Vad gör de måntro med all osålda limpor?

Det är inte alltid så lätt att veta, vad som egentligen mänskliga behov och vad som tillverkningsindustrins och handelns behov av att tjäna pengar.

Behövs det verkligen ett 50-tal olika limpor för att vi skall få våra behov av just det livsmedlet tillgodosett? På den här affären finns ca 160 hyllmeter med limpor.

Detta enorma utbud gör det bara svårare att välja för en genomsnittskund, antar jag. Inte blir det lättare av att man som vi fortfarande försöker hålla oss till en lågkolhydratkost. Det borde förstås vara lätt för oss, eftersom vi ju egentligen skall avhålla oss helt från bröd. Vi fuskar dagligen vad gäller kolhydratintag.

En höjdpunkt under besöket på amishaktionen var utan tvekan mötet med dessa förtjusande barn som så villigt ställde upp inför kameran.

Och jag som alltid tyckt om småflickor, något som nu inte får missförstås, gladdes verkligen av dessa flickors spontana uppträdande inför oss främlingar från ett land som de förmodligen inte alls kände till.

Faktiskt var det flicka i 14-15-årsåldern som delade ut mat, som nog aldrig hade hört talas om Sverige. Åtminstone skakade hon bara frågande på huvudet, när jag sa att vi bor i Sverige.

En Hudsonbil i väntan på restauration

Mitt förstaval för gårdagen var att få göra ett besök i Hostetler’s bilmuseum i Shipshewana mitt amishområdet.

Muséet påstås ha världens största samling av Hudsonbilar och många var det verkligen. Alla stod de där med skinande lacker och allting "original" förstås. Jag är på intet sätt bilkunnig eller tekniskt kunnig, men tycker ändå om att se bilar från svunna tider och då inte bara ur min tekniskt okunniga perspektiv.

Det visade sig att både jag och Peggy såg på dem ur en mer social aspekt. Vilka var de som ägde dem en gång i tiden? Vilken roll spelade de för dem i deras sociala roll i samhället? Vilka samtal – kärleksfulla, grälande och andra hade dessa bilar fått "lyssna" till?

Några såg ut som de gangsterbilar vi är vana att se i gamla amerikanska filmer. Hade de måntro också använts av gangsters? Massor av liknande tankar gjorde besöket mycket givande för oss båda. Och jag var förstås särskilt glad, som släpptes in en dollar billigare än Peggy på grund av mitt status som "senior citizense".

Som på alla liknande muséer fanns ett rostigt, och faktiskt också ruttet, vrak av en modell som visade hur de kan se utan, innan de tas omhand för restaurering. Mycket trä ingick i bilmodellen, så att prata om "rutten" är alltså inte helt fel. Alla som är inne "veteranbilsrenoveringsgänget" blir förstås inte särskilt imponerade över bilderna "före" och "efter", men det blev vi.

Samma modell efter restaurering

Du då, Lisbeth från Robertsfors? Litet impad måste väl även du bli av sådana här totala förvanlingar, eller hur?

En tidning här har gjort en snabbundersökning av de mest vanliga klagomål som restauranggäster har i Michigan. Den kan inte sägas vara särskilt vetenskaplig, men intressant för oss i ett visst avseende.

Det man klagar på är inte det som man kanske borde kunna vänta sig, nämligen dåligt tillagad mat, dålig service, högt pris och sådana saker. I stället är man missnöjd med andra saker och f.ö. precis de saker som Peggy och jag brukar notera med visst missnöje men docj behåller för oss själva.

Här listas de fem främsta klagomålen:

1. Att servitriserna så ofta säger: "How are you GUYS" eller "Are you GUYS ready to order?" Så säger det alltså även om någon eller några i sällskapet inte män eller killar.

2. När man betalar kontant och servitrisen frågan om man behöver växel med förhoppningen att man då alltid skall låta hela växeln få utgöra dricks till servitrisen. I stället blir det kanske motsatsen.

3. När man allt för tidigt får notan framburen till bordet, något som tas som ett tecken på att de vill att man skall skynda på så att bordet blir ledigt för nästa grupp gäster.

4. När man använder samma trasa för att torka bordet och sedan stolen som gästen suttit på.

5. För hög musik i lokalen.

Peggy noterade f.ö. i går på det ställe vi åt lunch, att man bröt mot fyra av dessa punkter.

Här syns en av flera rader parkerade "buggies".

… och här en annan

Det vi upplevde vid den amishaktion som jag nämnde om i  mitt förra inlägg definitivt "made our day". Jag måste få berätta mer.

Vi hamnade alltså mitt inne i en aktion, där deltagarna till nära 100 % var Amish. Aktionen hölls som ett led i en penninginsamling till ett kommande skolbygge. Rikligt med mat serverades, där man själv bestämde hur mycket man ville bidra med, d.v.s. betala för den rikliga mat som serverades. Jag känner mig faktiskt riktigt nöjd nu som den förmodligen ende brånsbo, som med några dollar bidragit till ett skolbygge för det i mitt tycke så sympatiska amishfolket.

Vi slog oss ner med vår matbricka och efter en stund vinkade vi till oss en söt liten pojke, som nog var en av de allra mest väluppfostrade åttaåringar som jag någonsin mött. Han svarade snällt på all våra frågor, som vi försökte hålla så allmänna som möjligt.

Hans jobb på farmen var att förse sju kalvar med mat. Han gick i en skola utanför hemmet i motsats till många Amishbarn som får sin utbildning i hemmet. Han kunde inte tala om hur många hästar det hade, vilket väl tyder på att det vara ganska många.

Inte förrän Peggy tackade honom för samtalet och sa att han nu kunde gå tillbaks till sina kompisar, lämnade han oss. Vi tolkade det som ett tecken på att han var van att lyda sina föräldrar och kanske också vuxna överhuvudtaget.

Enligt Peggy talade han engelska med en lätt brytning, något som inte jag uppfattade f.ö. Hemma talade man "German", sa han, men när jag ställde några enkla frågor på tyska, förstod han mig inte. Efter litet broschyrstudier vet vi nu, att det nog var "Pennsylvania dutch" som de pratade och som säkert påminner om tyska men utan att göra det nog mycket för att han skulle förstå mig.

Alla människor log vänligt emot oss och ingen tycktes mena att vi inte hade något där att göra. Området myllrade av barn i alla åldrar och de flesta av dem var barfota och klädda i rena och hemsydda kläder. Alla flickor, oberoende av ålder,  hade klänningar och de vita små mössorna på huvudet.

Flickorna som så villigt poserade för såväl stillbilder som en filmsnutt på studsmattan, vinkade alla glatt åt oss, när vi lämnade området i vår bil.

Inte minst imponerad var vi av buggieparkeringen med den stora mängden de besökandes ekipage ordnat uppställa i rader med hästarna lungt väntande på sina ägare för en sannolikt ganska sen hemfärd. Där pratade vi också med att par småpojkar som hade som uppgift att se till sin familjs häst och vagn. Deras helt öppna sätt mot oss främlingar imponerade också på mig.

Det har helt OK att fotografera dessa flickor, alla i hemsydda klänningar och med den obligatoriska mössan på, precis som den som deras mammor bar. Deras förtjusning gick inte att missta sig på. Den blev än större, när de fick se den korta filmsnutt jag tog av dem.

Vår dagtripp till Shipshewana i Indiana slutade lika oväntad som succeartat för vår del. En av våra planer var att få litet inblick i den anabaptistiska gruppen som kallas Amish.

Gruppen omfattar drygt 227 000 människor som bor främst i Pennsylvania, Ohio, Indiana och delar av Kanada. På grund av religiös förföljelse i Europa emigrerade de till USA på 1700-talet.

På min första resa till USA, såg jag några få av deras typiskahästdragna "buggies". Inne i Shipshewana såg vi idag betydligt fler av dessa och även flera människor som tillhörde Amish. Vi hade läst att de inte gillade att man fotograferar dem och tog naturligtvis hänsyn till det. Endast några bilder på avstånd tog vi av deras ovanliga hästdragna buggies.

Männen var lätta att känna igen genom sitt långa hakskägg, hatt och med hängslen uppburna byxor. Kvinnorna bar alla mörka kläder och en kokett vit mössa, vars knytband inte var knutna under hakan utan hängde fritt. Ingen av männen bar jeans och ingen av kvinnorna hade långbyxor. Alla deras var uppenbart hemsydda.

På hemväg valde vi en mindre väg, en typ av vägsträckning som man kallar "Heritage Trail", en mindre väg som gick ute på landsbygden genom "Amishland". Så upptäcker vi en skylt, som talar om att en aktion pågår och när vi kommer närmare ser vi bortåt 100-150 buggies parkerade. Alla hade en häst förspänd.

Vi kör in på området och parkerar bilen bland en 5-6 övriga "ickeamishanhängare". De får nämligen inte äga och köra bil.

Vad som hände senare, måste få bli ett annat inlägg. Det här är rredan för långt.

Olikt oss lämnar vi i dag ett påbörjat, nästan klart men inte helt avslutat arbete bakom oss och ger oss i väg på en dagstur till Indiana.

Vi har inget speciellt mål mer än att vi tänker åka till ett Amish-område och ett bilmuseum i närheten av det.

2 388 sidvisningar på tre dygn är rekord för mig.

Så många sidvisningar gör mig SÅ glad även om kommentarerna bara utgör 2-3 promille av antalet sidvisningar.

Den som ser bilden av några av träden på vår tomt, inser lätt mängden av löv som skall tas om hand varje gång vi kommer hit.

Här tömmer jag en av de många lövsäckarna ute i skogen helt lagligt hoppas jag Jag tycker definitivt mer om bladen på våra träd, så länge de stannar där och är blad. Löv på marken kan förstås också vara vackra men som bekant mycket jobbiga att ta hand om.

Allt vackert att njuta av kostar inte pengar.

Den här blomman slog i dag ut i vår trädgård, en trädgård som fortfarande har rester kvar av Peggys flitige pappa.

Nog ser väl alla vad det är för blomma?