I förrgår besökte vi en AT&T-affär för att köpa kontantkort till Peggys lånade smartphone. Efter en hel del dividerande hit och dit, hade vi nästan bestämt oss för vilket "program" vi skulle köpa.

Ett alternativ var att för ytterligare 10 dollar få möjlighet att ringa inte bara "nationwide" utan även till 100 olika länder. Självklart frågade vi då, om Sverige fanns bland dessa 100 men efter en kortare utredning via "systemet" fick vi veta att Sverige tyvärr inte ingick.

Den märkbart genererade expediten lät oss samtidigt få veta att Nordkorea gjorde det! AT&T:s relation till Nordkorea är tydligen bättre än relationen till Sverige! Jag tror dock inte att USA:s föredrar Nordkorea före Sverige som kommunikationspartner.

Kommunikationen med Sverige klarar vi ju så bra med andra medel, e-mail, Skype, Facebook, Twitter m.fl. nymodigheter. Här har vi inte längre någon fast telefon utan litar helt på Peggys smartphone, som min syster så snällt lånat ut till henne.

Nu är jag så sugen på att skriva några inlägg här, men först måste jag hinna en bit till med målningen utomhus.

Huset syns i toppbilden och den som är riktigt intresserad av vad det är jag målar – och det torde väl alla vara – så är det den del av taket som sticker ut utanför husväggen. Den delen har förstås ett namn, som jag dock inte kan erinra mig vad det är.

Delen är svart och himla svårt att komma åt. Här finns två stegar. Den ena är för lång och den andra för kort. Nu målar jag med penseln fastskruvad på en käpp och det går faktiskt riktigt bra.

Nu är det dags för lunch i min ensamhet och den har just blivit klar i mikron. Rester från gårdagens smakliga middag är det jag skall äta.

Nästa inlägg skall handla om AT&A:s märkliga syn på Nordkorea och Sverige. Det låter väl spännande, eller hur?

Vi har ännu inte fått klart med internet i huset. Nu vill jag bara skicka en hälsning till alla mina ”läsare ”. Jag förstår hur ni alla måste längta efter mina djupsinniga och informativa inlägg, men vänta bara. I morgon onsdag kommer vi att ha vår uppkoppling klar från vår stationära dator.

”See ya.. ”

Som de flesta känner skyr den amerikanska vapenlobbyn (NRA) inga medel för att motarbeta alla kloka krafter som vill begränsa vapeninnehavet i USA.

Man hävdar att säkerheten i landet ökar ju fler det är som bär vapen. Jag menar ett vapen i handen på vem det vara månde mer är en riskfaktor än motsatsen.

Nyss hörde jag ett nytt argument för att alla bör bära vapen. Så här låter det på originalspråket:

" If Jesus had had a gun, he would still be alive today."

Så vitt jag vet har National Rifle Association, inte använt sig av det argumentet. Homer Simpson gjorde det i Simpsons i dag.

(Jag ber om ursäkt för mitt hädiska skämt om Jesus)

I går fick jag en kallelse till en huvudförhandling i tingsrätten. Den får mig verkligen att undra om inte tingsrätten har anledning att se över rutinerna för hur deras kallelser är formulerade.

Självklart vet jag vilket mål förhandlingen avser, eftersom den föranletts av en polisanmälan som jag har gjort. Speciella omständigheter i ärendet gör dock att jag inte förstår vad jag skulle ha att tillföra målet som vittne.

"Förhöret med Er gäller:", står det i kallelsen och borde ha gett svar på min undran. Man har t.o.m. på gammeldags sätt skrivit "er" med stor bokstav.

Men den enda upplysningen om vad förhöret gäller finns i följande stycke:

"Ersättning för att ni kommer
Om Ni förlorar arbetsinkomst eller har andra kostnader med anledning av förhöret, har Ni rätt till viss ersättning. Ni kan också få ett förskott. Se under upplysningar."

Jag skall alltså förhöras om de ersättningsanspråk jag har för att bli förhörd om just det!!

Jag ringde förstås till tingsrätten och fick prata med en jurist där. Om jag förstod honom rätt, fanns inte så mycket mer att göra för mig än att ringa åklagaren, som ju är den som vill ha mig som vittne vid förhandlingen.

Nyss ringde jag henne och får då veta att hon inte är anträffbar förrän på måndag. Då är jag i Michigan, USA, och har inte för avsikt att ringa henne.

Nu har jag hört tre av våra riksdagspartier motivera och försvara vinster i välfärden på ett synnerligen tveksamt sätt. Nu senast var det Annie Lööf i partiledardebatten.

Deras huvudargument – utöver det om värdet med konkurrens – låter så här:

Det är OK att tillåta skattebetalda vinster för de företag som bygger t.ex. ett sjuhus. Det beror på att dessa företag ägs av män och att de som jobbar med bygget också är män.

Men det är inte OK att tillåta skattebetalda vinster för dem som sedan skall arbeta på sjukhuset. Det i sin tur beror på att huvuddelen av dessa ju är kvinnor!

Man gör därmed frågan till en genusfråga trots den mycket haltande jämförelsen. De som arbetar på sjukhuset gör ju ingen vinst i egentlig mening. De får ju bara sin lön. De kapitalstarka ägarna gör det däremot.

Utan att kunna redovisa någon statistik vad gäller dessa ägares könstillhörighet, vågar jag ändå påstå att dessa till en klart övervägande del utgörs av män.

Jämförelsen haltar alltså och är lika strålande i sin brist på logik, som det är att jämföra äpplen med päron.

Motståndet mot vinster i välfärden har således inte ett dyft att göra med det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor. Dessvärre är det nog inte bara politiskt aktiva som fått för sig att det ändå är så.

Den 11 maj lämnar vi landet för vår årliga USA-vistelse. Spännande och lika trevligt kommer det att bli som de föregående 18 gångerna utgår jag ifrån.

Några gånger går vi på bio, när vi är där. Så här ser biljettpriserna ut, när vi går på bio i den närmaste lilla staden Coloma. Varför måste det vara så dyrt i Sverige, kan man undra.

Intressant för mig att gå på bio där är faktiskt att studera den övriga åskådarna, de flesta med en ganska stor "bucket" fylld med popcorn. Billigt är det som synes att få den påfylld. Vi avstår dock från popcorn och ser kanske därför inte ut som den lokalt förankrade publiken.

Kan någon säga vad detta är för något? Törs man deleta dem och går det överhuvudtaget? Jag tänker på hänglåset i mappikonen. Var och en av dem innehåller 4-6 mB.

Planeringen inför årets USA-resa har börjat så smått. En av de första åtgärderna ledde till en mindre chock för oss båda.

Ett par veckor före avresan är det Peggys uppgift att hos AT&T beställa telefon och Internet till vår hus i Michigan. Vi har funnit det vara bäst ur ekonomisk synpunkt att säga upp dessa två saker varje år.

Först försöker hon att göra beställningen online men efter ett par-tre försök som varje gång inte kunde bli "processed", ringde hon AT&T. Men inte heller då kunde hon göra sin beställning eftersom man inte kunde identifiera henne i sitt system. Hennes personnummer (social security number) hade en markering som betydde att hon hade något slags kreditproblem. Mer än så kunde man inte upplysa henne om.

Även om hon var säker på att hon inte har några obetalda skulder i USA, ligger det nu nära till hans att misstänka att det kan vara frågan om en identitetsstöld, eller "identity theft" som man säger på andra sidan Atlanten.

Peggy har nu ägnat åtskillig tid åt att läsa på internet och där funnit ett par ställen som hon skrivit till. Själv har hon kommit på att problemet kan hänga samman med att hon har flera adresser kopplade till sitt amerikanska personnummer och att det ka ha gjort myndigterna misstänksamma.

Den 11 maj landar vi på O’Hare och på måndag den 13 maj står ett besök på det speciella kontor som behandlar frågor kring personnummer överst på listan. Fram till dess får vi leva i ovisshet.

I går hörde det på radion och i dag läser jag det i VK. Landstinget har kommit på en strålande ide för att kunna behålla äldre, svårrekryterad och erfaren personal litet längre.

Man har nämligen insett att den lägre arbetsgivaravgiften som gäller för äldre bör komma dessa tillgodo, om de väljer att arbeta längre. Det "normala" har annars varit att arbetsgivaren i stället själv tjänat på detta. Dels har man fått behålla den anställde ytterligare en tid och dels har hen "kostat" mindre för arbetsgivaren i form av den lägre arbetsgivaravgiften.

Det tog förstås onödigt lång tid för landstinget att komma fram till detta, men bättre sent än aldrig. För några år sedan testade jag samma idé vid ett lönesamtal på min dåvarande chef, kommunchefen.

Han förstod absolut mitt motiv för att just beroende på den lägre arbetsgivaravgiften få ett extra utfall. Tanken på att det så också skulle bli var dock helt främmande för honom.

Det kunde förstås ha berott på att den lägre arbetsgivaravgiften var något som kommunchefen såg som en kompensation från staten för min förväntade lägre prestationsförmåga fr.o.m. den dag jag fyllde 65. Så kan man förstås också se det.