Liksom min bloggarkompis Jan Nilsson har också jag som åhörare tagit del av Vännäs kommuns fullmäktigesammanträde. Dock jag saknar jag de tekniska förutsättningar som han har för att kunna blogga direkt från sammanträdet.

Jag har en hel del saker jag vill ta upp här från sammanträdet, men det som känns mest angeläget att ta upp, handlar om ett replikinlägg från centerns starke man i Vännäs, Ulf Eriksson. Först måste jag medge att jag oftast är imponerad av tydligheten och skärpan i hans inlähgg.

Men en sak som han sa i kväll, var långt ifrån imponerande och får mig dessutom att undra över vilken syn han har tjänstemannautredningar.

Han förklarade först varför det inte var så underligt att så många misstrodde majoritetens besked om att bevara byskolorna. Fem av sex  (?) alternativt som förvaltningen hade taghit fram innebar att Bråns skola skulle flytta till Vännäsby skola.

När sedan kommunalrådet förklarar att den utredningen ju inte var ett förslag från Socialdemokraterna utan från förvaltningen, replikerar Ulf Nilsson och säger något i stil med "att ni är ju i alla fall i majoritet".

Att den politiska majoritete var den som beställde utredningen skulle alltså enligt Ulf Erikssons syn också innebära att majoriteten talade om vad utredningen skulle komma fram till för förslag!

Det finns skäl att akta sig för framtida utredningar i ett borgerligt styrt Vännäs, om det är Centern som beställt dem!

Snart skall jag åka till Vännäs för att lyssna på kommunfullmäktige. Jag borde göra det oftare. Möjligheten att så här live få lyssna till våra politiker inför kommande val borde många fler ta vara på.

Vad som kommer att sägas i ärendet om den nya skolorganisationen blir kanske inte det mest givande. Jag antar nämligen att det mest troliga är att vi får lyssna till upprepningar av vad som tidigare både sagts och skrivits.

Mera intresserad är jag faktiskt av frågan om kommunens kostverksamhet. Där skulle jag önska att någon av ledamöterna efterlyste en uppgift om vad den här sista (?) och alla tidigare måltidsutredningar som gjorts och som inte lett till några mera genomgripande förändringar.

Jag undrar om inte just den här frågan har utretts flest många gånger av alla andra kommunala frågor som kostat massor av utredningspengar.

Bäst att vara där i god tid, eftersom ju ärendet om skolorganisationen borde locka många åhörare. Kan man kanske rent av av antalet besökare dra någon slags slutsats om hur viktig frågan egentligen är för gemene man? I god tid skall jag vara där, men jag tror mig inte bli utan sittplats även om jag skulle komam litet sent.

Det är inte alltid, som upptäckten att åren faktiskt går och att saker och ting förändras, känns enbart positivt.

Just nu tänker jag på de minnen och känslor som väcks, när jag möter gamla trotjänare från mina många år som föreståndare för vad som då var ålderdomshem och hette Vängården. Nu finns officiellt vare sig ålderdomshemmet eller namnet Vängården kvar.

I dag mötte jag ännu en av de medarbetare som jag minns alldeles särskilt väl och då mest beroende på hennes positiva inställning till det mesta, hennes arbetsvilja och hennes förmåga att stå över de olika konflikter som ingen arbetsplats är förskonad från.

Nu behöver hon särskilt boende och jag är glad över att hon får flytta in det nya jättefina boendet i Vännäsby på samma tomt där Vängården låg och där hon arbetade i åtskilliga år.

Och tänk att trots åren som gått allt som de medfört för henne, så lyser fortfarande hennes härliga personlighet igenom.

Henne måste jag hälsa på då och då. Vi har mycket att prata om och det minne hon behöver för att komma ihåg åren under 60- talet och framåt under vår tid tillsammans fick jag en bestämd känsla av att hon minns en del av.

VILKEN FÄRG SOM VALDES FRAMGICK INTE AV HISTORIEN

Ibland så läser man eller hör man om händelser som man har svårt tro på. En del av dem skall man inte heller tro på, eftersom de hör till kategorin vandringssägner eller "hoaxes", som de visst också kallas.

Nu skall jag berätta en historia, som jag inte skulle ha trott på om den inte hade kommit från min fru med sina dryga 25 års erfarenhet från kirurgisk verksamhete i USA. Jag kan lätt förstå dem av er, som inte trots detta pålitliga känna vill tro på den.

Patienten i fråga var opererad för pankreatit, d.v.s. inflammtion i bukspottskörteln som dessutom visade sig ha ett nekrotiserande förlopp. Man var därför tvungen att under en 3-4 veckor om och om igen öppna patienten för att genom spolning och på annat sätt avlägsna död vävnad.

Efter ett par tre öppningar började man på skämt prata om att här skulle det vara perfekt med ett blixtlås. Med ett sådant skulle man ju kunna unvika såväl skalpell som suturering. Alla i laget blev inte litet förvånande, när den ansvarige kirurgen till sist sa: "Låt oss försöka!"

I min fru fick i uppdrag att i den öppna handeln inköpa lämpligt blixtlås, som förstås skulle vara lagomt långt och förstås möjligt att sterilisera. Hon fann till sist ett av nylon, som sedan kunde sterliseras och användas, som det var tänkt!

Som sagt – detta är inte en av de många vandringssägner som går jorden runt då och då, hur otroligt det hela än verkar.

Vi kan nog aldrig förstå varandra helt ut, när det gäller subsidiaritetsprincipen, Han-Inge, så länge du inte vill förstå, vad jag menar med beslut. Där ligger själva kärnfrågan.

Du tycks med beslut mena det ögonblick, när en förälder, en äldre människa eller någon annan framför sin önskan om vilken service han eller hon vill ha från kommunen. Vederbörande har "vid sitt köksbord" beslutat sig för vad de vill ha.

Det beslutet måste sedan läggas fram för dem som av kommunmedborgarna fått i uppdrag att fatta det beslut som krävs för att köksbordsbeslutet skall kunna verkställas. Den beslutsnivån skall absolut ligga så nära köksbordsnivån som möjligt. Så långt stödjer jag principen och det torde även dina politiska kolleger i Vännäs göra. Mera kontroversiell än så är den inte.

Närmre än ett beslut av en tjänsteman, som av sin nämnd delegerats rätten att besluta i nämndens ställe, kan man inte komma. Jag är övertygad om att EU:s tanke med subsidiaritetsprincipen inte innebär att den enskilde skall kunna tvinga beslutsfattarna att i alla lägen verkställa sitt i familjens sköte fattade köksbordsbeslut.

Att som du gör med hänvisning till det för många så svårbegripliga uttrycket subsidiaritetsprincipen, försöka få folk att tro att de i en kristdemoktiskt styrd kommun kommer att få allt som de i hemmet beslutat att de vill ha, är inte riktigt hederligt gjort av dig, tycker jag.

Till sist konstaterar jag att du ändå tycks mena, att det är KD eller dåvarande KDS som ensamt (?) ligger bakom den subsidiaritetsprincip som EU antagit. Det var inte illa det. Nu är det bara att hoppas, att man inom EU har en klarare uppfattning än du om vad principen ifråga innebär.

På det som Littorin säger kan man inte lita.

Det löfte han gav om högre ersättning för dem som efter nyår får den från arbetsförmedlingen, uppfylls ej enligt preliminära uppgifter.

I VK finns i dag en artikel om försäljningen av missionshuset i Brån. Huset såldes utan att de som ville köpa gavs tillfälle till budgivning.

I artikeln hävdar jag med 99,9 % säkerhet, att säljaren själv har rätt att bestämma, till vilket pris han vill sälja sin fastighet.

I dag är jag till 100 % säker på att det är så. Min vakna syster kan nämligen för mig i dag berätta, att hon på "Anslagstavlan" i TV läst att säljaren, t.o.m. när budgivning har utlysts, fritt kan välja den köpare han vill anta. Det behöver alltså inte vara den är beredd att betala mest.

En helt annan sak är det förmodligen att mäklarna helst av eget intresse för högsta möjliga provision vill sälja till den högstbjudande. En önskan som antagligen också säljaren i lejonparten av fallen har.

Hans-Inge i Vännäs ger i sitt inlägg i går en beskrivning igen om subsidiaritetsprincipen. Jag vidhåller dock alltjämt att han och möjligeh hela hans parti drar för stora växlar på principen ifråga.

I mitt inlägg påstod jag dels att ordet i fråga, som det används av KD och Hans-Inge, bara är ett svårt och svårstavat ord och dels att det var hämtat från EU. Att ordet är svårt ser jag redan i Hans-Inges rubrik på sitt inlägg. Där säger han att jag inte HAR någon subsidiaritet. Är det verkligen någon man kan ha?

Sedan var det där med EU. Det är inget som KD hittat hos EU, skriver Hans-Inge. Mellan raderna ser jag nästan hur Hans-Inge nog menar att det är tvärtom. EU skulle alltså ha fått detta fina med subsidiaritet från KD och inte tvärt om!

Vid en kort koll på internet hittar jag bl.a. följande:

Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 fastställdes de grundläggande principerna för subsidiariteten samt riktlinjer för tolkningen av artikel 5 (f.d. artikel 3b), som förankrar subsidiariteten i Fördraget om Europeiska unionen. Slutsatserna från mötet återges i en förklaring som fortfarande är hörnstenen i subsidiaritetsprincipen.

Att du och KD i övrigt anammat något som också EU tror på, behöver ni väl inte skämmas för, eller hur Hans-Inge?

Genom att läsa ett antal saker om principen i fråga fick jag en större förståelse för den och även en bekräftelse på det jag sedan tidigare trodde att den innebär. Beslut skall fattas så nära dem det berör. Den tanken stöder jag fullt ut. Men det betyder dock inte som Hans-Inge vill få folk att tro, d.v.s. att den enskilde samhällsmedborgaren själv skall kunna fatta beslut som sedan utan vidare skall verkställas av det stödjande samhället.

I kommunen skulle principen t.ex. kunna innebära, att barnomsorgstaxan inte skulle behöva ända upp till kommunfullmäktge för att beslutas. Den borde i stället fastställas i barn- och omsorgsnämnden. Därmed skulle beslutet hamna på en nivå närmare dem det berör. Jag vet att det förstås först skulle kräva en ändring i kommunalagen.

Det finns massor av exempel i din kommunala närhet, Hans-Inge, där du skulle kunna medverka till att besluten hamnade närmare dem det berör, men tyvärr dock aldrig i de berördas egna händer. Där går gränsen.

Till sist är jag helt övertygad om att när man i EU talar om att beslut inte skall fattas på högre nivå än nödvändigt, så menar man hela tiden att det bör ske på lägre nivåer som i demokratisk ordning fått rätten att fatta beslut. I kommunen är det alltså frågan komunfullmäktige, nämnder och styrelser samt de tjänstemän som delegerats rätten att i sina nämnders ställe fatta vissa beslut.

Hans-Inge Smetana, KD:s man i Vännäs, återkommer ofta till sitt partis s.k. subsidaritetsprincip och nu senast i ett blogginlägg i dag. Han lyckas i vart få mig intresserad av begreppet.

Nu är det ju förstås inte Han-Inges princip utan något från EU som KD valt att betona i sin politik.

Tänk så bra vi har det ändå min fru och jag. Utöver alla de riktigt viktiga sakerna i livet, lever vi också i en hyfsat bra ekonomisk situation.

Det fanns en tid, när ett behov av verkstadsbesök med ens bil, utgjorde ett allvarligt problem. Nu var problemet utslutande frågan på vad sätt jag skulle ta mig till och från Vännäs och verkstaden där.

Inför pensioneringen såg jag framför mig ett liv som inte skulle tillåta allt vad vi tidigare var vana vid. Så fel jag ändå hade! Vi har verkligen ingenting att klaga på och inte heller bör vi vara avundsjuka på alla i omgivningen som fortfarande har sina höga inkomster.

Tänk så bra man mår, när man förnöjsamt inför sig själv och alla er andra kan konstatera att vi har det bra!

Verkstadsbesöket då…hur blev det med det? Jo, man behövde inte byta bromsoken utan bara bromsklossar och bromsskivor på de båda bakhjulen. Det hela kostade bara ungefär hälften av vad jag befarade. Där fick jag ytterligare en sak att vara nöjd över.