Rankingslistan eller listan över de mest lästa inläggen stressar mig en aning. Jag har många läsare enligt statistiken men ändå…

Det skulle vara intressant att veta hur många dagliga läsare de har som varje dag återfinns hög på listan, men den uppgiften är förstås var och ens egen lilla hemlighet.

Förr gladde jag mig åt att jag hade många läsare och nu deppar jag nästan, när jag trots att jag har fler läsare nu ändå nästan aldrig finns på mestlästalistan.

Kanske rent av VK kan informera om hur många läsare man bör ha för att hamna på listan.

Blåbär är gott.

Livet är fullt av tillstånd, när det känns "både och". Jag är just nu inne i ett sådant.

Vårt käre barnbarn lämnar oss i morgon efter fem hela dagar hos oss. Hans närvaro har betytt så mycket för oss och hans tillgivenhet har värmt. Det intresse och den energi han visat för praktiskt taget allt vi hittat på har varit något alldeles extra. Ingenting tycks ha varit direkt tråkigt för honom.

Hans, som jag inbillar mig, välutvecklade verbala förmåga har gett oss många anledningar till skratt. Detta plus andra saker har förstås gett farfar en påminnelse om hur Linus far var i samma ålder.

Normalt för Linus är det numera att kalla Peggy för "farmor", samtidigt som han då och då påpekar att hans "riktiga" farmor är död. Det gläder oss båda att Linus så fullt ut har accepterat Peggy som sin farmor.

Underbara dagar har vi haft och saker har vi gjort, som vi knappast skulle ha gjort om inte vi haft Linus här.

Det skulle trots allt det positiva vara falskt av mig att inte också erkänna att det är en massa saker som vi inte kunnat göra så länge vi haft ansvar för den lille. 03.15 i natt ville han t.ex. att farfar skulle sova med honom och sedan blev det inte så mycket mer sömn för farfar den natten! Farfar hade definitivt föredragit att sova ostörd i sin egen säng.

I kväll kommer hans pappa hit och i morgon bittida åker de båda tillsammans med min andre son och hans son söderut till de hemmavarande mammorna.

Som redan sagts – det känns verkligen både och att i morgon återgå till mitt vanliga pensionärsliv fyllt av andra aktiviteter. De här dagarna har varit dagar, där några speciella rutiner inte har kunnat upprätthållas. Frågan är om jag inte som pensionär borde inrätta min dag mer fri från rutiner och bestämda tider.

En sak saknar jag särskilt i dag och det är en onyttig MC-tur. Undrar just om den kommer att starta efter några dagar av närmast total vila.

Tack Lars och Katarina för att ni lät mig/oss låna det dyraste ni har! Och tack Peggy för att du så helhjärtat tar dig an ditt "barnbarn"!

Tredje nattens nattning gick inte alls. Trots en tröttsam dag på Lycksele djurpark ville inte sömnen infinna sig.

Två försök att lämna den till synes djupt sovande sonsonen misslyckades utan ledde bara till ett klarvaket uppvaknande.

Fel eller rätt så avbröts nattandet och den lille fick komma ut och ta ett sent nattfika med farfar och farmor. Nu är det farmors försök att försöka överlämna honom i John Blunds händer. Än så länge är det tyst från rummet, vilket skulle kunna tyda på att båda sover nu.

Det här inlägget ligger långt ifrån alla viktiga inlägg som bloggen har gott om. Ändå vill jag publicera det.

Efter en mycket aktiv och varierad dag utomhus med Linus, var kvällen vikt för inomhusaktiviteter på den lilles egen begäran.

Dock svek tekniken oss å det gruvligaste. Linus första tanke var att spöa farfar genom att spela ett superkomplicerat spel via TV:en och en märklig ratt utan annat än radioförbindelse (?) med TV:en. Farfar saknar totalt erfarenhet av dylika spel, men Linus sa sig veta precis hur det skulle gå till.

Tidigare på dagen hade vi varit till Umeå för att köpa en grej, som behövdes för att få det hela att fungera på vår TV. Allt inkopplat och klart men inget hände. TV-rutan förblev svart och Linus missnöje började så smått på att visa sig.

Ut med skivan från spelet och in med den igen. Då upptäcker Linus att farfar la in skivan upp och ner, d.v.s. som om det vore en dator han la in den i. Skivan in på rätt sätt, d.v.s. för farfar lika med upp och ner, och saker och ting börjar hända. Bild visar sig på TV-skärmen och ljudet fungerar också.

När själva spelet skulle starta, får vi dessvärre meddelande "Disc can’t be read"!

"Nu måste vi ringa pappa", säger Linus. Då gör jag det, medveten om att han nog befinner sig utom räckvidd med sin mobiltelefon. Inget svar fick vi heller. Min upplysning att han inte kan göra något åt en skadad skiva, ville fyraåringen med obegränsat förtroende för sin pappa inte alls acceptera.

Så var det dags för dagens första riktiga tårflöde.

Ett förslag att i stället spela något av de många onlinespel via datorn fick honom att torka tårarna.

Väl vid datorn fann vi genast ett antal spel att välja mellan, men när vi skulle starta ett av dem, tappade vi plötsligt kontakten med internet! Tårar fanns ju redan inte så långt borta och nu var det förstås dags igen (farfar kunde hålla inne med sina).

Jordgubbarna som vi plockat under dagen stod och väntade i kylskåpet och förslaget att äta dem nu fick Linus än en gång att hulkande torka sina tårar igen. Efter jordgubbarna var det dags för sänggående med farfar som "nattare".

(En omstart av routern räckte f.ö. för att få fart på internet igen.)

Inget kändes naturligare än att låta det gästande barnbarnet bestämma vad lunchen skulle utgöras av. Han beställde en mycket komplicerad maträtt, som hans nära 68-årige farfar aldrig förr hade lagat till.

Nu finns ju kokböcker och erforderliga ingredienser tillhör som bekant baslivsmedlen i ett hem. Spännande blev det i alla fall och hela proceduren följdes med största intresse av den lille, som t.o.m. i ett skede erbjöds sig att vispa äggen. Ett erbjudande som tacksamt togs emot.

Vid åsynen av den första och helt trasiga pannkakan blev den spontana kommentaren: "Så där brukar de inte se ut". Det visade sig dessbättre snart att utseendet inte spelade någon roll alls på aptiten.

Glad och med stärkt självförtroende lyckades jag till sist att grädda de två sista pannkakorna lagomt bruna och farmförallt hela.

I dag ville Linus gå ner till älven och fiska. Så skulle det också bli men farfar ville skydda sin sonson mot mygg och följden av det blev synnerligen oväntad.

I källaren hittade jag en gammal mygghatt, använd för många sedan av Linus pappa, som hade fiske som sin största hobby i tonåren. Själv har jag aldrig rört den – trodde jag i alla fall.

Jag provade den på Linus, som inte ville ha den. När jag tog av den föll ett par glasögon ut ur den, Hade Lars, som Linus pappa heter, verkligen glömt glasögon i mygghatten? Osannolikt föreföll det vara i allra högsta grad.

Det tog en stund för mig att erinnra mig att jag själv spårlöst tappade mina glasögon för ca 7 år sedan. Det skedde i samband med en allmän röra när vi tapetserade om sovrummet.

På den tiden hade jag inte alltid glasögonen på och det är förstås en anledning till att jag kunde förlägga dem på detta vis. Jag upptäcker nu också att skillnaden inte är så stor mellan de glasögon jag har i dag och de jag hade för 7 år sedan. Helt plötsligt har jag således ett par hyfsade reservglasögon.

Mina arbetskamrater uppmanade mig att söka bakom den uppsatta tapeten men kunde förstås inte tipsa mig om att söka i sonens mygghatt.