Den tragiska dödsskjutningen på militärbasen i USA, ger mig anledning att fundera litet över det för mig helt oacceptabla dödsstraffet, som ju är särskilt vanligt i Texas.

Majoren och tillika psykiatern som sköt 13 och skadade 30 personer (jag har inte kolla de senaste siffrorna) blev själv svårt skadad. Han togs om hand och ges nu bästa möjliga sjukvård liksom de övriga skadade. Att bara låta honom dö på platsen hade förstås varit helt inhumant.

Nu väljer man i stället att i möjligaste mån få honom presentabel inför USA:s rättsväsende, så att han då kan få den enda tänkbara domen, d.v.s. dödsstraff. Sannolikheten för det ökar förstås eftersom de militära lagarna troligen gör alla andra straffalternativ otänkbara.

Jag tillhör definivt dem, som inte kan acceptera dödsstraffet. Vid sådana här tillfällen ställs det hela på sin spets, tycker jag. När "samhället" först nära nog dödar en person, kurerar denne för att sedan döda honom på riktigt, blir det inhumana i dödsstraffet särskilt uppenbart.

En annan fråga i sammamnhanget är vad som händer om man bara lyckas rädda livet på läkaren, men att han aldrig kommer att kunna tala eller meddela sig på annat sätt med omvärlden. Döms han ändå, ohörd skulle man kunna säga, till döden?

Så var det dags igen för pubsväng för den pubovane f.d. alkoholhandläggaren i Vännäs kommun. Han börjar dock bli alltmer van.

I kväll bär det av till Åmsele, där O’Grejdi Nua skall spela irländskt med sådan schvung att ölet inte får en chans att sätta sig i sejdlarna – eller vad det nu är man dricker ur där borta.

Jag skall lova mig själv att den här gången helt glömma det jag en gång hade som uppgift, nämligen att se till att serveringen av ölet och andra alkoholhaltiga drycker. I stället skall njuta i fulla drag av musiken och sången med någon lämplig alkoholfri dryck i mitt glas.

Det skall också bli kul att för en gång stanna i Åmsele, en ort som jag hittills bara har kört förbi.

BILDEN GODKÄND AV SÄPO 1973

På vår promenad i dag såg vi vännäskonstnären Lisbeth Lindqvist i en bil vid Statoil i Vännäsby. Ingenting särskilt märkligt med det mer än att det väckte ett gammalt minne för mig, som jag gärna vill berätta om.

Det känns dessutom aningen aktuellt i dessa dagar, när Jan Guillou hamnat på den s.k. tapeten tack vare sitt samröre med SÄPO. Men hur kommer då jag in i bilden? På ett litet långsökt sätt gör jag faktiskt det.

Som de allra flesta minns, avslöjades den Svenska spioneriorganisationen IB av journaliseterna Jan Guillou och Peter Bratt. Avslöjandet publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 1973. En av många konsekvenser detta fick var att SÄPO beslagtog Folket i Bild/Kulturfronts hela bildarkiv.

I något av tidningens tidigare nummer fanns en kritisk artikel om landets äldreomsorg. Den gick bl.a. ut på att de stackars äldre på ålderdomshemmen fråntogs all sin självbestämmanderätt. Allt i deras rum måste inordnas i vad som gällde på "hemmet". Individuella önskemål respekterades inte.

På Vängården i Vännäsby, där jag var föreståndare, bodde på den tiden den rikskände konstnären CM Lindqvist. Han ville ha alla sina saker i sitt rum ordnade efter egen vilja, vilket han givetvis också tilläts. Detta accepterades av såväl hans förstående dotter (Lisbeth Lindqvist) som av personalen.

Med CM:s tillstånd tog jag en bild av en del av rummet och skickade den till Folket i Bild/Kulturfront, som faktiskt också publicerade den plus en förklarande och en av äldreomsorgen också försvarande text.

Något år senare fick jag tillbaks min bild och avsändaren var SÄPO. Av mångfalden bilder som jag har är förstås den här den enda som granskats av SÄPO!

Under några har Vägverket haft en slags hastighetsmätarmockapär placerad längs Brånsvägen. För mig har den lett till frågan om man kan lita helt på den hastighet som den visar, när man passerar den.

När min hastighetsmätare visar på exakt 50 km/timme visar mätaren vid vägen på ca 40 km/timme. Om jag kör litet drygt 55, så visar den på 50.

Jag antar att jag skulle få en motsvarande skillnad såväl vid 70 som 90 enligt bilens hastighetsmätare. Laglydig som jag ju är, så kan dessvärre inte testa detta, eftersom hastigheten är begränsad till 50 längs vägen.

Så nu är frågan vilken av mätarna jag skall lita på.

Nu sitter vinterhjulen på och det något tidigare än vad de skulle ha gjort, om det inte var för en resa till Åmsele på lördag med O’Greji Nua. Deras värdefulla intrument (!!) vill jag naturligtvis inte utsätta för onödig risk .

För första gången har jag i år använt en elektrisk mutterdragare, som jag fick låna av min svåger. Då upptäckte jag, att den inte förmådde lossa muttrarna som jag i våras drog fast för hand.

Detta får mig att undra över två saker. Har jag alltid dragit fast muttrana för hårt eller är denna billiga mutterdragare inte att lita på? Då tänker jag förstås på om den verkligen dragit åt muttrarna tillräckligt hårt.

Jag ställde den här frågan på Gummiverkstaden, men svaret jag fick var så luddigt att jag fick intrycket att de menade att jag nog med förtroende borde låta dem göra hjulbytet i stället för de futtiga 350 kronorna som de skulle ha.

Hur skall jag se på detta? Kan man dra åt muttrarna för hårt manuellt och finns risken att en 300-kronors mutterdragare inte gör det tillräckligt hårt?

…besökare har jag haft här i dag för att det skall vara en siffra som jag kan tro på. Är det någon fler som tycker sig ha haft fler besök än vad som motsvarar vad som era inlägg under dagen skulle motivera?

Ingen har kunnat ungå att jag i stort sett dagligen ägnar mig åt att motionera min gubblekamen på olika sätt. I dag ställde jag mig frågan – varför?

Jag motionerar en hel del, mest cykling på sommaren och resten av året gör jag många, långa och snabba promenader. Så långt det är praktiskt möjligt sker det hela tillsammans med min kära Peggy. Inte utan en antydan av skrytsamhet nämner ofta mitt motionerande i mina bloggtexter.

Under promenaden i dag gick jag igenom olika skäl för att motionera. Ingen borde egentligen fråga sig, vad för nytta det är med motion, så allmänt omskrivet som det är. Jag gör det alltså ändå, och det t.o.m. i dessa dagar, när forskarna kunnat påvisa att risken för prostatacancer är mindre för män som motionerar regelbundet. När det gäller kvinnor, så vet man att de inte ens behöver motionera för att undvika den cancerformen. Och för den vetskapen behövdes ingen forskning f.ö.

För mig är motionen lika mycket ett sätt att fördriva tiden som ett försök att uppnå positiva hälsoeffekter av den. Det mest positiva i hälsoväg för mig är dock den mentala tillfredsställelse jag känner efter en lång och påfrestande cykeltur eller efter en snabb promenad t.o.m. i lätt regn, som det var i går. Att göra något som får en att mentalt må bra, kan kanske rent av mäta sig med nyttan av de positiva effekterna det har på hjärta och rörelseapparat.

Men så var det nyttan rent fysiskt… Jag erinnrar mig just amerikanen James F. Fixx, som skrev en bok om värdet med jogging och själv förstås också var en flitig joggare. Så vitt jag vet dog han under en joggingrunda. Något liknande hände f.ö. en av våra mycket ivrigt motinerande ortsbor för några år sedan. En annan lika flitig motionär och renlevnadsmänniska dog i sängen.

För mitt fortsatta motinerande tror jag nog att jag i första hand skall eftersträva den positiva mentala effekten, som det ger. Eventuellt värdefulla fysiska effekter får jag väl i så fall inpå.

Stackars mig som måste gå omkring besviken så ofta! Säkert är jag inte ensam om det men få av oss väljer att tala om det i detta medium.

I Umeå och på ett par andra orter finns det något som heter Senioruthyrning i Sverige AB. Där man kan man som pensionär anmäla intresse av arbete. Det gjorde jag för 1½ år sedan. Jag gjorde då klart att jag var beredd att ta precis vilket jobb som helst, men givetvis inom de ramar som jag med min förmåga och kompetens klarar av.

Under den tiden har jag fått ett enda jobb, som innebar målning av en förstugubro (heter det så?) i Vännäsby. Det jobbet tog två timmar för mig. Jag fick senare ett erbjudande om ett annnat, som innebar ett för mig alldeles för komplicerat golvläggningsjobb i Vännäs. Det tackade jag därför nej till.

Ytterligare ett jobb har jag haft, men det ordnade jag själv och beställde det sedan via senioruthyrningen. Detta jobb plus ytterligare ett har jag själv ordnat åt senioruthyrningen under tiden jag själv varit anmäld hos dem. Ett enda jobb har jag alltså hittills fått därifrån, som jag inte ordnat själv.

I stunder av lätt depressiva tankar inser jag trots min arbetslust och ännu långt ifrån förbrukade förmåga, att jag nog inte längre duger till något annat än det ibland nog så komplicerade hemmaarbetet. Stryka kläder t.ex. har jag ännu inte fått ordentlig kläm på.

Huset vi bor i byggdes 1975. För första gången  blev i dag en pumpa delad mitt itu på diskbänken. Historiskt så det förslår, eller hur?

Innehållet i pumpan skall användas för att göra en av de mest traditionella tillhörigheterna vid firandet av Thanks Givingdagen, nämligen pumpapajen. Det historiska ligger inte i att vi skall ha pumpapaj utan i att vi den här gången använder en riktig pumpa. Tidigare har vi använt oss av pumpainnehåll köpt på burk i USA.

I USA firas Thans Giving den sista torsdagen i november. Vi gör det här under den helg som infaller närmast efter eller före den torsdagen.

I år bestämde vi oss för att använda en riktig pumpa. Inte helt utan problem fann vi en på en affär i Umeå. Döm av min förvåning, när jag samma dag upptäckte att de fanns att köpa t.o.m. i den lilla Konsumbutiken i Vännäsby!