Under mitt grävande i en låda med gamla tidningsurklipp fann jag något som jag nästan har glömt. Nu vill jag berätta om det.

Efter tre år som ledamot i kulturnämnden, tyckte mitt parti (S), att jag borde kunna göra en insats i sociala centralnämnden. Jag nominerades till uppdraget och valdes senare av kommunfullmäktige.

Detta fick en fick en vännäsbybo att överklaga beslutet till länsstyrelsen, sannolikt med stöd av socialchefen som inte gillade mig särskilt mycket. Ingen av dem finns kvar i livet i dag.

Länsstyrelsen fann att min anställning som föreståndare för ålderdomshemmet Vängården innebar att jag var "verkschef" (!) och att jag då inte också kunde vara ledamot i den nämnd under vilket "verket" ifråga låg. Kommunfullmäktiges val av mig upphävdes av det skälet.

En annan vännäsbybo överklagade i sin tur länsstyrelsens beslut till regeringsrätten. Regeringsrätten upphävde  länsstyrelsens beslut, d.v.s. fastslog kommunfullmäktiges beslut om valet av mig. Valet av mig stred vare sig mot lagen om social centralnämnd eller mot kommunallagen. Jag var inte alls att betrakta som en icke valbar verkschef.

Framför mig hade jag därmed 12 år som ledamot i nämnden och dess arbetsutskott. Om jag gjorde någon nytta där, kanske kan diskuteras. Jag minns i vart fall de åren som mycket stimulerande värdefulla tack vare den insikt de gav mig i alla de sociala problem som en kommun hade redan på den tiden.

Hur blev det då med jävsfrågan?, undrar kanske någon. Jag minns faktiskt en enda gång, när jag behövde lämna sammanträden med tanke på jävsproblematiken.

I går röstade Jan Nilsson (m) utifrån sin övertygelse på vänstermajoritetens förslag om byskolorna.

Det fick mig att tänka på hans pappa, riksdagsmannen Tore Nilsson (M) som också lät sin övertygelse komma i första rummet.

1980 hade den borgerliga regeringen en rösts övervikt inför ett beslut om att bygga ett vattenkraftverk i Sölvbacka strömmar. Men se Torsten Nilsson ville bevara strömmarna och röstade som ensam borgerlig ledamot med oppositionen.

All heder åt de båda Nilsönerna. För mig är det lätt att se och även uppskatta de bådas principfasta och rakryggade handlande, även om den ene stödde oppositionen och den andre majoriteten. Linjen mellan blocken tycks för dem betyda mindre än övertygelsen om vad som är bäst för det som de av väljarna getts ansvar för.

I dag har jag suttit som åhörare till kommunstyrelsens sammanträde. Huvudärendet gällde ett förslag från arbetsutskotten om nedläggning av tre byaskolor.

Spontant vill jag utdela en ros till Vännäs kommuns barn- och utbildningschef, Tomas Åström. Han fick sin konsekvensutredning angående byaskolornas nedläggning närmast totalt sågad av oppositionsrådet Ulf Eriksson (C).

Utan synbara tecken på det obehag detta måste ha gett honom besvarade han lugnt och logiskt de frågor som oppositionsrådet ställde.

Jag har f.ö. Caldrig, vare som kommunalpolitiker eller kommunaltjänsteman, upplevt en så förödande offentlig kritik från en politiker mot en tjänstemannaprodukt. Varken ärendet eller centerpartisten ifråga vann det minsta på det häftiga angreppet på utredningen.

"AC" stod de förstås på "min" polisbil

Av någon oförklarig anledning dök en minne upp från en händelse i tidig tonårstid. Den vill jag gärna delge mina flitiga läsare.

Polisen stoppade mig en kväll i Umeå. Anledningen var att den cykel jag använde, som f.ö. var min mammas, saknade lyse. Den saknade växlar med för den delen.

Jag kände mig inte speciellt kriminell trots att jag förstås bröt mot någon någon lag eller föreskrift. Poliserna ville ha mitt namn och min adress och det fick de naturligtvis även om jag då inte riktigt förstod varför. Så långt kändes allt bra även om jag oroade mig över böter, som i så fall skulle drabba far och mor.

Men när man så ville få mig att ange namn och adress en andra gång, trots att jag tydligt såg att den ena polisen hade noterat uppgifterna när jag först lämnade dem, vägrade jag att upprepa dem. I dag inser att det inte bara var en barnlig handling från en trotsig tonåring.

Livet har nämligen fått mig att inse att få saker sårar mig så djupt som när någon ifrågasätter min ärlighet. Så var det nog också den gången för mer än 50 år sedan.

Hur gick det då?, undrar kanske någon. Jo, de undersysselsatta (?) poliserna bjöd mig och cykeln på gratis skjuts hem till Tallhedsvägen 10 på Västerhiske. Därmed fick de bevis på att min adressuppgift stämde. Samtidigt blev min mamma ordenligt uppskrämd av att se en polisbil komma hem med sonen.

 I går hade vi bestämt oss för att gå på bio i Vännäs och gjorde det också.

Eftersom vi också har bestämt att vår "sidetrip" i år skall gå till Springfield, Illinoise, där president Abraham Lincoln var verksam på sin tid, tänkte vi se just filmen Lincoln.

I sista minuten upptäckte vi att vi (läs jag) hade tagit fel helg, men vi åkte ändå till biografen i Vännäs. Där såg vi en riktigt spännande film, Flight, i vilken Washington spelade huvudrollen. Nu var det förstås inte president George Washington utan i stället den duktige skådespelaren Denzel Washington.

Washington har ju USAs första president och Lincoln den 16:e så kanske var det bäst att börja med honom.

Eftersom jag som pensionär inte kan låta bli att lägga mig i byaskolefrågan i Vännäs, den här gången liksom för 26 år sedan, vill jag nu utvidga min syn på saken.

Av vad jag erfarit, använder motståndarna till en eventuell nedläggning ord som "demokratihaveri" för att beskriva majoritetens hantering av frågan hittills. Jag kan förstås ana vad de menar med det, men därför inte också förstå hur de tänker.

Jag förstår däremot fullt ut, tror jag i alla fall, deras motiv till ett bevarande av skolorna. I det ingår såväl omtanken om sina barn som omtanken om byarnas fortlevnad. Därutöver finns säkert också andra förståeliga och fullt acceptabla skäl.

Den påstått bristande demokratiska handläggningen av frågan från majoritetens sida, torde vara det som nu verkar uppröra mest. Troligen tycker man, att förslaget till nedläggning skulle ha föregåtts av ett stort antal möten med berörda. "Berörda" skulle då vara föräldrar, barn, lärare, byaföreningar och så förstås och byborna själva.

På de mötena skulle politikerna utan minsta tvekan ha mött ett massivt motstånd. Där hade de också fått en mängd redan kända motargument presenterade för sig. Förslag på andra besparingar hade lika säkert uteblivit.

Ingen politiker torde vilja erkänna det, men möten i sådana här sammanhang ser väldigt "demoktratiska" ut, men är ändå inget annat än ren skendemokrati. Detta gäller förstås bara om politikerna med hjälp av sina tjänstemän både inom ekonomi och verksamhet verkligen har tänkt igenom saken innan ett förslag har formulerats.

Självklart tycker jag att det är både bra och riktigt att berörda nu gör allt för att få politikerna att inse hur "feltänkt" deras förslag om nedläggning är.

Men att samtidigt påstå att ett eventuellt beslut kommer att vara grundat på brister i den demokratiska processen, borde inte komma från människor med lång politisk erfarenhet.

En 26 år gammal insändare i VF från förra gången då debattens vågor gick höga om Brånsskolans framtid

För min del är jag i dag lika förvånad över hur skolbevararna ser på begreppet demokrati. Jag hoppas att någon orkar läsa den gamla insändare just ur den aspekten.

Naturligtvis ser jag som Brånsbo helst att Brånsskolan blir kvar. Men eftersom vi (= en majoritet av kommunens röstande) i bästa demokratiska ordning valt dem som som skall styra och ta ansvar för vår kommuns totala verksamhet, väljer jag att lita på att de handhar även denna fråga på bästa sätt.

Jag har f.ö. noterat att ingen bemötte min insändare daterad 861106. Möjligen berodde det på att det nog var svårt att bemöta just det jag skrev om demokrati.

Mitt intresse för Moderaternas göranden och låtanden får mig att göra detta inlägg.

Tobias Billström, för mig lika med Moderaterna, säger offentligt något med innebörden att volymen invandrare bör minskas.

Fredrik Reinfeldt, också han Moderat som bekant, säger offentligt att detta inte alls är något som Moderaterna tänker sig. Samtidigt kryddar han det klargörandet med en mängd positiva saker som invandrarna medför för vårt land. Deras röster vill han naturligtvis få i det kommande valet.

Jag undrar, och kanske fler med mig, vilken av följande förklaringar till statsministerns "tillrättaläggande" som är den rätta:

1. Den unge ministern gick tanklöst ut med en alldeles egen idé utan stöd i Moderaternas partiprogram.

2. Han gick ut med fullt stöd i partiets politik, som fram till dess inte varit helt offentlig.

3. Billström hade statsministerns stöd för tanken, innan han sade det han gjorde om volymbegränsningen.

Reinfeldt insåg tämligen omgående hur farligt nära Sverigedemokraternas syn på frågan och Billströms (Moderaternas?) faktiskt är. Och då fanns inget annat att göra än att en s.k. pudel, för partiets del eller var det bara för Billströms del?

Jag följer inte allt som skrivs och sägs om detta, men mitt intryck är att media nog tycker litet synd om Billström och kanske rent av om hela hans parti. Jag har t.ex. inte läst eller sett en enda intervju med Billström efter Reinfeldts korrigering av vad Moderaterna tycker i den aktuella frågan.

Statsministern är i högform skriver Edward Riedl i ett blogginlägg.

Han har naturligtvis bättre möjligheter än jag har att bedöma statsministerns form. Jag kan ju bara läsa tidningar och titta på TV.

Häromdagen såg jag en TV-intervju med Reinfeldt. Där tog han avstånd från vad hans egen minister Billström sagt om att begränsa volymen på invandringen.

Kanske skall man tolka den insatsen som ett bevis på hans goda form. Den som som såg inslaget fick dock knappast intrycket av en person i högform. Hans lätt rodnande ansikte med tecken på lätt svettning tydde på annat.

I går hade vi en stor, som jag dessvärre helt glömde att fira 🙂

Då var det nämligen SEMIKOLONETS dag. Jag får väl fira den i dag i stället.