Av bekvämlighetsskäl väljer jag på nytt publicera ett blogginlägg, som jag skrev den 29 maj 2019. Det handlar om beslut om att anta VA-taxa för 2020.

Inlägget har samma aktualitet då som i dag. Det ger även ett svar på mångas fundering om kommunens besked om att taxan för 2018 är förtydligad. Det är den alltså inte. Men det som var otydligt/felaktigt formulerat i den, blev däremot  ändrat i 2020 års taxa.

Mitt återanvända blogginlägg visar klart, att åtminstone en av beslutsfattarna mycket dåligt förstod, vad den taxa hen hade varit med om att anta egentligen betydde.

http://blogg.vk.se/kgs/2019/05/29/exempel-pa-tjanstemannastyre/

Efter att i över ett år ha funderat över om kommunens VA-fakturering var rätt, har nu kommunen kommit till skott. Kravärendena kommer till veckan att ha överlämnats till inkasso. Åtgärden innebär, att kommunen har valt en omväg, förmodligen helt omedveten om det.

Inkassoföretaget kommer bara att upprepa det som kommunen påbörjat, d.v.s. skicka nya räkningar till de sju hushåll som inte betalat fullt ut, och som bestridit den ursprungliga räkningen från kommunen.

Eftersom dessa hushåll säkert är bättre insatta än kommunen (?) i vad som gäller, när en räkning har bestridits, kommer de också att bestrida räkningen från inkassoföretaget. Det kommer de att göra skriftligt och med noggrant angivande av vad de anser vara fel med kommunens räkning, d.v.s. att det inte går att komma fram till räkningen belopp, om man försöker beräkna det utifrån 2018 års VA-taxa.

Kommunen hävdar dock att den aktuella taxan är förtydligad, dock utan att kunna visa på en förtydligad sådan. Det finns således bara EN version av den. Den anlitade juristen har uppenbarligen fått den felaktiga uppgiften att taxan har blivit förtydligad.

Inkassoföretagets uppgift är bara att på kommunens uppdrag kräva in de belopp som kommunen genom sina räkningar anser att den skall ha. Inkassoföretaget kommer alltså inte att granska påståendet att räkningarna är felaktiga på det sätt som de som bestridit dem har angett. Det är däremot vad som kommer att ske, när målet hamnar på tingsrättens bord.

Så vitt jag vet, kommer åtminstone tre hushåll att bestrida räkningen från inkasso. Detta i sin tur kan då leda till att ärendet hamnar hos kronofogden, varifrån då en ny räkning/uppmaning att betala kommer på posten. Också den räkningen kommer med allra största sannolikhet att bestridas.

Därefter återstår bara en utväg för kommunen, nämligen att hos tingsrätten stämma dem som inte betalat sina räkningar fullt ut.

God Jul och Gott Nytt År till alla som på olika sätt plågas i varierande grad av kommunens tillkortakommande i den här frågan. Min julhälsning riktar jag även till alla dem som står ut med mitt skrivande i frågan.

För rätt länge sedan skrev jag till TV4 i en angelägen fråga. Som arbetslös pensionär har jag gott om tid även för mindre väsentliga frågor.

Jag hade nämligen vid olika tillfällen hört tre olika meteorologer säga ”snöfall väntas falla”. Kan temperaturen falla så kanske även snöfall kan göra det, tänkte jag.

Min fråga var om detta möjligen var en yrkesterm, som jag inte kände till. Jag fick ett svar direkt (9 december). Svaret gav ett intryck av att min fråga verkligen var befogat och svår och därför krävde visst arbete från TV4 för att besvara. Så här löd svaret:

Så är det då till sist klart, att Swedbank i Vännäs som en längre tid haft mindre än halvöppet stänger helt i september 2022.

Jag är förstås inte alls den som kommer att drabbas värst av detta. För många andra blir det mycket värre. I dag dag såg jag t.ex. några andra äldre personer, som tagit sig till banken med stöd av sina rollatorer. För dem blir det betydligt besvärligare att ta sig till Swedbank i Umeå, om de nu inte i stället byter bank och övergår till Handelsbanken förstås.

Gammal som jag är minns jag mycket väl den sparbanksfilial, som fanns i Folke Lindströms affär i Vännäsby. Insättningar liksom uttag där fick man prydligt noterade i sin bankbok, blå tror jag visst att den var.

Förstås undrar jag nu vad som skall hända med alla mina värdepapper, guldföremål och diamanter, som f.n. förvaras i Swedbanks bankfack.

Jag undrar även kommunens politiker och företagare kan göra något åt saken. Förmodligen inte.

Det finns viktiga skillnader mellan min amerikanska bank, Arbor Credit Union, och min svenska bank Swedbank. Hör här bara!

Nyligen kunde jag via en app. från den amerikanska banken lösa in en check sittande hemma i Brån och få beloppet infört på mitt konto där. I dag måste jag personligen åka till Swedbank i Vännäs med en check och få beloppet på den infört på mitt konto.

Hade jag varit i Michigan, skulle jag ha kunnat besöka min bank där och få beloppet på den förstnämnda checken kontant utbetalt till mig.

På Swedbank i Vännäs finns inga kontanter. Än vet jag inte om jag ens kan få checkens belopp införd på mitt konto.

När jag berättar på banken i USA att min bank i Sverige inte hanterar kontanter överhuvudtaget, ser jag på dem, att de har svårt att tro mig.

Fortfarande känner jag mig frustrerad och missnöjd med Swedbank. Efter att först ha fått ett negativt besked på två av bankens kontor, det i Vännäs och det i Umeå, vände jag mig till bankens egen kundtjänst på nätet.

Där fick jag då veta, att det visst var möjligt att aktivera min huvudmans bankkort, så att hen kan göra köp med det via internet. Vad som i så fall krävdes var dock att jag som hens förvaltare tillsammans med hen gjorde ett besök på ett av Swedbanks kontor.

Efter att suttit i kön i hos banken i Vännäs i en dryg timme, blev det till sist vår tur. Den inte särskild trevlige banktjänstemannen gav då ett tvärsäkert besked innebärande att min huvudmans bankkort inte kan aktiveras som vi önskade. Trots att hans besked inte stämde med det besked jag hade fått hos bankens centrala kundtjänst, såg han ingen anledning att be oss om ursäkt för den motsägelsefulla information Swedbank hade gett mig.

I detta läge och med mitt allt mer sviktande förtroende för Swedbanks information, ringde jag kundtjänsten igen. Där vidhöll man sitt tidigare besked. Men när jag så informerade om det besked som jag just den dagen hade fått i Vännäs, behövdes ett samtal med chefen.

Det nya beskedet blev då ungefär något i stil med ”att det gick tidigare men har nu ändrats”!!

Jag anser att kundtjänsten måste kunna ge rätt information även när saker och ting har ändrats i bankens rutiner. Hade man gjort det, skulle jag inte ha behövt ”hetsa upp mig”, ja rent av bli förbannad på banken i Vännäs.

Efter att suttit i telefonkö i bortåt halvannan timme för att utreda en fråga som Swedbank borde ha kunnat besvara direkt vid besök dels på kontoret i Vännäs och dels på huvudkontoret i Umeå, har jag nu till sist fått ett svar.

Frågan gäller hur min huvudmans (personen som jag är förvaltare för) bankkort skall aktiveras för att gälla även internetköp. De båda bankkontoren gjorde klart för mig att jag som hens förvaltare inte kan aktivera kortet. Bara hen kan göra det genom att via sitt bank-ID gå in på kontot och göra ändringen.

Det beskedet fick jag, trots att de båda ”banktjänstepersonerna” borde ha vetat att man inte kan få ett bank-ID, om man är satt under förvaltarskap. Även med mycket lågt satta krav på god kundservice, borde bankkontoren ha upplyst mig om en annan väg för kortinnehavaren, min huvudman, att lösa frågan. Det gjorde man dock inte.

Men skam den som ger sig, som det brukar heta. Jag gav mig inte. Nyss ringde jag Swedbank igen och där nådde jag till sist en trevlig och hjälpsam person men tyvärr inte så helt insatt i ärendet. Hon tyckte spontant att mina två frågor var mycket ”bra”, men för att besvara dem behövde hon två gånger lämna samtalet för att fråga sin chef!

Det svar som jag till sist fick var det som jag borde ha fått redan hos Swedbank i Vännäs och på Swedbanks huvudkontor i Umeå, nämligen detta:

Utan medverkan från min ”omyndige” huvudman, kan kortet inte aktiveras. Inte heller utan min medverkan. Hen behöver inte ”gå in” på banken elektroniskt. Hen kan i stället gå in på kontoret fysiskt och i sällskap med mig. Vi två tillsammans kan då aktivera hens bankkort.

De som sitter i ”kassan” på Swedbanks kontor, kan omöjligen känna till allt. Men en fråga av det här slaget borde väl ändå ingå bland de många saker som de bör kunna svaret på.

Än en gång Swedbank, skärpning anbefalles. En självklar fråga att ta upp på era internutbildningar borde vara, vad som begränsar förvaltares befogenheter vad gäller våra befogenheter på våra huvudmäns konton.

I dag har jag stoppats i mitt uppdrag som förvaltare på grund av en obegriplig regel hos Swedbank vid dess huvudkontor i Umeå. Sannolikt rör det nog en regel som alla banker tillämpar.

Jag är förvaltare för en person, som genom min försorg kunnat öppna ett eget konto hos Swedbank, baserat på min bedömning att hen av olika skäl bör ha ett bankkonto. Min bedömning, när kontot öppnades var också, att kontot skulle användas av hen via ett bankkort.

När så personen i fråga velat få kortet aktiverat, så att hen med det även skulle kunna göra beställningar via internet, besökte jag banken just för att få det aktiverat. Hen hade nämligen under en ganska lång tid visat, att hen på ett ansvarsfullt sätt hanterat sitt konto och bankkortet. Jag såg därför ingen risk förenat med att hen också skulle få använda det för köp via internet.

Men döm av min förvåning, när Swedbanks besked var att JAG som hans förvaltare inte kunde aktivera kortet! Trots att det bara var JAG som kunde öppna kontot åt hen. Men nu är det bara hen själv som kan aktivera kortet. Men för att göra det, måste hen själv logga in på banken och det kan hen inte, eftersom den som är satt under förvaltarskap inte kan få ett bank-ID!

Den ena gången krävs alltså förvaltarens medgivande/ansökan, men i detta fallet duger inte det, utan nu krävs alltså en anmälan/ansökan av huvudmannen själv, som alltså saknar medel, bank-ID, för att göra det.

Det var inte bara jag som fann beskedet obegripligt utan också den banktjänsteperson, som gav beskedet sedan hon först blev tvungen att fråga en av sina äldre kolleger.

För mig känns det nästan som om Swedbank tagit över uppgiften att bedöma min huvudmans ekonomiska mognad från mig, som faktiskt fått den från Tingsrätten och överförmyndarnämnden.

Vad som egentligen gäller för smittspridningen och hur den skall minimeras, är inte så lätt att förstå. Främst tänker jag nu på användandet av ansiktsmasker.

Som bekant dröjde det länge, innan sådana rekommenderas av myndigheterna i Sverige. Jag vill här bara redovisa min syn på maskernas användning, säkert inte speciellt intressant för de flesta, men ändå viktigt för mig att få redogöra för den.

För ca en vecka sedan flög vi från Umeå till Chicago. Under denna långa flygresa samt tiden på Arlanda, Kastrup och O´Hare i Chicago upplevde jag många saker, som ytterligare fick mig att tvivla på dessa maskers egentliga värde för smittspridningen. Det samma gäller iakttagelser som jag dagligen gör här i Michigan.

I Sverige används ofta ”munskydd” som benämning på maskerna men här i USA kallas de ”face masks”, som ju de facto är en benämning som borde få folk att begripa, hur de skall sättas på.

På alla de flygplatser vi passerade fanns det krav på att masker skulle användas för alla, oberoende av vaccinationsstatus. Det samma gällde under flygturerna. Men långt ifrån alla bar mask på flygplatserna och ingen av personalen där tycktes bry sig om det. Många som faktiskt bar mask, använde dem som just munskydd och lät näsan vara fri för såväl utfart som infart av det virus de väl avsåg att skydda sig själva och andra mot!

Mång varuhus och andra ställen här har skyltar vid entrén, som uppmanar till bärande av ”face mask” för alla som inte fått sina två vaccinationer. Men ingen ombeds att visa något slags bevis för det. Jag förstår att det nog inte finns något krav enligt gällande lag att göra det.

I vårt län (Berrien County) är alla inom skolväsendet och förskolan beordrade av länets hälsomyndighet, såväl personal som elever över fyra år, att bära ansiktsmask. Men om de kommer att användas på samma felaktiga sätt, som jag nyss beskrev, borde fler än jag tvivla på nyttan av dem.

Vi bär för vår del masker ”överallt” inomhus med många människor och täcker noggrant också våra näsor. Jag inbillar mig dessutom, att jag blir mycket snyggare, när min potatisnäsa är täckt. Ytterligare ett skäl för mig att bära masken på rätt sätt.

Det är inte lätt att hänga med på teknikens alla framsteg, insåg vi igår på väg hem i bil från Kalamazoo.

Under hela den 2½ timme långa bilresan från Chicago och hit till Riverside, MI, lyckades vi inte klura ut hur man skulle göra för att växla mellan hel- och halvljus. Av vad vi kunde förstå körde vi på halvljus i stort sett hela vägen, men mörkt var det ändå inte, eftersom strömmen av både mötande och omkörande fordon var så stor. Dessutom fanns det alla möjliga andra ljuskällor längs ”highwayen”.

Men först i går kväll gick det upp ett ljus för oss, liksom också för bilen. Vi började köra med vad som måste ha varit halvljus, men så snart vi nådde ett ”mörkt” område, slogs helljuset på helt automatiskt! Och inför mötande trafik gick det tillbaka till halvljus igen utan medverkan från mig som satt vid ratten!

Hela finessen kändes mycket bra. Dock med att par minus. Återreflexionen från vissa större vägskyltar var stark nog för att bilen valde att gå ner till halvljus. Det gjorde den också, när vi passerade en och annan starkt lysande ljuskälla vid vägen. På samma sätt höll den kvar halvljuset litet för länge efter att någon hade  kört om oss.

Säkert finns det fler ännu inte upptäckta finesser i vår Toyota Corolla LE, 2091 års modell. Teknikens framsteg får en förvisso att känna sig dum ibland, något som jag f.ö. har mycket lätt att stå ut med.