Bättre förutsättningar för räddningstjänsten

Räddningstjänsten är en central del i den svenska krisberedskapen. Den kan hantera allt från skogsbränder till översvämningar och kemikalieutsläpp. Deltidsbrandmännen utgör cirka två tredjedelar av Sveriges brandmän och är viktiga för att brandkårer i hela landet ska kunna fungera. Därför är det glädjande att Moderaterna i riksdagen fått stöd för förslaget att deltidsbrandmännen vid arbetslöshet ska få ett undantag från a-kassereglerna så att de inte förlorar ersättning vid beredskap.
Deltidsbrandmännen har som namnet antyder en annan huvudanställning och de har genomgått en utbildning som består av två separata kurser för att kunna genomföra sitt uppdrag. Särskilt viktiga är deltidsbrandmännen på landsbygden och i mindre orter där det inte är möjligt att ha heltidsanställd personal.
Ett problem som varit känt sedan länge är det faktum att deltidsbrandmännen riskerar att gå miste om ersättning från a-kassan när de förlorar sina huvudanställningar eftersom ersättningen reduceras på grund av den inkomst som brandmannatjänsten ger.
Moderaterna har tillsammans med en lång rad aktörer som till exempel fackföreningar och arbetsgivarorganisationer pekat på att det inte är rimligt att försämra villkoren för en grupp som är en hörnsten i Sveriges krisberedskap. Detta särskilt mot bakgrund av att det redan är svårt att rekrytera tillräckligt med deltidsbrandmän.
Vi har därför drivit frågan om att det bör införas ett undantag i a-kassereglerna för deltidsbrandmännen. Det var därför positivt att en majoritet av riksdagens partier nu har ställt sig bakom förslaget att uppmana regeringen att genomföra det undantaget.
Förbättringen för deltidsbrandmännen är en viktig åtgärd för att stärka räddningstjänsten. Den måste följas av ytterligare mått och steg för att rusta Sverige starkt mot framtida kriser. Det handlar bland annat om att göra räddningstjänsten mer likvärdig i hela landet utifrån de olika förutsättningarna i olika regioner. En annan viktig sak är att förbättra samarbetet inom EU för att gemensamt kunna hantera kriser, som skedde 2018 när polska och tyska brandmän kom till vår hjälp vid de stora skogsbränderna.

 

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
Alexandra Anstrell (M) riksdagsledamot Försvarsutskottet

Bli först att kommentera

Rättvisa bistånd?

Av , , 2 kommentarer 3

Statsrådet Peter Eriksson meddelade den 18 augusti 2020 att delar av det
svenska biståndet till Belarus dras in. Det handlar om två olika projekt som får
indraget bistånd, ett stöd som uppgick till 25,5 miljoner kronor. ”Det var inte
ett helt självklart beslut, men vi ser ju att regimen använder vilka medel som
helst mot den egna befolkningen. Och då är det viktigt att markera”, sa
statsrådet till Dagens Nyheter. På frågan om vad det betyder rent konkret
svarade Peter Eriksson att ”vi behöver se att det blir rejäla förändringar i sättet
som landet leds på”.
Det är viktigt att svenskt bistånd används för att stärka demokratiska
värderingar. Med anledning av det ställningstagande statsrådet gjort mot
Belarus finns det anledning att ställa sig frågande till vad den konkreta
skillnaden är jämfört med Palestina.
President Mahmoud Abbas är nu inne på sitt 15:e år av en fyraårsperiod. I
minst elva år har det palestinska folket förvägrats rätten att i fria och rättvisa val
välja sin ledare. Human Rights Watch har rapporterat att palestinska
myndigheter och säkerhetsstyrkor begår systematiska övergrepp mot mänskliga
rättigheter, inklusive användandet av tortyr och våld mot den palestinska
civilbefolkningen. Sverige har betalat 22,5 miljoner kronor till den palestinska
miljömyndigheten.
Detta liknar den situation vi nu ser i Belarus, vilken resulterade i att statsrådet
frös delar av det svenska biståndet dit.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson:
Avser statsrådet och regeringen att agera mot den palestinska ledningen om inte
det blir ”rejäla förändringar i sättet som landet leds på”, i likhet med de krav
som ställs på Belarus?

 

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

2 kommentarer

En folkrörelse i fritt fall!

I våras var det 14 SHL-lag och 10 SDHL-lag som fick se ett snöpligt avslut på den ishockeysäsong alla kämpat sig igenom. En stor del av alla lag har på grund av covid-19 tvingats till permitteringar och neddragningar av sin verksamhet. Idrott är en folkrörelse som engagerar och intresserar en stor del av vår befolkning, och under hela sommaren har vi sett alla svenska fotbollsmatcher spelas inför tomma läktare. Detta är bara två av alla idrotter som är stora i vårt land, och det som alla har gemensamt är att de publikintäkter de tidigare budgeterat med och övriga intäkter i samband med matcher helt har uteblivit.

Vi har en idrottsrörelse i fritt fall, och frågan är hur många klubbar som har ekonomi att fortsätta driva verksamhet och spela matcher utan publikintäkter.

Jag har stor förståelse att vi alla måste hjälpas åt att minska smittspridningen av covid-19, men det finns åtgärder som kan göras trots den snäva 50-personersbegränsningen. Det råder en stor inkonsekvens i de restriktioner som finns för att minska smittspridningen av covid-19, och därför ser jag att en översyn måste till för att se över denna inkonsekvens. Det finns ingen begränsning av hur många människor vi får vara på ett stort köpcentrum, och det finns inga begräsningar inom kollektivtrafiken. På flygplatserna måste alla ta på sig ett munskydd och använda munskydd under hela flygresan. Vad är det som hindrar att idrottsklubbar med stora arenor får ta in publik som sitter med två meters mellanrum och man har en logistik när man tar in och ut publik från arenan? Regeringen har avsatt 1 miljard kronor till de stora SHL-klubbarna, men det är pengar som långt ifrån kommer att täcka klubbarnas stora intäktsförluster som följer av att de måste spela för tomma läktare.

Min fråga till kultur- och demokratiminister Amanda Lind är:

 

När avser ministern att vidta ytterligare åtgärder för att stötta upp landets stora folkrörelse, och vad kommer i så fall detta stöd att innehålla?

 

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

Bli först att kommentera