Bland många andra förespråkar Hans-Inge Smetana, KD, i Vännäs en ökad valfrihet inom de flesta av samhällets verksamhetsområden. Nu inser även jag att det är någonting väldigt bra.

Valfrihet inom sjukvården har varit möjlig inom vården i flera år nu. Tiden har utvisat hur bra det är.

Enligt vad bloggaren P-O Moström skriver i sitt blogginlägg så har det varit väldigt bra för de privata vårdgivarna. Så här skriver han:

"Enligt DN idag så tjänar de 5 största privata vårdbolagen 3000 miljoner kronor! Ja Ni läser rätt – 3 miljarder kronor i vinster. Och inte nog med det. Det ”mest lönsamma” har en vinstnivå på osannolika 56%."

Om det också varit lika bra för patienterna är långt ifrån säkert.

Hans-Inge bjuder upp till dans med sin fiffiga rubrik. Dessutom uppmanar han till en ping-pongomgång. Dansa kan jag inte och pin-pong är jag dålig på, men har ändå något att säga i anledning av hans inlägg om LOV.

Tack för ett trevligt inlägg. Du skriver på ett mycket underhållande sätt men ändå utan att tappa bort sakfrågan. Du har den här gången lärt mig något nytt om LOV. Dåligt påläst har jag tydligen varit, som inte visste att lagen avser ökad frihet för medborgaren på fler områden än hemtjänsten.

I huvudfrågan är vi helt ense. Ingenting kan vara bättre än att ge individen möjlighet att själv välja det han eller hon vill ha. Däremot delar jag inte din uppfattning och andan i lagen, att detta kan ordnas genom lagstiftning. Valfrihet på de allra flesta områden kommer aldrig att bli möjlig.

Om vi bara håller oss till hemtjänsten, så vet vi båda hur olika vi alla är på att hävda vår rätt. Utbildning, verbal förmåga, självförtroende, rädsla för "överheten", ekonomin m.m., m.m. kommer alltid att finnas med i bilden.

Sedan undrar jag om du inte dragit en felaktig slutsats av mig som gråsosse, när du tycks tro att det är min politiska grundsyn som gör att jag ställer mig tvivlande inför LOV. Så är det inte.

Snarare är det mina mångåriga erfarenheter från äldreomsorg i allmänhet och kommunal verksamhet generellt som gör att jag inte tror på den valfrihet som du förväntar dig att de äldre skall få, om kommunen bara anammar LOV.

Du måste till sist ursäkta mig. Även om du är väl teoretiskt insatt i lagen och dess intentioner, så saknar du den kunskap som direkt arbete inom äldreomsorgen ger. Säkert har du talat med många där, men ändå…

USA:s president höll ett tal till sitt lands skolelever. Där sa han bl.a. att det inte är nog med bra skolor, lärare och föräldrar. Elverna själva måste också själva med flit och energi ta sig an skolarbetet.

Det märkliga är nu att detta tal så till den milda grad har upprört en stor del av USA:s befolkning. Min fru såg någonstans på nätet att en enkät visade att en majoritet av befolkningen, d.v.s. av de som deltog i enkätundersökningen, upprördes över talet.

Starka röster har bl.a. påstått att Obamas tal är en del av hans försök att socialisera landet, något som för många amerikaner är det värsta som kunde hända. Hans tal skulle också enligt vissa vara ett försök att hjärntvätta landets ungdomar.

Debatten i anledning av talet, som min fru har följt noggrant på nätet, upprör inte bara henne utan också mig. Hennes inlägg i Facebbook är så bra att jag väljer här att citera det i sin helhet. För att inte förstöra dess innebörd avstår jag från att översätta det.

"I swear that the ’land of the free and the brave’ is turning into the ’land of the suspicious and frightened’. I mean, for Christ’s sake, are Americans really SO paranoid that they think the president’s speach can turn their kids into communistic zombies overnight?

American kids are exposed to TONS of sex, violence, filthly language, and other forms of social decay on TV and the Internet every single day of their lives (not to mension the threat of being gunned down in school), while the average parent doesn’t even bat an eye!! But GOD FORBID that a dynamic president cares enough to direct a speach at America’s youth!

Americans don’t realize how often the world laughs at them for their idiotic paranoia."

Några minns kanske Hans-Inge Smetanas och min lilla debatt LOV, d.v.s. lagen om valfrihetssystem. Jag var mycket skeptisk till den och han lika superpositiv. Det berodde nog en del på att en KD-minister hade lagt fram lagen.

Jag antar att Hans-Inge läser VK i dag och då också förbereder sig för ett försvar av lagen, trots det han läser om utvärderingehn av den i Robertsfors. Vad har man gjort för fel där, när nu utfallet blev så dåligt? Är det fel på lagen eller är utredingen som sådan felaktigt gjord?

Jag citerar VK-artikeln i den del den återger sammanfattningen av utredningen:

I sammanfattningen står det att inget sakligt underlag har framkommit som entydigt visar att det leder till en effektivisering eller kvalitetsökning av av hemtjänsten om LOV införs. Resultatet kunde lika gärna bli sämre resursutnyttjande eller service som följd.

(OVANSTÅENDE STYCKE GÅR INTE ATT GÖRA MED SAMMA STILSTORLEK SOM RESTEN AV INLÄGGET)

Vad jag förstår har kommunen visserligen inte infört LOV utan bara gjort en noggrann utredning och bedömning av vad den lokalt skulle medföra för hemtjänsten. I utredningen fanns en bred representation från olika grupper med kunskap och erfarenhet från området. Det finns därför all anledning att tro på vad man kommit fram till. Kompetensen hos deltagarna i utredningen torde med säkerhet vara betydligt större än såväl min som Hans-Inges.

Hela 850 000 kronor fick kommunen av staten för att utföra utredningen eller som jag egentligen tror förbereda kommunen för övergång till LOV. De pengarna hade räckt till åtskilliga vårdbiträdestimmar och i en sådan användning hade de nog gjort större nytta i kommunen.

Mycket kan man bli förvånad över och allt förstår man inte. Det här exemplet är helt obegripligt för mig.

En bostadsrätt skall säljas och i det sammanhang det skall ske krävs ett värderingsintyg från auktoritativt håll. Lägenheten finns i Vännäs och vad var då naturligare än att vända sig en mäklare på orten. Hans pris för jobbet var hela 3 500 kronor.

Med tanke på lägenhetens förmodade värde var det priset inte bara överraskande utan också helt otänkbart.

Jag vände mig då till Swedbanks fastighetsbyrå i Umeå. Värderingsmannen därifrån hade alltså att köra bil i ca 60 kilometer och behövde därför bortåt en timme mer än vännäsmäklaren för att ens ta sig till objektet ifråga. Deras pris för jobbet blev 1 500 kronor!

Höll jag på att bli lurad av vännäsmäklaren eller lyckades jag "lura" umeåmäklaren att utföra jobbet för billigt?

Att gynna ortens företagare är definitivt inte en regel som alltid gäller. Därom vittnar detta exempel.

Jag har alltid haft svårt för att släppa sommarhalvåret och acceptera att hösten har kommit. Hösten har sin tjusning såklart, men ändå…

Här några exempel på detta. I det längsta vägrar jag att övergå till långärmat. Jag småfryser hellre några veckor. Litet sjukt är det nog.

Likadant är det med trädgårdsmöblerna på altanen. Det känns svårt att ta in dem, eftersom hoppet ändå finns att några dagar skall komma, när man kan sitta vid dem för en lunch eller åtminstone en kaffetår.

Att ställa undan motorcykeln, när det börjar bli för kallt för att köra tar också emot. Den står där i garaget och väntar på en "sista tur" för säsongen – när nu den skall bli.

Det finns fler exempel som t.ex. att inte slå på värmen, men då är det förstås litet genuin snålhet som spelar in också.

Hur som helst tänker jag i alla fall behandla trädgårdsmöblerna med olja och så får jag se, när jag tar in dem för vintern. Före Kinaresan mpåste det docks ske.

Nu är det sju års sedan vi gifte oss, Peggy och jag. Det formella jobbet för att få oss gifta sköttes av min dåvarande chef, kommunchefen Lennart Olofsson. Han lämnade ingen hållbarhetsgaranti, men som det känna i dag skulle utan vidare ha kunnat gjort det.

Tiden går fort och nu har alltså sju år gått, sju kärleksfyllda år som dessutom varit fyllda av mängder av äventyr och spännande upplevelser tillsammans. Morgondagen är den första dagen på det åttonde året och i kväll firar vi det hela i hemmets lugna vrå, som det brukar heta. Södag kväll passar nämligen sämre för ett eller två glas vin till maten.

Vårt äktenskap har goda förutsättningar att hålla livet ut konstaterar vi tillsammans när vi tittar bakåt i våra liv. Jag var gift i 38 år, innan jag så oväntat blev änkeman. Peggy var gift i 25 år, innan hon skilde sig. Vi har alltså 45 respektive 32 års erfarenhet av att vara gifta och det är egenskaper som vi nu båda inser värdet av att ta vara på.

Tack min älskade Peggy för våra år tillsammans. Du är den som fick offra mest för att det skulle bli möjligt. Jag kommer alltid att göra vad jag kan så att du inte skall behöva ångra ditt modiga steg att lämna "allt" i USA och flytta till mig för bli min fru.

En bloggvän tyckte häromdagen att jag borde säga något om vår förestående resa till Kina. Kanske har hon rätt. Några kommer sannolikt att glädjas å våra vägnar och andra kanske bara tar som skryt.

Hur som helst med den saken – den 15 i denna månad, eller den 15:e dennes, som kanske mina mor- och farföräldrar skulle ha uttryckt sig, bär det iväg.

Rubriken syftar på en gammal slagdänga från min ungdomstid, som bl.a. har texten "Följ med mig Stina i en roddbåt till Kina…". Den som följer mig heter förstås Peggy och i stället för roddbåt tar vi oss dit med Air China.

I går fick vi tillbaks våra pass med en visumgrej (bilden) inklistrad. Våra elektroniska biljetter kom samtidigt. Resans första mål är Beijing. Namnen på de övriga städer som ingår i rundturen har jag aldrig hört förut och har därför svårt att minnas dem utan att titta i resefoldern. Det får bli en annan gång.

Varför då Kina och hur har vi råd med det, undrar kanske någon. Kina låter så annorlunda och efter rekommendationer från min syster, som varit där två gånger, började vi spara till resan. Det är vi duktiga på och när man sedan betalar från pengar som man sparat under en tid, känns det nästan som det hela är gratis. Råd har vi alltså tack vare några års sparande.

Alltjämt menar jag att moderaternas påhitt att börja kalla sig ”De nya moderaterna” bara var ett smart försök att få folk att glömma vad moderater i gemen rent allmänt står för. Dock inser jag nu att det finns åtminstone en moderat, som förtjänar benämningen ”ny”.