaskolorna.

"Fam. Andersson" beskriver i den sin upplevelse av politisk mobbning. "Ledningen" skulle på sammanträdet dessutom både ha kränkt, indirekt hotat och nonchalerat dem som ville ha byaskolorna kvar, menar Fam. Andersson.

Det är naturligt oerhört tråkigt, när de som utnyttjar den fina möjligheten att vara med och lyssna när viktiga beslut diskuteras och fattas i kommunstyrelsen, uppfattar majoritens agerande på det sättet.

Jag var en av dem "fyllde salen till bredden". Med alla sinnen på helspänn och ett fräscht batteri i hörapparaten följde jag hela debatten. Frustration och besvikelse från delar av oppositionen gick inte att ta miste på. En aning pressad ordförande ledde sammanträdet i bästa demokratiska ordning.

Jag vägrar tro att jag, bara för att jag är Socialdemokrat, var så döv och blind att jag inte upplevde vare sig politisk mobbing, att någon blev kränkt eller nochalerad eller indirekt hotad.

Efter så allvarliga beskyllningar vore det faktiskt på sin plats att "Fam. Andersson" återkommer med några konkreta exempel på t.ex. vad de uppfattade som indireka hot. Om inte för annat så för att även jag i efterhand skall förstå vad som hände på sammanträdet.

I dagens VK finns en insändare undertecknad Roger Larsson, Hans Nygren, Ivan Lundberg och Birgit Fastevik. Den är märklig i ett avseende, tycker jag.

Missnöjet över att kommunstyrelsen  föreslår att byaskolorna skall läggas ner framgår med all önskvärd tydlighet av insändaren.

Lika tydlig är kritiken som riktas mot S och V, som ju utgör majoriteten i kommunstyrelsen.

Men varför nämner man inte också M, som ju den här gången var av samma uppfattning som S och V? Detta tecken på borgerlig hänsyn tolkar jag som om man helst vill mörka den omständigheten. Inget får störa folks föreställning om en enig opposition verkar det som.

Eller är det möjligen så att man inte vill störa Moderaterna, som kanske är i färd att ändra sig inför det avgörande beslutet i kommunfullmäktige?

Ytterligare en anledning är förstås att Moderaternas ställningstagande ju faktiskt i praktiken inte behövdes för att beslutet skulle bli vad det blev. Att det i stället blev något som gör att den övriga oppositionens argumenterande kan ifrågasättas, vill man naturligtvis inte påminna insändarläsarna om.

Efter nära två dygns bortovaro har nu katten Bamse återvänt till sitt hem på Pilgatan.

Enligt uppgift kom han hem genom samma källarfönster som han använde när han gav sig iväg.

Svårt är det nu att säkert avgöra om det var kattskålen med mat eller mattes lyckliga välkomnande som kändes bäst för Bamse.

Svårt är det också att spå om framtiden. Var utflykten och den förmodade utevistelsen dygnet runt trots allt så spännande för Bamse, att han kommer att vilja göra om den vid senare tillfälle? Eller har han kanske nu insett att det trots allt är bäst hemma i stugvärmen?

Sveriges finaste katt lämnade sin matte och husse i går. På bilden vilar han ut efter ha hjälpt min syster med korsordslösning.

Här görs ett försöka att hitta den via bloggen. Så här skriver matte om försvinnandet: 

En sak som gör det så lätt att tycka om Bamse är nu något av ett problem. Han är nämligen så extremt social och är inte det minsta rädd för främlingar.

Ni som eventuellt har sett katten och kanske rent av låtit den övernatta hos er, skynda er och ring det angivna telefonnumret.

Katrin Kielos försöker vinna en lunch med Stefan Löfven.

Må hon vinna den. Hon har mycket klokt att säga TILL HONOM. Följ länken och läs hennes kloka ord i dagens Aftonblad.

Det efterlängtade och lovordade pendeltåget Umeå – Vännäs är inte att lita.

I går afton var det inställt. En extrabuss sattes in men den lämnade inte passagerarna vid Vännäs by resecentrum, där jag satt i bilen och väntade, utan på Umevägen.

I kväll är det ordentligt försenat och helt säkert vet jag inte än, om jag skall hämta vid bussen eller vid tåget. Jag chansar på tåget men är beredd att få "kontraorder" via mobilen.

Två kvällar i rad alltså och inte får passagerarna veta, varför tåget inte går.

Under den just nu avslutade städningen, fanns gott om tid att tänka på annat än just städningen. Den går med automatik nämligen.

Det slog mig att jag bland allt annat som jag kan glädjas åt i mitt äktenskap också kan glädjas åt ett ha en fru som aldrig tjatar på mig. Därmed inte sagt att min förra fru gjorde det.

Ibland förstår jag inte hur hon kan låta bli. Ibland är det nästan så att det känns som om jag skulle behöva litet tjat. Även om jag sköter om den mesta städningen här hemma och faktiskt vill ha det hyfsat rent och snyggt omkring mig, så har jag en tendens att lämna saker framme. Jag ser dem men förmår mig inte alltid att lägga tillbaks dem, där det skall vara.

Jag är helt övertygad om att Peggy, min fru alltså, ser ett och annat som hon inte helt gillar. Men tro för den delen inte att hon tjatar på mig för det!

Samtidigt är det nog också så, att det uteblivna tjatet och tillsägelserna får mig att skärpa mig litet.

Det uteblivna tjatet är utan tvekan en av de hundra saker som gör att älskar min fru så mycket. Så därför, om det skulle vara någon tjatande fru som läser detta, tänkt på vinsten med att låta bli.

Av kända skäl är jag extra intresserad av USA. Befolkningssiffrorna t.ex. är intressanta.

Var 12:e sekund avlider en amerikan och var 15:e sekund ökar landets befolkning med en person. Detta har sin förklaring i migrationen.

Detta och mycket mer finns att läsa på USAs "SCB-sida"