Så här ser de ut, mina älskade pojkar!

"Déjà vu" betyder som många vet,  känslan av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum.

Just nu upplever jag en sådan känsla. I natt, sedan vi hade sovit några timmar, kom "lillpojken" hem. Som på den tid det begavs sig, lyckades han ta sig in och smygande inta sin säng utan att väcka oss.

Nu sover han djupt, fast klockan är drygt  över tio. Precis som förr i tiden känns det skönt att att veta att han är i trygget och sover i den säng han sov i, när han ännu bodde hemma.

Det är svårt att beskiva känslan som uppfyller mig nu. Allt känns så bra och det gör det även om hans sovmorgon sannolikt kommer att förskjuta vår lunchtid en aning och även om vi valt att smyga omkring i huset och bara samtala lågmält med varandra. "Vi" är alltså jag, hans far, och Peggy, hans "styvmor".

Nu är han ju inte precis någon "lillpojke" längre. Baby var han 1968. På måndag kommer hans 6-årige son hit och skall vara här under veckan, medan barnets far, min son, kommer att jobba från sin arbetsgivares kontor i Umeå.

Nu har socialstyrelsen beslutat att närmare utreda hur Anna Lindh togs omhand av kirurgerna efter det fruktansvärda knivanfall, som ledde till hennes död.

Visst känns det svårt att få höra, att hon kanske inte fick den behandling som kunde ha räddat hennes liv.

Ändå känns det inte rätt att just denna eventuella felbehandling skall utredas bara för att det var vår utrikesminister som drabbades av den. Det skall nu göras, trots att det inte är enligt fastslagna regler att ta upp en fall av eventuell felbehandling så många år efter det att den skett.

Därtill ställer jag mig frågan, vad som egentligen blir nyttan av att få veta, att fel begicks, precis som de amerikanske experten så bestämt påstod. Ett värde av undersökningen för såväl vår sjukvård som för inblandade kirurger skulle det förstås vara om den kommer till en motsats slutsats.

Kankse är det helt feltänkt av mig, men nog är väl detta ännu ett bevis på att någon likhet inför lagen inte finns?

Äntligen tror jag mig ha fattat, vad det är som får en att hamna bland de tjugu mest lästa bloggarna.

En tid trodde jag att det hade att göra med innehållet i ens inlägg, d.v.s. graden av allmänintresse och inläggens allmänna läsvärde.

Nu tror jag mer och mer på att det bara handlar om hur många inlägg man skriver under dagen. Tydligen avgörs det hela av hur många gånger ens bild vandrar från höger till vänster längst upp bloggens startsida.

Dock måste jag erkänna, att innehållet i det man skriver nog också har betydelse och att detta åtminstone är min förhoppning.

Att synen blir sämre för de flesta med högre ålder är allom bekant. Jag tillhör dem, som trots perfekta glasögon, måste anstränga mig litet exytra för att läsa vissa blogginlägg.

Jag undrar nu varför de allra flesta skriver sina blogginlägg med den förinställda stilstorleken.Jag ställer alltid om till "medium" och gör det såväl för min egen skull som för andras. Då blir det lättare att skriva och även lättare att läsa det jag skriver.

Vid något tillfälle har jag försökt få VK att ändra normalinställningen till "medium" men utan framgång och utan förklaring varför man inte vill göra det. Jag har också bett en av de bloggare som jag läser frekvent att ändra, men inte heller han visar någon förståelse för gammal och synsvag läsares stillsamma och ödmjuka vädjan.

Men mest besviken är jag kanske ändå på Kristdemokraternas store man i Vännäs. Han tillhör ett parti som på på olika sätt velat profilera sig som ett parti som värnar mest, klokast och mest vidsynt om landets pensionärer. Han borde väl mot den bakgrunden kunna kosta på sig besväret att välja en större stilstorlek på sina bloggar!

Jodå, jag vet hur lätt jag kan få texten på bildskärmen större. Jag tycker bara att man borde slippa den åtgärden – och använder den f.ö. ej heller.

Min förhoppning är fortfarande att VK skall ändra till en större normaltextstorlek.

Under källarstädningen i går hittade jag något, som är klart bättre än den kattmat som vi pensionärer annars tvingas äta.

Vad jag hittade var ett antal frystorkade och vacumförpackade portionspåsar, som legat där ända sedan tiden då min äldste son gjorde en och annan fjällvandring. Det var förstås några år sedan och det fanns därför anledning att närmare undersöka om bästföredatumet hade passerats. Nu fanns det dessvärre inget sådant angivet på påsarna.

Då återstod bara att gå till tillverkaren och fråga. Mannen i kundupplysningen på Ekströms kände inte till produkten eftersom den inte längre tillverkas och säljs av Ekströms. Dessutom var påsen daterad 10 år innan han hade fått sin anställning på företaget! Han lovade dock att skyndsamt undersöka saken och återkomma. Frågan var intressant, menade han.

Inom en timme ringde upp mig gav mig ett lugnande besked. Om påsarna är obrutna går innehållet absolut att äta. Smaken kunde han dock inte garantera. Det fanns nämligen en minimal risk att fettet i varan skulle ha härsknat, även om påsarna inte borde innehålla något syre alls.

Lunchen igår bestod därför av höns med ris och curry, som kanske hade smakat bättre för 25 år sedan (april 1985), då ingredienserna frystorkades och packades!

Hur som helst ser jag nu fram emot ett antal fria luncher. Det får bli luncher eftersom jag starkt betvivlar att min kära Peggy vill ha något av detta till middag.

VK:s ansvarige utgivare, Ingemar Näslunds,"Svar direkt" på Tamara Spirics replik i dagens tidning tål att kommenteras, tycker jag.

Det hela handlar om Krister Olssons hot om investeringsstopp för sin del i Umeå, sedan väljarna valt att ge Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en klar majorttet i kommunen. Enligt honom var det främst Vänsterpartiets nya maktställning, som ligger bakom hans förtäckta hot.

Västerpartiets gruppledare, Tamara Spiric, sa sedan i media vad hon tyckte om Olssons utspel. Inget annat var att vänta. Det hon sa enligt VK:s artikel lät inte särskilt bra, vare sig för henne själv eller för Vänsterpartiet.

Vad hon egentligen sa till VK:s reporter, vet hon bäst själv. VK:s reporter borde också veta det. Inga andra vet det med säkerhet. I liknande fall brukar mediföreträdare triumferande hänvisa till att de "har allt på band" Det gör man inte nu, av någon anledning! Kanske kan man gissa vilken den anledningen är.

Den ansvarige utgivarens svar ges i tre delar.

1. Han överser generöst över att hon inte känner till vem som äger VK

2. Han regerar främst på att Tamara på ett ovärdigt sätt försöker tvinga VK att ändra ett korrekt citat

3. Han slår ifrån sig hennes synpunkter på hans person och allmänna uppträdande i frågan.

1. Verkligen generöst av den ansvarige utgivaren att acceptera att inte ens politiker vet allt om allt.

2. Jag är säker på att Tamara Spiric vet att ingen enskild person kan tvinga en tidning att skriva på ett visst sätt. Därför tror jag inte heller att hon försökte göra det. Hon ville bara bli rätt citerad.

3. Sedan var det detta med Ingvar Näslunds påstådda "arrogans". När jag för rätt länge sedan framförde en del s.k. konstruktiv på VK-bloggen, ringde han mig. Det jag främst minns från det samtalet var att han uppmanade mig att sluta blogga hos VK, om jag inte gillade bloggens utformning.

Den minnesbilden av Ingvar Näslund gör att jag till vidare fortsätter att tro på vad Tamara Spiric skriver i sin replik.

Efter ett par månaders hårt arbete, såväl ett rent kroppsligt sådant som arbete av ett annat slag i form av planering och diverse pappersarbete, är nu målet nära.

Ett viktigt kontrakt kommer sannolikt att undertecknas på torsdag. Därefter får min uppgift en annan karaktär, men också den kommer att ge mig ny kunskap och nya erfarenheter.

Det känns skönt när saker och ting går i lås och när resultatet av ens arbete får en lyckad utgång. Möjligen förbjuder mig Jantelagen att vara nöjd med vad jag gjort. Jag tillåter mig vara det i alla fall.

Jag har just läst ett inlägg av Hans-Inge Smetana (KD) i Vännäs och får då följande tanke.

Antalet lagda motioner i fullmäktige måste ses som ett mått på aktivitet hos ett parti. I det fallet är tydligen KD outstanding. Tänk om jag röstade på "fel" parti ändå den 19 september!

Tecken på aktivt engagemang i kommunalpolitiken är de många motionerna. Det tycker jag utan att för den delen dela motionärernas tankagångar.

Partiets litenhet betyder förstås inte det alltid kan förvänta sig gehör för idéerna i sina motioner.

Jag borde kanske inte skämta om den för de flesta så tragiska händelse som en skilsmässa innebär, men gör det nu i alla fall.

De senaste timmarna har jag ägnat åt att rensa bland alla "viktiga" och oersättliga saker som vi har i källaren. Det mesta av det är mitt, varför kände att jag kunde utföra rensningen ensam.

Några av sakerna har jag en längre tid insett nog bäst skullle platsa på sopdeponin vid Starrberget. Samtidigt har jag hyst diverse planer över vad jag skulle kunna göra med dem här hemma – bara jag skulle få tid över. Ingenting har dock blivit av det och i dag fanns inte längre någon återvändo.

Jag vet inte hur länge jag nu kommer att ångra mig och hur mycket jag kommer att sakna sakerna. Just nu känns det i alla fall väldigt tungt. Bilen är lastad och snart bär det av.

Datorn som jag köpte för dyra pengar med tillhörande fina men tjocka 19" monitor ligger snart bland annan elekronik. Jag fattar inte att den kostade nära tre gånger så mycket som den dator jag har i dag. Lastad i bilen för en sista färd finns också en superfin elektrisk skrivmaskin, som fungerar perfekt med sin "inbyggda skrivare. Jag minns hur glad jag blev, när jag fick den som present och kunde ställa unda min lilla Facit Privat.

För att nu inte tala om alla fina skjortor som snart ligger i containern "Brännbart" vid Starrberget! Några av dem kunde jag inte låta bli att prova, men bara för att upptäcka att de krympt (jo, jag vet, en mycket gammal vits).

Jag undrar förresten om jag vågar utgå från att ingen "snokar" i den kastade datorn med alla dess heta "hemligheter" och brev av varierande innehåll och karaktär. Kanske borde jag ha skruvat bort den och förstört den. Det får vara. Nu är det för sent.

Starrberget nästa" Dator, monitor, skjortor m.m. vila i frid och tack för all glädje och nytta ni gett mitt liv.

Övervikt och elpris har en samband har jag märkt.

Efter jul och framåt våren är tidningar fulla av råd om hur man skall få bort extrakilon inför sommarens utebad.

Och så här frampå höstkanten ger tidningarna oss olika råd om hur vi skall klara vinterns prischock vad gäller elpriset.

I båda fallen späds ens ångest och oro på en aning. Man vet i förväg att bukfläsket blir kvar även över sommaren. Oron över allt högre elräkningar växer, samtidigt som man vet att man även den här vintern kommer att överleva trots de ökade räkningarna.

… säger den som trots en granne som är energiexpert ändå fortfarande värmer sitt hus med direktverkande el…

Kommen så här långt har jag själv litet svårt att se sambandet mellan övervikt och elpris. Men nu är det kört. Här ändras ingenting.