Min fru är katolik och var dessutom relativt aktiv inom sin kyrka i Michigan. Av en inte svårgissad anledning pratade vi om hur vissa katoliker beter sig mot barn.

Katoliken Peggy fann självklart ingen anledning att försvara den avarten av beteende hos några katoliker, snarare tvärtom.

Under vårt samtal i ämnet vid köksbordet erinrade hon sig sig en händelse när hon en gång som 7-åring inte kunde mostå frestelsen att stjäla och hur hon sedan fann på råd för att befria sig från den oerhörda skuldkänsla som detta gav henne.

En dag följde hon sin mor till affären. Vid fruktdisken "råkade" hon hamna mitt framför några oemotståndligt frestande vindruvsklasar. De befann sig inom räckhåll för henne och dessutom i exakt "munhöjd". Frestelsen blev för stor och hon stal en (1) vindruva och njöt sedan några sekunder av dess härliga sötma.

Väl hemkommen blev känslan av synd och skuld för stor för henne. Det hela var ju helt stick i stäv med vad hennes mamma hade lärt henne. Att ta med sig den aktuella synden till biktstolen var inte att tänka på, eftersom bikten inte var någonting för barn.

Hon valde i stället att ta med sig en vindruva hemifrån för att i smyg sedan lägga tillbaka den bland de andra druvorna nästa gång hon följde med mamma till affären. Åtminstone som hon i dag minns det, blev hon i och med det av med sin plågsamma skuldkänsla.

Barnasinnet lär komma åter, när man blir gammal. För mig gör det definitivt inte det, eftersom jag tycker mig ha haft det hela livet. Jag riskerar kanske i stället att förlora det.

Just nu känner så barnsligt förtjust i något, som egentligen inte är något att vara så förtjust över. Det är kanske i stället något olämpligt, som en av mina bloggkommentatorer tycker.

En av våra bästa vänner i Michigan har på begäran från mig surfat in på en av mina bloggsidor. Hon gör det inte normalt, eftersom svenska är ett språk som hon inte behärskar. Allt var gjort för att testa hur det skulle se ut i Google Analytics.

Och tänk… det funkar! Nu vet jag ungefär var de bor och att de har en "dialup connection" till internet, som naturligtvis inte är något nytt alls för mig. Men ändå är jag stormförtjust över att kunna ta reda på det via internet. Att makarna Wells skulle känna sig "övervakade" av den möjlighet som Google Analytics ger mig känns förstås som en helt horribel tanke.

Bilden visar en karta över Michigan, levererad av Google Analytics, och den röda pricken eller den lilla cirkeln på kartan visar på ett ungefär var makarna bor, eller möjligen är det där deras internetleverantör har sin server.

Elmar Friesli är en man som ofta kommenterar mina inlägg. Av hans kommentarer har jag dragit slutsatsen att han är en livserfaren man med kunskaper inom de flesta områden.

Hans kommentar till mitt inlägg om Google Analytics visar dessvärre att han totalt missförstått mig. Han tror att jag genom att använda det programmet vill övervaka mina läsare. Det tycker han är "mycket tragiskt". Vad jag vill är i första hand bara att se varifrån de kommer. VILKA det är har jag ingen aning om och vill heller inte veta.

Det jag skrev om att mitt självförtroende stärks av att jag lyckar klura ut en datatekniskt sak, ett området där jag är vad man kan kalla en autodidakt, har han också missförstått. Självförtroendet har alltså inte stärkts av att jag ser från vilka städer och länder mina läsare hittar till mina bloggtexter kommer utan av att jag fått Google Analytics att fungera.

Min korkade idé, som han skriver, skulle t.o.m. kränka och förnedra mina läsare, skriver Elmar. Så känsliga läsare, som dessutom så totalt missförstår det jag skriver, bör kanske inte läsa min inlägg överhuvudtaget.

Så till sist till Elmars försök att skrämmas med den "moderna utrustning som finns tillgänglig" och som skulle kunna övervaka oss i sängen, låter nästan som ett hot, som dock inte skrämmer det minsta. Där sker f.ö. inget olagligt och heller inget som vi skäms för.

Ett råd till dig Elmar är att ta reda på vad Google Analytics egentligen är. Sedan bör du också ta och läsa mitt inlägg än en gång.

Skam den som ger sig, heter det ju. Jag gav mig inte och nu funkar det.

Jag är långt efter många andra, när det gäller att komma igång med Google Analytics. Med litet hjälp "från höger" av Redstig från Vindeln plus en massa försök hit och dit med den s.k. spårningskoden, fungerar det nu.

Till vilken nytta är det då? Egentligen ingen annan än att det är kul att på en mängd olika sätt kunna se varifrån mina läsare kommer, vad de har för browsrar, operativsystem m.fl. mer eller mindre onödiga saker att veta.

För att inte tala om den "boostereffekt" det har på ens självförtroende när man lyckas fixa något efter det att man flera gånger tänkt ge upp.

Nu är det snart dags att vidta de vanliga åtgärderna som förberedelse inför USA-resan. Som vanligt gäller en väl invand arbetsfördelning mellan kvinnan och mannen i det här hushållet.

Peggy som talar bättre engelska (!) än jag och dessutom känner till hur saker och ting fungerar i sitt hemland har sina givna uppgifter. Hon sköter det mesta av dessa genom att enkelt och smidigt använda telefonen.

Det hon skall göra är att ta hand om följande:

Hon måste ringa AT&T för att få vår fasta telefon aktiverad igen. Vi klarar oss inte med enbart mobiltelefon eller cellphone som den kallas "over there", eftersom vi är beroende av internetåtkomst till vår stationära dator i huset. Där har vi en tämligen snabb anslutning, som heter någon likt ADSL.

Ett av flera sophämtningsföretag måste ringas för att komma igång med sophämtningen. I Michigan är detta helt en fråga mellan abonnenten och sophämtningsföretaget. "Kommunen" står helt utanför.

Posten skall ringas, så att postfacket blir tillgängligt igen.

Grannen som tittar till huset måste ombes att sätta på varmvattnet och slå på kyl- och frys.

Ett samtal kommer eventuellt behövas för ett månadsprenumeration på en dagstidning.

Som vanligt har det varit mitt ansvar att fixa transporten till flyget i Umeå, amtliga flygbiljetter och reservationen av hyrbilen vid O’Hare i Chicago. Min uppgift är också att köpa ut ett antal dollar, förmodligen hos Forex i Umeå. Där kan jag samtidigt lätt göra mina svarta pengar vita av vad som framgiick av Uppdrag granskning i går kväll!

En perfekt arbetsfördelning är det och som kommer att fungera perfekt även detta år.

Den tämligen nya bloggaren från Berg i Vännäs kommun, har tagit upp en intressant fråga, nämligen den om den sovande medborgarpanelen i kommunen. Hon har fått en del kommentarer i fråga.

Kristdemokraternas Hans-Inge tänker enligt sin kommentar reagera på ett föredömligt sätt, nämligen genom att ta upp frågan i kommunstyrelsen – eller om det nu var i dess arbetsutskott. Han förklarar också att insomnandet beror på att den tjänsteman (kvinna!), som brann för frågan inte längre arbetar kvar i kommunen.

Precis som Katarina från Berg tycker också jag, att det är en dålig ursäkt. Hon har också rätt, när hon framhåller att det är politikernas (ytterst) ansvar att se till att det de har beslutat också blir verkställt. 

Men ändå är det ju så att politikerna har sina anställda just för att de skall verkställda deras beslut. Verkställigheten är inte politikernas sak. Ansvarig för att den sker är kommunchefen, åtminstone när det gäller besluten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.

Dock vet jag att det alltför ofta finns mer av politiska beslut att verkställa än det finns personella resurser för att göra det. Kommunchefen må därför vara ursäktad i det här fallet. De prioriteringar han har tvingats göra har uppenbarligen inte gällt medborgarpanelen.

Så till det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen den felaktiga inställningen politiker eller förvaltningschefer kan delegera ansvar. Så här skriver Katarina:

"Naturligtvis står det politiken fritt att delegera ansvaret men då bör man formulera tydliga direktiv…"

När man diskuterar en sådan här fråga, bör det vara den formella delegation som kommunallagen talar om som man menar. Den innebär att den nämnd eller styrelse som har formell rätt att fatta beslut i en fråga också kan delegera, d.v.s. överlåta den beslutsrätten till t.ex. sina tjänstemän. Jag tror, att förvaltningschefer också har rätt att vidaredelegera viss beslutsrätt som delegerats till honom eller henne av vederbörandes nämnd eller styrelse.

Det är alltså  beslutsrätten som delegeras. De som enligt lag eller på annat sätt ålagts ansvar för någonting inom den kommunala verksamheten, en nämnd eller styrelse t.ex., kan inte avhända sig det ansvaret genom att delegera det till en tjänsteman eller "tjänstekvinna".

Katarina behöver dock på intet sätt skämmas för den missuppfattning som hennes kommentar tyder på. Genom åren i kommunal tjänst har jag hört många, såväl politiker som tjänstemän tala om att delegera ansvar.

Egentligen vill jag inte, men klockan säger att jag bör…

gå i säng alltså. Jag är inte trött, men vet att jag somnar ändå strax efter huvudet landat på kudden och bästa insomningsläget nära hustrun har intagits. I morgon bittida kan ingen av oss säga, vem det var som somnade först. Vad nu den kunskapen skall tjäna till, kan man förstås fråga sig.

I dag har har det varit "all time high" vad det gäller sidvisningar på min blogg – om man nu kan lita på den statistiken förstås.

Tydligen var det mitt "elaka" blogginlägg angående vännäsfolkpartisternas webbplats, som drog mest läsare.

Nu vet jag att den är på väg att uppdateras och då får jag förstås inte glömma att lämna ett, som jag räknar med, positivt omdöme om resultatet av uppdateringen.

Vissa dagar känns bättre än andra. I dag har jag haft en bra dag. Låt mig lista några av de saker som får mig att tycka det om denna dag, onsdagen den 14 april 2010.

– Mitt barnbarn som hade 40 graders feber i går håller på att bli frisk.

– Jag hade ett trevligt besök i dag, som samtidigt medförde att jag fick göra något som jag tycker om, nämligen hjälpa dem som behöver hjälp.

–  Nyss hade jag ett trevligt samtal med en helt obekant man på vars 50-årskalas New Mountain Music skall spela. Vi kom så bra överens om alla detaljer, såväl stora som små, inför spelningen.

– Ett avslut på en överenskommelse om ett annat gig med O’Grejdi Nua kunde jag uppnå redan vid middagstid i dag.

– Vi gjorde ett besök hos en dement kvinna, som blev mycket glad över besöket, även om det var ovisst hur mycket hon minns av vår tidigare bekantskap.

– Jag har kunnat notera att "min hjälp till våren" har gjort nytta, visserligen med god hjälp av sol och plusgrader. Jag kommer att kunna räfsa vår gräsmatta, innan vi åker bort den 7 maj. Yippee!

– Nyss fick jag en positiv respons i form av en bloggkommentar på dagens mest lästa blogginlägg.

– Till allt det fina med den här dagen hör också det faktum att jag med den fått leva ytterligare en dag med den kvinna som älskar mig trots alla mina fel och brister och som är så lätt att älska tillbaks bl.a. på grund av avsaknaden av fel och brister hos henne.  Må så vara att hon lämnade huset 12.20 och inte kommer hem förrän 22.30. Men hon kommer hem…