Backjobb heter det visst, när någon måste göra om ett jobb som inte är vad beställaren hade förväntat sig. I dag lämnar jag in vår bil just för ett backjobb.

Jag borde kanske känna mig ordentligt missnöjd, men gör det inte och det av det enkla skälet att det företag som misslyckats med sitt jobb, hittills bemött mig så väl. AC-anläggningen reparerades för dyra pengar inför vår resa till Trondheim, men fungerade dessvärre inte som den skulle.

Det är troligt enligt företaget, att den nya kondensorn till AC-anläggningen som man monterade var behäftad med ett fel. Nu kommer den i så fall att bytas. Problemet för mig är att man ju först måste konstatera att så är fallet och sedan beställa en ny och den får man inte hem förrän i morgon. Bilen måste stå kvar hos dem över natten eftersom man måste "öppna" den helt i fronten för att komma åt och sedan åtgärda den i morgon.

Att för mig övernatta i verkstaden på Västerslätt är förstås helt otänkbart. Vad gör man då? Jo, jag erbjuds helt enkelt att få låna en bil tills i morgon. Chefen själv lånar ut sin!! Stiligt, eller hur? Jättehyggligt även av min syster och svåger, som låter mig vänta de första timmarna i deras hus, trots att de själva är bortresta.

Företaget, som verkligen är värd litet gratisreklam, är Mobilkyla AB.

Vart vänder jag mig för att ta redan på vad en Rex Willers 200 cc av 1952 års modell har för marknadsvärde?

Jag har sökt på nätet men utan framgång.

Vi kommer just hem från en hembygdsdag i Vä. Vänforsoch jag vill bara på detta sätt överlämna en ros till arrangörerna till en mycket lyckad dag.

Kanske mest imponerad är jag över hur programmet för dagen var upplagt, där olika aktiviteter delades upp i kortare avsnitt i stället för att avsluta vart och ett av dem eftersom.

Jag tänker då på traktor "pullingen", dragkampen och de olika inslagen från scenen.

Häromdagen hade jag besök av en "riktigt" bonde, riktig i det avseende att han harit det sedan 19-årsåldern och att ännu lägger ner i stort sett all sin energi på sitt lantbruk.

Vi hade ett långt samtal över köksbordet och snart insåg jag vilken expert han är på sitt område. Eftersom jag gillar att lära mig litet om det mesta, hade jag förstås många frågor till honom. Frågorna gällde förstås "allt" inom hans område.

Mannen ifråga gav ett mycket skärpt intryck och klargjode för mig att han ansåg sig kunna sin sak även om han "inte har någon dator" och även om han helst inte sysslar med all den pappersexercis som följer av att vara företagare. Trots de "bristerna" är han av vad han berättade mycket framgångsrik i sitt lantbruk och som han mot mångas ifrågasättanden lyckats utveckla.

Jag kunde förstås inte låta bli att komma in på några politiska frågor. Svaret på min fråga om det inte blivit bättre nu med pappersjobbet, sedan Maud ju lovad att göra det enklara för företagare, gjorde tämligen direkt klart för mig att Centerpartiet inte var hans parti.

– Måddan hon bara pratar, hon, blev hans kommentar till detta. Jag är ingen C-are jag utan en H-are, fortsatte han.

– Vadå, H-are blev förstås min fråga och hans svar blev något i stil med:

– Högerman förstås, men nu kall däm sä ju Nya Moderaterna bevars, blev förklaringen som jag nästan hade räknat ut alldeles själv.

En för mig oundvilkig fortsättning på samtalet var då förstås att genast fråga honom om vad som är bättre med Moderaternas politik för bönder jämfört med det som Centerpartiet står för och arbetar för.

Om jag nu inte helt missförstod honom, så har en del jordbruk blivit så pass stora företag, att de har större nytta av Moderaternas politik. Då frågade jag om det bara är så enkelt att Moderaterna är "storböndernas" parti. Det höll han med om men förstås ändå utan att medge, att han också själv kan betraktas som en storbonde. Hans leende röjde dock ganska tydligt att han nog anser sig vara det och även gillade att jag betraktade honom som en sådan.

Nog hade jag ändå trott att de flesta bönder av västerbottensstorlek på sina jordbruk röstar på Centern. Mina fördomar inom politiken slaktas på löpande band…

Per och Peggy på scenen i Stärkesmark

Så är vi hemma igen efter en härlig eftermiddag på en välplanerad musikfest i Stärkesmark. T.o.m. vädret hade man lyckats få med i planeringen.

Inte bara musiken, den som Peggy och Per svarade för liksom övrig musik, var bra. Trevligt var det också att vid sådana här tillfällen  möta folk som man så sällan möter annars.

Så här låter det när Peggy spelar Ashgrove på sin hammered dulcimer.

Snart åker vi Stärkesmark liksom säkert också många andra gör eller har redan har gjort.

Där börjar snart en stor musikfest med en mängd olika musikanter som visar vad de kan.

Men de som mest ändå intresserar mig är de två tredjedelarna av O’Grejdi Nua som uppträder klockan 14. Den tredje medlemmen, Eric Anderberg, är tyvärr förhindrad att närvara, men det är inte de andra två, nämligen Per Lundholm och Peggy Sjöström.

Peggy är just nu i färd med att stämma sitt tämligen ovanliga instrument, hammered dulcimer, och det är inte gjort i brådrasket, eftersom instrumenet har hela 64 strängar. Kanske föredrar hon ändå sin irländska penny whistle, som hon också skall spela på i dag. Den är ju betydligt mera "lättstämd".

Per bidrar med sin kraftfulla sångröst och sitt skickliga gitarrspel. Erics cajon och mandolin måste det dock klara sig förutan.

Aldrig någonsin tidigare har jag nekad någon att komma och hälsa på. Tvärtom har det alltid känts trevligt med spontana besök. I fredags hände dock något av motsatt slag.

En avlägsen släkting övernattar alltid hos oss på sin resa norrut och sedan även när han är på hemväg söderut. För oss känns det helt OK även om det för honom har blivit något som han tar för givet.

I torsdags ringde han och meddelade glatt:

– I morgon lämnar vi stugan och åker hemöver.

Gör er beredda att ta emot oss var hans outtalade, men ändå helt begripliga önskan.

Fredag kväll är för oss något alldeles speciellt och det gäller även lördag morgon. Hans underförstådda önskan om att få sova över hos oss kändes därför inte så lockande för oss.

Jag frågade sedan, vad han menade mned "vi" och då veta att det var ytterligare två vuxna personer och två barn! Tre av dem är helt obekanta för oss. Fegt bad jag då att få överlägga litet med min fru och lovade att därefter ringa upp honom igen. Fegt, därför att jag lika gärna hade kunnat ge honom ett vänligt besked direkt om att vi inte ville ha något besök med övernattning fredag kväll.

Tillsammans kom vi så fram till det svåra beslutet att säga nej till honom. Beslutet i sig var lätt att fatta, men att lämna beskedet kändes minst sagt jobbigt. Det blev förstås min uppgift att lämna det, och det togs emot med ett klart, men behärskat missnöje.

Hur många skulle ha gjort samma sak som vi? Har vi för alltid förstört vår relation till den avlägsne släktingen och i så fall är det något som vi bör sörja över?

Vid genomgång av de mängder av filer av olika slag som finns på min dator fann jag denna med Peggy spelande tvärflöjt. Jag har kanske visat den förr, men gör det nu igen och det av en speciell anledning. Jag tycker mycket om just detta stycke framfört av henne.

Jag tillåter mig att tycka det trots en kommentar förra gången från en person som genom sin tvärflöjtsspelande make ansåg sig kompetent nog och därför i stort sett helt dömde ut min frus sätt att hantera en tvärflöjt.

Visst kan jag kan tänka mig att det ju måste finnas en märkbar skillnad mellan en professionell hantering av instrumentet ifråga, och det sätt på vilket hon spelar. Helt självlärd är hon dessutom. Det hindrar mig inte att tycka mycket om den låt som hon spelar här.

Den heter "Untiteled Air". Med "air" eller ayre, menas en typ av en- eller flerstämmigt melodistycke, ofta framfört instrumentellt.

Jag kommer nyss hem från Umeå. På en affär där såg jag en äldre man titta litet extra på mig ett par gånger utan att jag kunde känna igen honom.

På väg ut visade han tydligt att vi verkligen var bekanta. Han visade sig vara en av mina gamla arbetskamrater på Umedalens sjukhus, där jag jobbade mina sista dagar i mitten på 60-talet. Det måste vara kring 50 år sedan jag såg honom senast. Först sedan han presenterade sig, kände jag igen honom.

En av de trevliga sakerna med mötet var, att han sa sig veta väldigt mycket om mig, eftersom han följt mina inlägg här.

Jag minns denne Lasse som en mycket "cool" skötare, men bara några år äldre än jag. Han var lugnet själv och han kunde se på det mesta med en god portion humor. Nu är han faktiskt hela 10 år äldre än vad jag är. Det var han troligen också under våra år tillsammans på Umedalen, även om jag upplevde honom som i stort sett jämnårig med mig.

Kul att träffa dig Lasse.

Bara genom att jag tittar på den här bilden ger sig min höjdskräck till känna!

I år blev jag traditionsenligt bjuden på en resa av min fru. En resa av liknande slag är nämligen den stående födelsedagspresenten från henne.

Resan i år gick till Trondheim och blev mycket lyckad, mest kanske beroende på det trevliga resesällskap som vi hade, nämligen varandra.

Det näst sista vi gjorde före hemresan var att göra ett andra besök i den magnifika Nidarosdomen och då för att klättra upp till basen av själva kyrktornet längs den trånga spiraltrappan med sina 172 steg. Vakten varnade oss alla genom att påtala att klättringen inte passade för folk med svagt hjärta och klaustrofobi. Han nämnde inget om höjdskräck, som annars möjligen hade stoppat mig.

Allt gick bra och den förväntade andfåddheten uteblev i stort sett helt för oss båda. Utsikten över staden var förstås helt fantastisk. Närmare himlen hade vår klättring definitivt lett oss.

Det allra sista vi gjorde före hemresan vara att besöka Sverreborg. Redan där kändes mina ben märkligt trötta och först nu börjar ömheten i mina lårmuskler att avta! Gubben håller helt klart på att bli gammal!