När jag läser DETTA om den orättvisa beskattningen av pensionärer, blir jag glad över att inte tjäna så mycket.

Hade min inkomst varit högre än vad den är, skulle jag jag förstås ha grämt mig mer över den jämförelsevis högre skatt som jag hade behövt betala. Alltid nått att glädja sig över.

Förmodligen kommer orättvisan i pensionärsbeskattningen att tas upp under valrörelsen och kanske t.o.m. med löften om att göra något åt den, men först när ”när ekonomin så tillåter”. Mer än så blir det säkerligen inte.

Nu ber jag om ursäkt för de dömande tankar jag haft i anledning av det du påståtts ha e-postat till en reporter. Jag är glad att jag vare sig spred den ”nyheten” eller skrev ett elakt blogginlägg om den.

E-brevet var alltså falskt och dess äkthet kontrollerades först i efterhand av Västerbottensnytt och det har man bett om ursäkt för. Vad annars kunde man göra där?

Men precis som en bloggare undrat så undrar jag också varför du inte direkt i intervjun kunde säga att det inte var du som hade skrivit det. I stället försökte du försvara det. Det är inte riktigt bra, om du inte har riktigt koll på vilka e-brev du har skrivit respektive inte skrivit.

Senare i dag åker jag till Umeå för att få en remiss som senare kommer att leda till just ”En kniv i ögat”.

När jag för två fick min nuvarande glasögon, fick jag veta att hade en antydan till grå starr i ena ögat. Den har nu utvecklats så att den nu besvärar mig en hel del. Feghet har fått mig att hela tiden skjuta upp det samtal som jag ringde i går. Nu känns det klart bättre, men att påstå att all oro för ingreppet är borta, skulle vara en lögn.

Inte minst har jag av min fru, som assisterat vid flera gråstarroperationer, lugnats genom beskedet att operationen nog är bland de allra enklaste man tänka sig. Andra har sagt detsamma. Jag har också klart för mig hur gott resultat av operationen jag kan vänta. Självklart har jag också via nätet tagit reda på hur den går till.

Men ändå… finns det något ställe på kroppen där man minst av allt vill att någon skall skära än just ögat? Det är den känslan som får mig att känna obehag inför ingreppet. Jag vet att jag troligen måste räkna med en rätt lång väntetid och det gör inte så mycket. Samtidigt skulle jag vilja få det snabbt undanstökat. Själva ingreppet tar visst ca 20 minuter. Väntetiden torde dock bli lång.

Nu ser jag fram emot massor av lugnande kommentar från läsare som själva blivit starropererade. Dem som det eventuellt gått illa för, ombedes vänligt men bestämt att behålla den erfarenheten för sig själv.

(Vad jag drabbats av kommer i journalen antagligen att benämnas ”cataractis senilis”. Senil eller gammal det är jag ju, men förhoppningsvis inte också ”senil” i den mening som många lägger i det ordet. Katarakt kommer f.ö. från det grekiska ordet ”katarrates” som betyder vattenfall. Någon upplevelse av vattenfall ger dock inte min linsgrumling.)

Litet ”konstig” är jag nog ändå. Umeås hundbajsproblem har nämligen fått mig att undra över benämningen på de anordningar som man tidigare kunde lägga det uppsamlade hundbajset i.

När jag skrev ett tidigare inlägg i ämnet, sökte jag ett lämpligt ord på dem men utan att hitta något. Senare har sett att man allmänt kallar dem för ”hundlatriner”.

Det fick mig i dag att på olika ställen slå upp just ordet ”latrin”. Vad jag då fann fick mig att förstå min svårighet att utan vidare kalla dem för hundlatriner.

Svenska Akademiens ordlista från 2006 har följande något märkliga betydelse av ordet: avträdesspillning.

Wikipedia säger att ordet står för mänsklig avföring eller system för att ta hand om mänsklig avföring.

Min gamla kära Illustrerad Svensk Ordbok menar att latrin är ett avträde, avträdesgrop eller en blandning av människans fasta eller flytande spillning.

För att utröna vad ordet egentligen kommer ifrån konsulterade jag Collins Contemporary Dictionary från 1959 eftersom eftersom där finns en förklaring till samtliga ord, när det gäller deras ursprung.

Där fick jag veta att ordet kommer från det latinska ordet ”latrina” som betyder ”bad”! Hur det med tiden har kommit att användas som det nu gör är förstås svårt att förstå.

Nu är det bara att konstatera att det inte finns något bra ord för ”hundbajsbehållarna”. Även i fortsättningen kommer det att kännas svårt för mig att kalla dem hundlatriner. Kanske bärt att helt lämna ämnet nu för mig.

Så fick han sig så till sist en knäpp på näsan den maktfullkomlige Lennart Holmlund.

Jag tänker förstås på den tillsägelse han fick av VK:s ansvarige utgivare att ta bort de regelvidriga kommentarerna på sin blogg. Det torde vara första gången som

Holmlund utan protester fogar sig efter tillsägelser från media – om det nu var utan protester förstås. Fortsättningen kanske vi får läsa om i hans kommande blogginlägg.

Det ”hemlösa” hudbajset i Umeå påminde mig om en händelse i USA för några år sedan. Det som först var riktigt olustigt blev riktigt lustigt till slut, för mig i vart fall.

Vi besökte några vänner och när vi gick runt i deras trädgård råkade jag trampa på något, som inte var särskilt lustigt att trampa på, nämligen en ordentlig hög som hunden i huset hade lämnat efter sig i det långa gräset.

Jag hade sandaler. Vid husväggen fanns en vattenslang och en slags borste, som jag tilläts använda för det behov av rengöring som hade uppstått. Efter en noggrann sådan med borste och rinnande vatten fanns inte längre något kvar av hundbajset – åtminstone inget man kunde se genom en okulärbesiktning.  Luktade på skosulan gjorde jag dock inte…

Efter det besöket åkte till andra bekanta. De bor i ett stort, fint hus och de hade vid tillfället tre katter. Skor tar man inte av sig när man hälsar på någon i USA. Sandalerna fick därför vara på.

Efter en stund kom husets katter fram till mig ivrigt nosande på min ena fot. Jag försökte avleda dem genom att vänligt småprata med dem, men foten var det enda som de var intresserade av. Värdfolket tittade roat på men troligen utan att kunna ana att det inte var jag som var intressant för katterna utan att det var de kvarvarande molekylerna av hundskiten som fångade deras intresse. De antog nog bara att jag var en stor kattälskare liksom de själva var. Katter lär ska känna på sig sådant sägs det ju.

Sens moral: Tro aldrig att du kan tvätta bort hundbajs så väl, att inte katter ändå kommer att känna ”doften” av det!

Håll ut även ni politiker i Umeå som nu funderar över hur ni skall kunna återinföra ordningen, när hundägare lätt kunde samla in och sedan lägga hundbajset i därför avsedda behållare.

Om några månader tar omvärldsstrategens provanställning slut. Då ges tillfälle att avbryta hennes anställning och det alldeles oberoende av hur duktig hon varit och hur många projekt hon påbörjat. Det finns ju fler omvärldsstrateger som kan ta över.

De ca 700 000 kronor per år som går till hennes lön torde med stor sannolikhet göra det möjligt att återinföra åtminstone några av de borttagna hundbajslådorna, om man nu inte sålt dessa på Blocket förstås.

Supervalåret 2014 har alltså inte bara EU-valet och valet till riksdag, landsting och kommun att börja fundera över utan också ett tredje. Detta tredje val är dock inget som vanliga väljare får delta i men däremot de som de valde i kommunalvalet för ca tre år sedan.

Valet jag syftar på är förstås valet mellan  att behålla den tredje omvärldsstrategen eller behålla ett Umeå, där hundägarna som tidigare lätt kan ta hand om sina hundars avföring.

Nu har Holmlund (?) tagit bort alla kommentarer under inlägget om drogliberalism.

Men varför tog han inte bara bort sina egna kommentarer till de kommentarer som han inte gillade? Hur som helst så tycks någon ha fått honom att ta sitt förnuft till fånga, även om han tydligen även fortsättningsvis inte är karl nog för att släppa fram negativa röster.

VK:s ansvarige utgivare Ingvar Näslund har nu i en kommentar till mitt blogginlägg slagit fast att Holmlund gör ”fel”, när han publicerar e-postadresser. Jag tror att det är fler än jag som är tacksam för det. Om Holmlund kommer att bry sig om det är förstås en helt annan sak.

Näslund konstaterar att det är bloggaren som bestämmer vad hen vill publicera – precis som Holmlund också sagt i en kommentar till någons kommentar.

Men för att förstå vad VK anser om att bloggkommenterares e-postadresser publiceras, måste man läsa Näslunds kommentar litet extra noga. Så här skriver han bl.a.:

”Det finns flera som felat genom åren och publicerat e-postadresser. Kanske även som Isak skriver har även du gjort det KG. Eller? Jag tror dock inte att det nödvändigtvis ligger illvilja bakom detta.”

Att publicera e-postadresser är alltså att fela. Holmlund gör alltså fel enligt VK, när han gör det.

Näslund passar samtidigt på att upprepa ”Isaks” påstående att även jag har gjort det. Han tror dock inte att det ligger någon illvilja bakom detta, men vem han syftar på är förstås oklart, d.v.s. på Holmlund eller på mig. Att jag skulle ha gjort med illvilja, kan jag omöjligen tänka mig. Jag skulle önska att Isak talar om när jag gjorde det.

Jag noterar att VK väljer att inte lägga sig i frågan som uppkommit genom Holmlunds agerande i sin blogg, nämligen om det är OK eller ej att avslöja den som valt att kommentera ett blogginlägg anonymt.

Anledningen därtill kan förstås vara att VK tycker att Holmlunds bloggbeteende i detta sammanhang är helt OK, något som jag inte vill tro. En annan anledning kan vara att VK sällan eller aldrig kommenterar blogginlägg.

Men tänk om orsaken till VK:s tystnad helt bara beror på att VK inte än en gång vill riskera att Holmlund skall beskylla tidningen och media i allmänhet för att vara lögnare!

Som bekant är det ju ett av Holmlunds andra ”briljanta” grepp, nämligen att beskylla media för att ljuga, så snart de tar upp något av Holmlunds märkliga och anmärkningsvärda utspel. Lögnen i det här fallet skulle ju t.ex. kunna vara att Holmlund ju bara lagt ut falska e-postadresser och ip-nummer, som inte är värt något när det gäller att avslöja en anonym kommentator. Den som påstår att han avslöjar den som vill vara anonym, är därför enligt hans mening en ren lögn.

Så slår det mig att VK kanske rent av är rädd att mista Holmlund som bloggare, något som jag inte heller vill tro. Att gå så långt som att stänga av honom från bloggandet, skulle ge rubriker i riksmedia. DET tror jag däremot att VK vill undvika och kanske också är litet rädd för.