Det här viktiga meddelandet fick jag som e-post i dag. Det är väl bäst att lämna in uppgifterns, så att jag inte förlorar mitt e-postkonto:

Det här meddelandet kommer från UPPGRADERA messaging center för alla Webmail ägare e-postkonto. Vi håller på att uppgradera vår databas och
e-postkonton centrum. Vi tar bort alla oanvända e-postkonto för att skapa utrymme för nya konton. För att förhindra att ditt konto från ett
funktionshinder, måste du uppdatera den.

Högsta Domstolen har ändrat sin syn på "självförvållat rus". Man menar där att man skall kunna få strafflindring, om berusningsgraden varit så stor att vederbörande inte haft något uppsåt med sin handling.

Är man bara för berusad av alkohol eller andra droger för att ha kunnat ha något uppsåt med sin brottsliga handling, och dessutom har problem med sitt missbruk, skall man få vård och inte straff. Det som hänt "i fyllan och villan", hur allvarligt det än må vara, skall alltså belönas med "straffrabatt".

Nog måste det väl föreligga ett gigantiskt pedagogiskt problem för vårt rättsväsende att få vanliga medborgare att förstå denna nya syn på missbrukare som begår våldsbrott och andra brott?

Finns det inte nu också en risk att människor med missbruksproblem i framtiden känner sig mindre omgärdade och begränsade sitt dagliga liv av de lagar som gäller fullt ut för oss andra?

Det är nog inte så dumt ändå med nämndemän som inte är jurister utan "vanliga" medborgare med sunt bondförnuft. Troligen kommer det att bli svårt för dem, trots det bondförstånd de alla besitter, att förstå (och förstås även följa) det som nu de höga juristerna i Högsta Domstolen kommit fram till.

Efter att just ha avslutat ett roligt korrekturläsningsuppdrag, har jag kommit till en mindre hedrande insikt om mig själv. Jag tror mig nämligen ha funnit en tänkbar orsak till att jag gillar just den sortens uppgifter.

Jag hoppas förstås, att jag jag drar en helt felaktig slutsats, men jag kan inte helt befria mig från den. I alla år har jag gillat just korrekturläsning. Jag tror mig även ha haft en naturlig fallenhet för det, eftersom jag alltid "fastnar" när jag läser en text med skriv- eller stavfel i sig. Det samma gäller det som jag ser som ett grammatiskt fel i en text.

Hur det kommer det sig nu att jag alltid gillat detta med att kolla andras texter, har jag nu aningen motvilligt mer och mer börjat förstå. Tänk om det är så illa, att jag av någon osympatisk anledning helt enkelt gillar att hitta fel hos andra!

Särskilt förtjust i det är jag, när jag som tämligen lågutbildad och "olärd" hittar fel hos dem som både är högutbildade och "lärda".

Det skulle inte förvåna mig särskilt mycket, om det bland mina (o-)vänner och bekanta finns de som tycker att min nuvunna självkännedom är helt riktig.

Förmågan att korrekturläsa mina egna texter är dock inte särskilt god och det kanske beror på en annan lika dålig egenskap hos mig, nämligen den att inte kunna se fel hos mig själv.

Himla kul är det som sagt att korrekturläsa texter. Billig är jag också. Anlita mig den som törs!

På vår promenad i dag passerade vi några parkerade snöskotrar. En var av märket Ski-Doo och jag uttalade namnet högt av någon anledning.

Detta föranledde Peggy att uttala det på sitt amerikanska sätt och mig att fråga henne, vad hon trodde att namnet egentligen betyder.

Intressant nog berättade hon då att hon någonstans i sitt bakhuvud hade en betydelse av ordet. Hon trodde samtidigt att det inte används längre i USA. Enligt vad hon kunde erinra sig skulle ordet betyda "ge sig i väg snabbt eller bli tvingad att snabbt ge sig i väg".

Väl hemma gjorde jag en liten snabbsökning på internet utan att komma rätt. Peggy bad mig då göra en sökning på "23 Skidoo" och då fick jag en träff, som bekräftade vad hon sagt. Uttrycket härstammar ända från 1920-talet och används inte längre.

Om vad "23" står finns litet olika teorier. Den som verkar mest trolig är att just den sifferkombinationen användes i morsetelegraferandet och då stod just för "Stick".

Att snöskotermärket "Ski-Doo" kan ha blivit till med uttrycket "23 Skidoo" som förebild verkar inte helt osannolikt.

En välförtjänt ros till Hörcentralen vid NUS

Mitt aningen irriterade inlägg om Hörcentralens telefontider, har uppenbarligen uppfattats som den positiva kritik det var tänkt som.

Nyss ringde Hörcentralens avdelningschef i anledning av mitt blogginlägg. Hon yttryckte tacksamhet över det som jag hade påpekat och sade att man nu skulle förbättra det svar man får när man ringer dit på icke telefontid. Man skulle även se till att den informationen överensstämmer med den man får på Hörcentralens webbsida.

Hennes vänliga samtal och det sätt hon hade tagit till sig kritiken är väl värd en ros. Var så god – vad det nu är du heter. Det har jag förstås redan glömt.

Inte så lätt att se under normalt användande av trappan!

Ettusen kronor blev min belöning för dagens städning. Att tjäna så mycket för ca två timmars arbete och dessutom helt skattefritt och även utan bidrag via RUT, tycker jag är bra.

Under en dryg vecka har jag fått klara mig utan min hörapparat. Teckenspråk har gällt här hemma och otextade TV-program har jag tvingats avstå från.

Skämt åsido. Hörapparaten använder jag väldigt sällan, alltför sällan tycker en och annan närstående. Sist som jag verkligen saknade den var när vi såg filmen The Stig-Helmer Story. Några av replikerna missade jag med all säkerhet av just det skälet.

Nu har jag i alla fall beställt tid på Hörcentralen för att köpa mig en ny och den skulle överranskande nog bara kosta mig 1 000 kronor.

Den förbaskade apparaten har hela tiden legat gömd inomhus och alltså inte i någon av de stora snöhögarna utomhus. Säkert har både Peggy och jag passerat den ett 50-tal gånger eller mer utan att se den. Letat efter den har vi gjort på alla tänkbara och mindre tänkbara ställen dock utan framgång.

När jag så alldeles nyss torkade trappan ner till gillestugan i källarplanet, såg jag något som jag märkligt nog behövde några sekunder för att analysera. Där hängde den alltså och hade nog framgent fått göra det också, om inte jag den här gången hade varit litet extra noggrann med städningen.

Jag undrar om jag är ensam som inte tror på horoskop men som ändå inte kan låta bli att nicka instämmande över positiva egenskaper som man anses ha enligt horoskopet.

Det som står här stämmer väl till 100 % in på mig, eller hur. Att jag skulle älska lyx, är förstås ett grovt misstag.

Om man ringer hörcentralen på NUS på "fel" tid får man ett inspelat svar, som i många stycken är märkligt och ofullständigt.

Svaret man får meddelar något med innebörden att "telefontiden har gått ut och att den börjar igen 8:50". Den viktiga upplysningen om när den gick får man inte veta. Det beskedet behöver man ju för att inte än en gång ringa utanför telefontiden.

Ringer man strax efter 8:50, möts man även då av ett inspelat meddelande som säger när man kan bli uppringd, om den tid som föreslås för det passar en. Då ges man också en möjlighet att önska en annan tid. För att kunna göra det är det nödvändigt att veta när telefontiden upphört för dagen. Men det upplyses man alltså inte om.

Nog har man väl ändå en märklig uppfattning om vad som menas med just telefontid? För mig har det begreppet hittills betytt en tid, då man kan ringa en myndighet och få svar av en levande människa.

En senare kontroll på hörcentralens webbsida visade att telefontiden faktiskt inte börjar förrän 09:00. Där anges även när den slutar.

Detta påpekade jag för hörcentralen i går, men i dag på morgonen når man inte landstingets webbserver. Det är alltså inte möjligt att kolla, om man brytt sig om mitt påpekande.

En händelse vid datorn i morse fick mig än en gång att inse, hur beroende jag blivit av datorn eller snarare av internet.

Plötsligt tappade jag kontakten med internet. En snabbkoll med grannen gjorde mig inte lugnare, eftersom där fungerade allt perfekt. Med ens insåg jag att felet låg här hos oss.

En ytterligare telefonkontakt gav mig tipset, att det möjligen kan vara vår router, som håller på att lägga av. Det märkliga var dock, att det inte fungerade ens när jag gick förbi routern.

Nu har routern varit utan ström en timme och plötsligt fungerar allt igen. Jag antar trots allt att jag fått en första signal om att routern verkligen håller på att lägga av.

Men som sagt – jag har blivit alldeles för beroende av internet, både som ren förströelse som en nödvändig nyttighet. Det är alltså det, jag börjar se som nästan skrämmande. Jag misstänker att jag inte är ensam som ibland tänker samma tanke om sitt beroende av internet.

På väg från postlådan tillbaks till huset, hann jag läsa att Holmlund är skeptisk mot medborgarförslag. Jag såg med spänt intresse fram emot att senare få läsa hur han motiverade sin skepticism.

Efter att ha läst artiklen, kan jag konstatera att Holmlund bara konstaterade att det blev dyrt att tillåta sådana förslag, när allmänheten ju alltid kan ta upp sina frågor med sina partiföreträdare.

De flesta av förslagen tycks ej heller leda till något mer än dyra utredningskostnader. De skulle bara bero på att många av förslagen inte släpps fram till fullmäktige, enligt Moderaterna. Inget fel f.ö. tycker jag, om man man på ett tidigt skede stoppar de mest orealistiska förslagen.

Jag är ingen beundrare av Holmlund. Ändå tycker jag att han gör alldeles rätt, när han visar sig skeptisk mot tveksamma och dyrbara inslag som detta med medborgarförslag. Han vågar stå emot Moderaternas opportunistiska idéer om betydelsen av dem.